onsdag 15 mars 2017

jag tänker så mycket på cliff barnes men det heter ju cliffhanger...

Jag håller på med en grej.
som jag inte vågar berätta om.

för då kanske det inte blir nåt.
som ett luftslott som jag byggt upp den senaste månaden.
tänk om det är ett luftslott, herregud tänk om.

jag lägger ner så mycket tanke, kärlek, planering.
 engagerar/trakasserar två vänner som svarar på frågor, knappar lösningar och bär mig framåt. 
pushar, stöter och blöter, 
formar och låter mig härja fritt.

Allt på samma gång, hur fint?

det är så spännande men jag måste vänta.
för min skull, för min skull.
men ni är de första att få veta, när det är dags, ok?
om ni lovar att vara snälla…

och gör en ritual, be en sväng eller skicka energier.
tankar, värme, lyckönskningar, hurrarop.
tänk på mig när du kramar ett träd.

så att det här blir av, så att det blir bra.

jag vill så att det svider i blodet.

tisdag 7 mars 2017

Vi tar två nätter på en dag tack.

Men herregud hur dagarna rusar fram och nätterna är obefintliga på nåt sätt.
Jag svär på heder att jag knappt hann lägga ner huvudet på kudden fören jag var tvungen att resa mig igen, och det borde inte räknas som rimligt på något plan.
Jag kräver dubbla nätter på varje dag från och med nu, och på något vis är jag ganska säker på att jag har ett gäng folks med mig på kravet, eller vad?
I alla fall så började min morgon som den svåraste av ADD-mornar, med parering, curling, en dos stränghet, och vallande. Klappande, pushande, mutande och hejjarop för att så fort ungen gått utanför dörren falla ihop i en våt pöl av  gråt och snöslask innanför.
Där och då känner jag på riktigt att nu går det inte längre, jag klarar inte det här.
Jag tar honom ur skolan, och flyttar långt åt helvete bort från alla skolor så att vi måste ha hemundervisning som jag tar hand om själv och sen var det inget mer med det. Det är så det får bli, och endast på grund av det skrapar jag upp mig från snöslasket och hasar till jobbet
med rödsnuten näsa och tomma ögon.

Två timmar in på arbetsdagen får jag ett samtal från läraren
som jag hör skrattar innan jag fått upp luren till örat, och jag förstår att det gick bra, allt har gått bra och min pojke ropar att han är glad igen.
Det där som vi preppat för i flera månader och närmat oss sakta sakta men inte ända fram.
Det där som fått oss att snubbla på målsnöret om och om igen, men den här gången, på tredje gången gillt så sprängde han snöret i bitar med sitt stolta starka och väldigt lilla tioåringsbröst och nu vill han inte göra något annat någonsin för så kul var det minsann. Såklart.
Och kvar sitter mamman på sitt kontor.
Skrattgråtande snyter hon sig i näven och borstar av sig
jublar och lovar semlor, hemmakväll och pokemonjakt innan samtalet avslutas
och hon sakta sakta sjunker ner på snöslasket igen.
Ni vet att hon reser sig igen.
Ni vet.
och hon vet.
Hon måste bara vila en stund.
 och drömma om dubbla nätter på varje dag.

onsdag 1 mars 2017

kalvfritt


i tre dagar har vi varit allena jag och mannen,
plus att vi drog på stort redan i helgen.
var på lokal och slog klackarna minsann.
 
det är lite som att smaka på sitt gamla liv,
som en vindpust, en kort sekund.
fast om det hade varit såhär då hade en ju blivit galet uttråkad
och förmodligen hoppat från nåt berg i tristess..
 
och nu så himla nöjd bara.
sträcka ut sig i soffan och se två filmer på rad.
på rad
jag vet inte när det hände sist men jag antar att det minst var tio år sen.
 
plus att vi pratade så himla mycket och så himla snabbt för att hinna med allt som behöver sägas utifall att vi blir avbrutna, det sitter ju i märgen nu för tiden.
prata ostört i två dagar.
nu har vi träningsvärk i kinderna och stirrar lugnt framför oss.
längtar efter de där små kalvarna även om vi på stående fot hade sagt ja tack 
till ännu en kväll, och ännu en ...
 
de här dagarna kittade ihop oss,
förde oss närmare.
jag hann se den där snubben jag älskar.
på riktigt och jag hade nästan glömt...
 
tänk om jag hade glömt

måndag 27 februari 2017

när måndagar känns som fyrverkerier

det är måndag med skavigt nagellack och sprickfärdig hjärna,
och det kan ju aldrig vara bra tänker du men det är precis vad det är.
Jag tror att mörkret under vintern här på ön tar mig direkt till den där djupa gropen,
och det sker i hemlighet när jag sover,
en millimeter i taget så att det bara inte märks
och nu när ljuset kommer åter så exploderar mina sinnen fullkomligt
det blir nästan mer än jag kan hantera och jag är lite tagen på sängen.
ideer sprakar och gnistrar,
skrattet bubblar och ilskan skjuter raket om det går fel.
Allt allt allt känns så mycket och så starkt,
samtidigt som det är så himla mycket lättare, jo även det som är svårt.
det måste vara ljuset. våren. dofterna.
och energin från havet.
jag lutar huvudet bakåt,
ser upp i skyn av bebisblått.
öppnar munnen och drar ner hela himlen i magen.


torsdag 23 februari 2017

går mina celler omlott?

jag fortsätter att krama mig själv varje morgon och ibland om jag får feeling så får jag en kram på kvällen också. 
en kram och en snäll tanke minst.
jag vill liksom pränta in det nu så att det blir en vana, 
för det kan aldrig vara nåt dåligt tänker jag och 
faktum är att jag behöver bra grejer nu. 

det känns på alla möjliga sätt, 
men mer bra än dåligt egentligen så jag fortsätter.
jag är också väldigt nära till böl* just nu, och ganska hudlös överlag.
de säger ju att människan förnyas i sina celler var sjunde år, 
och jag tänker att jag är mitt i en sån förändring nu…
fast då blir jag lite mer fundersam ändå.
tänk om cellerna längst ner i kroppen liksom börjar förändras mycket tidigare, 
kanske flera månader innan…
och så kanske magcellerna förändras och hjärnan sist 
eller först vilket som.
hur blir det då, tänker jag… går dom omlott ?
egentligen borde det väl vara säkrast att de gör det, 
så att en inte bara vaknar upp som helt ny och väldigt förvirrad?
och om de inte överlappar varann utan allt bara sker kanske i sömnen eller över en kopp kaffe
då skulle jag vilja veta mer exakt när
så att en kunde vara med och påverka mycket lite

i framtiden. 
då vet vi.



*sörmländskt ord för gråt

onsdag 22 februari 2017

Krama dig själv


Vi har haft sjuka i familjen och jag blev sängliggande i några dagar.
Det finns inget som får mig att tappa begreppet såsom det.
Det spelar ingen roll hur duktig jag är på att äta rätt, tänka rätt och bara köra på, blir jag sjuk så faller det. Rakt av. Då vill jag bara ha choklad och glass i dagarna fem.

Nu är jag frisk och det var vissa problem att ta sig ur offerkoftan den är gången, jag liksom fuskade och åt godis och annat skit ännu en dag och ännu en dag, jag hade ju ”ändå sumpat så många dar” så jag kunde lika gärna göra det en dag till, bara en dag till…

Jävla bajsbeteende ropar jag samtidigt, men kan inte riktigt styra, har inte rätt styrka, kompass och verktyg för att få det att dra åt rätt håll…
Tillbaka på träningen var jag i alla fall i måndags och plötsligt från ingenstans kom den där varma härliga energin tillbaka, susande genom min kropp och mitt blod och styrkan i benen bara satt där och jag hoppade och skuttade runt på jumpingpasset som om jag voro från en annan del av världsligheterna…
Det var en annan tränare just på det här passet och hon hade lite olika spännande stretchinslag som vi vanligtvis inte kör, så plötsligt i slutet av passet, alldeles rödmosiga flåsiga och svettiga så skulle vi krama oss själva så hårt vi kunde för att stretcha skuldror och överarmar kan jag tro…
i alla fall, där stod jag med båda armarna lindade om mig själv och höll hårt hårt…och så plötsligt från ingenstans så kom det där till mig, det där som det var så himla längesen jag kände sist, om jag någon gång förut ens känt det egentligen…
och tårarna bara forsade, i varsin jämn rännil på mina kinder medans jag upprepade tyst för mig själv:

Att du är okej, Eva. Du är banne mig helt jävla okej.
Du jobbar, sliter, kämpar och krigar,
för dig själv och andra och du gör alltid alltid alltid så gott du kan.
Du är bra, du är stark, du är klok och riktig och du kan så jäkla mycket mer än du får cred för.
Det räcker med dumheter nu, det räcker med fula nedsättande ord om dig själv, det räcker med tankar om att du inte skulle duga exakt som du är. Det räcker nu.
Jag älskar dig.
Jag älskar dig och jag ska ta hand om dig så bra jag bara kan.
Med all min kärlek ska jag bära mig själv framåt till ett bättre liv. För mig.
För att det är dags nu. Så jävla mycket dags.

Så nu för tiden ringer min klocka 07.35 varje morgon, exakt i samma stund som barnen kliver på skolbussen utanför husknuten.
Krama dig själv står det på larmet.
Krama dig själv länge.

torsdag 16 februari 2017

skaka av sig och gräva vidare.

det spretar just nu, och jag får idéer som iochförsig alla går mot Rom,
jag måste bara mota ihop dem, drömma vidare och förverkliga.
för jag har något i min hand.
en liten tanke-skatt.
som jag vill få att växa.
måste bara hitta rätt jord.
rätt temperatur.
bästa förutsättningarna.
och det är det svåraste för mig.
att förverkliga…

för idéer har jag.
så att det räcker och blir över.
ja, för blir över är väl ändå det vanligaste för mig.
blir över och rinner ut i sand.

en sån dum person på mina axlar.
tynger ner
ropar och gormar på...
vem tror du att du är
varför skulle du
det kommer aldrig att gå
du gör ju aldrig nånting fullt ut
nejnej, lägg ner


jag försöker mota bort, och skulptera,
drömma och baka vidare.
jag gräver där jag står.
gräv där du står.

fredag 10 februari 2017

jag ser ljuset toddelitropp.

det är fredag och jag känner livet i mig,
det bubblar och spritter och drar lite åt alla håll, och det är tråkigheter och roligheter om vartannat men ändå lite lättare och ljusare än för några dagar sen
och tanten i mig trallar och sjunger för fullan hals,
att det beror på ljuset.
Ljuset mina vänner, och att snart snart snart hinner jag med solnedgången när jag åker hem från jobbet och snart kan jag gå hem, och snart kan jag rida på kvällen och snart händer precis allt,
vänta du bara ska du få se.
 
det har blivit så starkt det där ljusberoendet.
sen vi flyttade till ön.
för det är mycket ljusare mycket längre här.
sommar in i oktober kan du tro.
men sen smäller det bara till och så blir det så in i helsike svart.
en nyans av svart du inte visste fanns.
i november och december har en i alla fall julen.
julegran och juleljus
i varje hem och varje hus.
men i januari och februari.
då blir det rumpnissesvart.
 
men nu börjar det lätta...
 
trevlig helg alles!
 

Om livet och nuet och dået.

 
jag pratar med min pappa i telefonen, och vi diskuterar livet och att
en aldrig lär sig på riktigt fören det kanske är försent...
och att det kanske är så det ska vara utan att en hänger läpp för det.
jag tänker tillexempel på alla som så gärna talar om att en ska njuta medan barnen är små.

men hur kunde en njuta då, jag menar fullt ut, som folk verkar tycka att en ska?
I alla fall jag var ganska trasig både psykiskt och fysiskt efter en svår förlossning,
jag fick en liten depression som jag inte förstod då,
och jag fick inte sova på nätterna på tre år och sen plötsligt hade vi glömt allt det tack o lov och fick en till liten underbaring och då började allt om igen.
och det är inte så att jag klagar för min bästa tid var nu och då och sen
men ändå...njuta fullt ut är väl att ta i.
och kanske tillomed skuldbelägga lite...

Däremot kan jag nu titta tillbaka och se vilka oceaner av tid jag hade,
så lyxigt (absolut nödvändigt) att få vara hemma med sina barn, och så härligt dödskönt det är att snosa bebis-nacke, promenera och fika med vänner om dagarna.

och jag kan tänka nu, att OM jag väl lyckas med att gå ner mina överviktskilon nångång,
så kommer jag om några år att tänka när jag ser foton; att varför gjorde jag inte det tidigare,
det borde jag ju ha gjort för det var ju inte så svårt när allt kom omkring...

äsch ni fattar....en är mitt uppe i livet, det passerar och ändå så gör alla så gott man kan, visst är det väl så och nu svamlar jag, så jag förklarar bara varför vi hamnade där och det var för att min pappa skickade denna sången till mig:



vad tänker du om det?


lördag 4 februari 2017

kärleken till allt som är du.

Du.
jag vill ta dig till ett annat land,
en annan plats, en annan tid.
jag vill visa med hela mig att det är så jävla okej
att vara du.

att det aldrig är så bara,
att vara du.
jag vill ligga nära nära dig,
och stryka handen över det som en gång var din lilla kycklingrygg
känna dina andetag med mina fingrar
dra in din doft långt in i hjässan.
du vet det finns ju ingen annan
som luktar just som du.


jag vill lyfta dig över allt annat,
jag vill så hårt att det bränner i armarna,
bröstet, magen och ögonlocken
jag vill ta dig bort bort bort
till ett ställe där du känner ro.
ro, stolthet och kärlek.
för det du är.
för den du är.

du är tio år och du känner dig värdelös.
dålig och dum.
för att du inte kan koncentrera dig
i en klass som sägs vara stökigare än alla andra,
med trettio barn
och en lärare.

vi vill ha hjälp med din självkänsla.
med ditt mörker.
med din sorg och din svärta.

vi kan få medicin egentligen hur mycket som helst.
och vi kan få ett samtal med en familjeterapeut.
ett.
samtal.

det är i det trånga mottagningsrummet som jag hör hur rösten brister
och det känns som om jag tar stryptag på läkaren,
sakta trycker hårdare,
drar mer,
medan jag väser:

ni vet ju ingenting om mig och pappan.
vi kanske är helt galna.
vi kanske viskar i vår sons öra varje morgon
att han är värdelös
oduglig
lika gärna kan dö.

ni har inte ens pratat med honom själv.
en enda gång.
ni vet ingenting.
men ni ordinerar typ amfetamin.
till en tioåring med ofärdig hjärna.
utan att blinka med era torra besparingsögon.

men sånt ser vi ju svarar överläkaren och ler.
sånt ser vi faktiskt.
men du har ju bara träffat oss i fem minuter säger jag.
det är vårt jobb att bedöma er,
det gör vi varje dag.

gör ni verkligen det
eller skriver ni bara ut recept?

jag tackar antidepressiva medel för mitt liv ibland
för det hjälpte mig så ofantligt när det begav sig.
och jag tycker att det är så jävla bra att det finns
och jag tror på medicin
generellt.

och kanske kommer vi att välja den vägen
på grund av vetenskapligheten och historia.
men jag vill ha fler alternativ,
åtminstone ett till.
och jag vill att någon pratar med min pojke.

det var väl bara det för nu.







ät ingen skit.

var tog hon vägen kan en fråga sig, och jag vill bara säga att när en inte kan blogga från mobilen så knyter det sig för fröken, det är liksom ett måste för mig. 
och tydligen så hade appen från blogger bestämts sig för att jag skulle smöra och ha mig för att den skulle funka.
dansa stepdans och vara betjänt,
hämta vatten och torka munnen typ.
det betackar jag mig för säger jag bara och sen var det inget mer med det.

nu har vi löst det blogger och jag, även om det var bättre förr det hävdar jag bestämt.

jaja, hejhej förresten.
i början av veckan fick jag ett erbjudande jag inte kunde motstå, så nu är jag med i en träningsutmaning typ en sån som jag var med i för ett år sen om någon minns. 
då signade jag upp mig för två månader.
nu är kursen ett år.
samma tränare, dietist och läkare och i stort sätt samma upplägg fast under en längre tid.
ät rätt,ät bara riktig mat, älska burnes och sov gott typ…
så jag går över till det, även om det är med viss sorg jag lämnar viktklubb
för jag tycker verkligen att det är en trevlig app, och ett bra upplägg.
men det här är helt enkelt sju resor roligare.
och livet är kort har jag hört.
så jag fortsätter och anar att det kommer att handla rätt mycket om träning och kost här framöver, men det får vara så. det är så det ser ut. 
för nu.

hoppas ni henkar ändå.





torsdag 26 januari 2017

Dagens jag vid soffan


Idag är det klinikjobb som väntar på veterinärstationen och då är det bussarong,mammas gamla polotröja från sent 80tal och raggisar som gäller. Urtjusigt om du frågar mig, och hade jag inte varit så blygsam med händerna i fickorna så hade du förmodligen sett att jag hade matchande nagellack med skjortan. 

Om du nånsin glömmer bort igen


Det handlar inte om späkning det gör det faktiskt inte, och det här inlägget handlar inte om vikt. 
Men så här svullen var jag för 16 dagar sen. På grund av allt skit jag stoppade i mig. Socker alltså.
På sanning. 
Och nej, jag spände inte ut magen då och jag håller inte in den nu. 

Jag har ett visst kaloriintag jag ska hålla mig till varje dag (1390) men oftast går jag över det och ligger mellan 1500-1700 för att jag inte riktigt pallar helt enkelt. 
Och jo jag äter socker, herregud jag äter faktiskt choklad nästan varje dag. 
Fast mörk, och bara två rutor. 
Kvällsstandard kallas det. 

Och tränar, jo det gör jag ju. 
Två ggr i veckan, ganska hårt. 
Utöver det endast promenader på 30 minuter. 

Fram tills idag har mitt midjemått minskat med 12 cm. 
Tolv centimeter!!!!
Det är nästan en centimeter om dagen. 
Fortsätter det såhär så snackar vi trådsmal till sommaren...eller om jag tänker efter så har jag nog gått av tills dess och det vore ju ytterst olämpligt. 

onsdag 25 januari 2017

dagens jag hukar mig och ler.


 
 
 
Så det blev alltså kökssoffan för "dagens jag" 
och titta här står jag som en annan Gollum.
för det är tydligen inte bara kläder en ska ha koll på,
det är även höjden på fotovidden innan en klampar iväg.
 
annars får en huka sig, och det är jag minsann bra på som ni ser.
 
nåväl.
jag kör svart nästan rakt igenom idag som alltid annars sen viktuppgången men har skojjat till det med ett par plommonlila strumpor med typ noppriga klumpar på....
ja, nu låter det inte så fint kanske men det är det i alla fall plus att jag är väldigt glad över att ha lågskor och mitt finfina smycke som en jätteduktig Gotlands-människa gjort.
 
Nu vet jag att det inte syns men jag har ett favoritplagg på mig.
en ponchoaktig grej med fickor.
från Ellos av alla ställen.
 
Hittade ett till foto, där jag missade huvudet
men värre saker har väl hänt.
jag ser vad du tänker nu och jag ska förekomma.
faktum är att jag inte kliar mig i skrevet alls när bilden togs.
jag spelar luftgitarr.
herregud, en är väl en lady....
bara så att du vet.
 
 

om katterna och sista dagen på jullovet.



Det är Söndag och en katt sitter i slasken, och även om inte katter generellt sett har axlar, så hänger han med sina och är söndagsdepp det kan vem som helst räkna ut.
Han vet också att det är slut på jullovet nu, slut på sötebrödsdagarna och slut på att ligga och dra sig för att sedan väcka huset vid tio med arga jam alternativt extremt krävande gos där triumfkortet är att börja gnida mungiporna mot nästippen på sin husse eller matte för det funkar alltid. 
människan vaknar så att säga.


Husets andra katt är för fin för att hålla på, så hon sitter i fönstret och iakttar sin brorsas upptåg för att få uppmärksamhet. hon skulle aldrig nedlåta sig att göra sig till men däremot tar hon gärna sin beskärda del av kakan när den väl är bakad så att säga. Om man tittar på henne som för att tala om att man vet exakt vad hon håller på med, så stirrar hon bara åt ett annat håll
kanske är det just därför hon hänger i fönstret,
för att alltid ha ett annat håll att titta åt om saker blir för uppenbart.…

tisdag 24 januari 2017

Amäh!


I Lördags tjuvvägde jag mig för att jag verkligen vaknade och kände mig så mycket lättare, jag var som tvungen att se efter och jojomensan, -3,5 kg sammanlagt på 14 dagar, och hipp hurra för det eftersom jag har levt rätt normalt ändå och bara låtit bli de dagliga chokladbaden typ. 
Plus tagit hand om motion och sömn (och vätska i form av vatten, det glömde jag nämna igår) 
Jaja men det var ju himla skönt eftersom jag ehum har en del gram jag tänkte lämpa av på nåt annat ställe än min kropp här framöver... 
Tisdagar är min vägningsdag (och mätdag, jag gör båda) så imorse var det då dags och nehej minsann, då hade jag "bara" tappat 2,8.... 
det är inte så bara på 2 veckor, jag vet det och det är bra om det går långsamt för då är det hållbart bla bla ni vet. Men ändå. Det är ju jäkligt coolt när det händer nåt. 
Och sorry, för det här är ingen bantaspäkaformatopphälsoblogg där jag ska mata siffror varje vecka, nej det är det då rakt inte tänkt...jag bara påminner mig att jag inte ska smygväga mig utan hålla mig till tisdagsmorgonen som sagt. 

Idag firar jag, att jag bara har 32,6 kg kvar att slänga på tippen. 
Easy peacy hipp hipp! 

måndag 23 januari 2017

Motivera mera


 
Ikväll började jag sätta ihop mitt moodboard, ett litet kollage som ska hjälpa mig framåt till en bättre livsstil. 
Förutom några skriftliga mål ovanför som ni inte kan se, och som egentligen bara handlar om mått och datum och en visning av dom skulle enbart vara förknippat med den onda typen "skammen" ni vet och för er totalt ointressanta dessutom.... så har jag ett riktigt stort motivations-ess i min ärm, och det är kläder. Och fy tusan vad pepp jag blir av det. Ni som satte kvälls-supen i vrångstrupen innan och trodde att bilderna symboliserade mitt nya kroppsideal kan jag alltså lugna ner rejält, för jag har inga som helst planer på att väga cirka tolv kilo. 
Det enda jag vill är att kunna köpa kläder i vanliga storlekar igen. Att hitta en tröja i stl L till exempel och bara mmmmmbop att den passar. Det är dit jag vill. 
Och sen har jag en annan peppig grej oxå. 
Tre viktiga ord jag strävar efter:
  
Mat. 
Sömn. 
Träning.  

Om jag tex råkar faila en dag med maten, så omfokuserar jag bara på de andra grejerna den dan, så räknas min dag iallafall. På så vis tänker jag sluta tänka att "Äsch den här dagen är redan förstörd eftersom jag åt en bulle till fikat så jag kan lika gärna äta en pizza till kvällen, skita i träningen och dricka en balja Cola" 
Då kan jag tänka om, och satsa på att de andra bitarna väger upp så att jag med nöje kan tacka mig själv för bullen  liksom... fattar ni hur jag menar? 
Det där att "nu är dagen ändå förstörd" är annars en tanke som lurat mig i ganska många år nu. 
Bort med den tjoff och hej. 

Har ni ett tiptop tips för mer motivation och pepp så hojta, jag gillart hundra gånger säkert! 

Nåja. Det var bara det för nu. 
Tjingeling och sus i dus❤

Trendsetter…är det en hundras?



Jag har en stor favorit i bloggvärlden. 
älskar hennes stilbilder i cykelförrådet 
och varje gång tänker jag att:
kanske skulle även jag?
sen kommer jag på andra tankar. 
undra varför?

jag har en carport på gården, det är liksom inte det...

lördag 21 januari 2017

jag har tid och solen är med mig.



Det händer så himla mycket positivt i mitt liv just nu, svinmycket energi kommer blåsande från både här och där och jag längtar väntar och försöker vara i stunden när jag ska.
 här. 
det är svårt men 
det går bättre och bättre.
jag kämpar med mitt sockerbegär, och skulle egentligen vilja skriva mer om det på ställen som insta mest för att berömma och borsta mig själv men jag känner bara att jag skäms, 
för att jag alltid hållt på och alltid kommer att hålla på typ. 
så jag låter bli. 
kampen för en bättre hälsa går iallafall också framåt och det känns på kroppen redan efter två veckor och det peppar mig jättemycket verkligen. 
jag är glad för det, 
för det är banne mig en kamp varenda jäkla dag och jag tänker på dom som är alkoholberoende, eller hooked på knark och skit….
alltså vilket helvete dom går igenom….
vilka krafter som rör sig i kroppen.

nåväl, allting är mycket lättare och bättre och jag mår fint blablabla, men…
det är så mycket som fortfarande inte funkar i min kropp sedan utmattningen som hade sin kulmen för dryga två år sen. 
det klickar liksom inte, lirar inte jämt och det är så fruktansvärt frustrerande….
när ska jag hitta tillbaka? finns det inget tillbaka?
ska jag aldrig bli smart igen? snabbtänkt? rolig? social och glad?
det är så mycket som är borta.
jag saknar mig.
det gör jag.

men jag lyfter blicken lite och lunkar vidare.
jag ser en vacker sol i horisonten
det är dit jag ska

jag har tid.


onsdag 18 januari 2017

mycket bättre än gropen.

Träningen igår och benen kändes som död och förruttnelse och ni vet när en vill lägga sig ner i kollaps två minuter efter att passet börjat, när en börjar räkna ner tiden i minuter och fokusera på att om 58 minuter får jag åka hem och sova… det är inte ofta det händer tack och lov,
men ångest gånger hundra när det väl sker.
Jag har inga problem med att vara tjock på mitt gymställe, behöver aldrig skämmas där för att valkarna syns och det skakar loss både här och där och oftast så känner jag mig mest bara cool och stark, men jag har stora issues med att vara tjock OCH dessutom vara den som hämtar andan (eller i det här fallet benen) varannan minut rakt igenom ett helt entimmes pass.
Sånt får mig att ramla ner i gropen av skam, och den där jävla gropen alltså.
Den är inte bra, nej inte alls för det är smetigt och kletigt och väggarna är fullklottrade med negativa affirmationer och uppmaningar om att saker och ting är hopplösa, menlösa och att det går bra att trösta sig med choklad och vet ni att när en ligger där i gropen så kan en bara knäppa med fingrarna och öppna munnen så regnar det ner tröst…choklad…
så det gjorde jag efter passet igår. Såklart.
För det är mina gamla vanor, mina upptrampade stigar som är rensade på sidorna och jag hittar där…
är liksom trygg.
Men tur ändå att jag precis ändrat på saker och ting, så att jag kunde stänga munnen i tid, kravla mig upp och svänga in på en ny stig som är lite småsnårig, för jag har ju varit där förrut men det var så längesen.
så länge sen.
där bland buskar och träd så omfamnade jag mig själv och viskade med skakig stämma att jag var awesome som stannade kvar och gjorde mitt bästa på passet och kämpade kämpade kämpade trots bendöd och grinsjuka. Att det var okej att trilla dit med trösten och inget konstigt egentligen.
Sen gick jag hem och skrev ner allt i min lilla app och somnade rofyllt utan ångest.
Alltså det här med att vara snäll är jag bra på men inte mot mig själv
och som jag hoppas och önskar att jag håller i det nu.
För vet ni, att det var skönt. Mysigt och varmt.
Mycket finare än i gropen.

lördag 14 januari 2017

det enda rätta


lördag är favoritdag och det är klart som korvspat
nåt annat har jag aldrig hört talas om
så efter sysslor som bara måste göras med bilar djur och gård så kryper jag in under en pläd med ett glas rött och seriefrossan, medan mannen repar och ungarna äter lördagssnask och spelar tvspel.

det är det enda rätta vad jag har förstått.





onsdag 11 januari 2017

att vandra ensam i visby



det där med att sakta tassa fram i sagostaden. 
som från en knut till den andra kunde vara alldeles knäpptyst för att runt nästa sannerligen blåsa huvudet av en. 
men stan är full av magi där innanför murarna och en annan dag ska jag bo där vet ni vad. 
kanske när jag blivit gammal och rik som ett troll, kanske det.

jag ska traska runt i fotriktiga skor och smygkika genom fönstren hos folk och fä, 
lite ogenerad ska jag allt vara och låtsas att jag virrat bort mig om någon kommer på mig.
sen ska jag prata med människor och verkligen lyssna på vad de har att säga tillbaka så länge jag har hörseln i behåll.
nåväl, än så länge nöjer jag mig med att bara gå runt där, och idag bestämde jag mig för att det ska upp på min todo-list för 2017. 
Vandra ensam i Visby. 

förbaskat fint om du undrar.
även i storm.

Förändringarnas vindar gör storm på ön.

Det är onsdag och jag lyssnar på orimlig upptempo-musik från nån lista på Spotify förmodligen med ett namn som typ LOVE yourLIFE. Borde byta för att balansera hjärnan lite, för just nu är den rejält uppskruvad, av förväntningar, längtan och kämparglöd. Det är ju bra, visst är det...det borde ju iaf va jättebra, men det kan vara förödande för mig ibland vill jag bara påpeka. Jag har ju bestämt mig. Igen. För att bli hälsosam och nyttig, ge min kropp ännu en chans till ett schysstare liv osv bla bla. För exakt ett år sen idag så slutade jag röka och det måste firas, så jag firar som fan med att gå in i nästa fas på vägen mot hälsa och välmående osv bla bla igen. Det som är bra och som jag ska fokusera på den här gången är: 
-att jag är så satans pepp! 
-att jag är sjukt bra som ALDRIG slutar försöka hur många misslyckanden jag än får. 
-jag tror på riktigt att jag ska klara det den här gången. 

Jaja, tänker du kanske då...men du skrev ju nåt om förödande? 
Och jo. Alltså varje gång jag bestämmer mig för en förändring så blir jag så genompepp och nästan lite eller mycket manisk och vill ge allt på en gång. Och den där överpeppen tror jag gör så att energin, lusten och viljan brinner upp och försvinner...lite snabbare än jag tänkt. Och det är ju olyckligt. Så, jag önskar mig balans igen, tror jag har sagt det förut. 
Men den här gången ska jag skriva det på en lapp. Och sätta upp i mitt badrumsskåp. Där ska en hel del pepp få sitta har jag tänkt. 
Hur peppar du dig själv till förändring? 

söndag 8 januari 2017

jag är inte redo.



det är söndag och en av katterna har slagit sig ner i slasken där han moloket berättar med hela sitt kroppspråk att det är över nu, lovet är slut och nu blir det andra bullar på torpet.
sovmornar är ett minne blott och hur blir det egentligen med de långa frukostarna då människorna frikostigt delade med sig av både kärlek, klappar och små matbitar?

Är det slut med äggrörerester? varm mjölk? köttbullemackor?
ska det bara försvinna och vi ska låtsas som om ingenting hänt...
vi har ju ändå rutin på det nu!

det måste finnas en lösning, 
jag är inte redo
jag är inte redo alls...



högkänslig personlighet med en önskan om manual tack


jag nätshoppar, läser bloggar som jag aldrig gjort annat och sen gör jag tester på om jag är en högkänslig person eller inte fast jag verkligen vet att jag är en högkänslig person eftersom jag har gjort cirka hundraåttio såna test och alla ropar bingo men det känns så tryggt på nåt sätt och så jäkla skönt, att bara passa in, att svara ja, japp, johodu och jajamen på samtliga frågor och sen avsluta med den sammanfattande texten där det står att om en svarat ja på mer än 13 av frågorna så har en en högkänslig personlighet och jag har svarat ja på minst 17 och det känns som om jag vinner där och då. 
som att det vore normalt att vara som jag.
att det finns ett samlat ord för oss.

högkänslig.
inget annat.

och sen står det inget mer och det kan jag ju sakna.
jag vill ha en manual.
tips och råd.
trix och fix.

tänk vad fint om det stod typ att det skulle hjälpa med en kopp kaffe klockan tre på morgonen. 
då skulle jag ju lära mig att dricka kaffe. 
väldigt snabbt dessutom.
och jag skulle bli jäkligt bra på det också.

eller om det stod att det verkligen inte alls var bra att äta choklad. 
då skulle jag sluta med det.
bli smal på ett vindslag på kuppen.
tjoff och nästan osynlig.
vissel vissel skulle det låta när jag passerade och ingen skulle typ veta att det hade hänt.

jag behöver manualer herregud. och jag behöver bli uppstyrd.
ska det vara så jävla svårt att få hjälp med det?

det kan väl inte vara tänkt att jag ska göra det själv.

lördag 7 januari 2017

jag kommer strax att vara värd exakt noll.

igår var det strålande sol och - 6 grader, snön låg som ett gnistrande täcke runt hela alltet och världen var så mycket vackrare. 
då hade jag och barnen visst bokat bio.
nu viner det runt knuten, snön är hagelblandad och en blir skottskadad bara dörren öppnas.
nu hade vi bokat pulkabacke med grillad korv och marshmallows. 

undra hur väl mottaget det blir när jag presenterar plan B…
storstädning av hus och tvagning av barnakroppar. 
trevlig lördag alla.

fredag 6 januari 2017

då och nu, och att springa runt i ett hamsterhjul.



Det är sex år sedan nu och jag visste att jag skulle fira den sista julen tillsammans med min mamma.
jag hade gråtit i sextio dagar och var fullkomligt trasig av sorg inombords, och fick sex små rynkor vardera under varje öga som inte försvunnit sedan dess.
som små små minnen sitter de där, och säkert är det bara jag som ser…

trots allt det där, så var jag ju rent ut sagt vacker då.

jag tyckte väl som vanligt att jag var tjock och ful och rynkig och grå men ingenting av det spelade någon roll för det var helt enkelt så satans oviktigt just där och då 
och kanske är det just därför som alla foton på mig från den där tiden blev så bra, så oförställda och med så otroligt mycket liv i sig, 
liv i mig. 
för det var inte bara en sorglig tid, 
det var liksom en tid mitt i livets eldigaste där allting kändes, allting brändes och skratten var lika höga som sorgens dalar var djupa.

allting kändes.
så förbannat mycket.

och här står jag nu.
sex år har gått som vi proppat fulla med livet och jag är en stor förlust fattigare men också så mycket rikare i form av kunskap om mig själv och andra och hela baletten,
och fortfarande lika vetgirig efter mer och jag är så glad för det, 
att jag har det i mig och hela tiden strävar efter att bli 
mitt bästa jag.
jag gör verkligen det, jag jobbar hårt
men fan alltså att en kan bli så urlakat trött på sig själv när vissa saker inte ändras trots arbete…
det är som om jag går runt 
runt 
runt
och inte kan bryta vissa mönster.

jag som hånat mig själv under mina sista 25 levnadsår, kallat mig tjock och oduglig.
jag har precis blivit tjock
på riktigt tjock men inte oduglig, 
aldrig mer oduglig.

jag beslutade mig för att sluta röka för alltid för snart ett år sen och med det adderades tjugo kilo till på min kropp, och jo nu är jag nog tjock på riktigt för första gången i mitt liv. med lårskav och smärta i leder och fötter och en höft som gör ont och det är svårt att ligga på rygg och jag snarkar, ni fattar…
jag väger tresiffrigt.

och det känns som om jag står vid ett vägskäl nu.

ena vägen går mot ett hälsosamt liv där jag förhoppningsvis kommer att se på mig själv på ett snällare sätt, där jag kommer att hitta energin igen, 
orken och lusten och sprallet. 
sprallet ja
för det är ju borta nu.
stenhårt utbytt mot skam.

 och den andra vägen går mot ett fortsatt liv som jag lever det nu, där jag kommer att blicka tillbaka på foton av mig själv från nu och tänka att herregud så fin jag var just då och hur mycket lättare det var när det bara var 20 kilo som skulle bort...

jag fick en tavla av min svärmor i födelsedagspresent häromdagen.


för fyra år sen fick jag en annan tavla av henne där det stod 
"spring inte fortare än din skyddsängel kan flyga". 
Då hade jag åtta månader kvar tills jag sprang rätt in i väggen alla pratar om och skyddsängeln satt fast i nåt träd och sprattlade för allt hen var värd.
och jag inbillar mig att hon såg det i förväg min lilla svärmor som kan vara så brysk ibland.
jag inbillar att hon ser mig nu också.
så jag tänker lyssna.
 titta på den där tavlan varje dag. 
flera gånger. 
varje dag.
och tänka att den vill mig nånting…
och jag tror det är viktigt.
jag ska bara klara ut vad.

torsdag 5 januari 2017

drömmarnas land

lyssnar på Amason och dricker ett litet dricksglas med rödtjut samtidigt som drömmarna spelar inför pannbenet för det är visst en sån tid nu…
svindlande drömmar som ploppar upp, swirlar, forsar och susar förbi och fram
och just nu är det mest glädjande hoppfulla önskningar som får mig att känna helt rätt inför att starta hundvårdssalong och föna pudlar hela dagarna, eller skriva den där romanen eller kanske bli copywriter  fast samtidigt ha hunduppfödning…
så det spretar ju lite får jag erkänna men
 det är fint när drömmarna går åt rätt håll fast i natt, 
i drömmarnas förlorade land gick det käpprätt åt skogen, 
för jag drömde om min man och min allra bästaste vän, att de fattat tycke för varann under en natt på fyllan, legat lite och ångrade sig bittert båda två och i mitten stod jag som gjorde allt för att låtsas att det inte hade hänt för annars skulle jag ju förlora båda två och troligtvis möta döden död, så jag bet mitt allra hårdaste i kind och försökte säga okej vi glömmer allt och det har inte hänt på denna jord…

tills jag hade målat upp ett worst case scenario för mitt inre 
och insett att med lite hjälp så skulle jag med nöd och näppe klara livhanken…

och då vände jag dem ryggen och gick för att aldrig se mig om.

och den lättnaden när jag vaknade. 
att det inte var sant. att ingenting var sant och
allt bara var en dröm. utan någon verklig substans överhuvudtaget 
förutom möjligen min inneboende rädsla att någongång bli lämnad ensam kvar…


jag har ju alltid drömt sådär. 
kraftfullt.
starkt.
och det har gjort ont i hela mig, flera timmar efter uppvaknandet.
det gjorde det även idag, efter att lättnaden lagt sig.

det ruskar om, det gör det sannerligen.

hur drömmer du?

tisdag 3 januari 2017

på riktigt.


imorgon fyller jag 41 och det känns så skönt och befriande på en och samma gång att ha överlevt  och det ska bli så jävla apskönt att skippa det där 40 and fabuloussnacket som går på stan… 
alltså lägg av för fan vill jag bara säga. sätta upp handen in the face och gnugga skrubba skrapa bort orden, ja göra vad som krävs…
och börja om.
jag har då aldrig varit så ful och oduglig det här året om du frågar den elaka delen av mig… 

och frågar du den snälla så stryker hon medhårs och säger att jag duger gott som jag är, att insidan räknas och att här tar vi dagen som det kommer, carpe diem och sen är det bara att ge sig upp på hästen igen och bla bla bla 

börja om ja. 
det är väl det jag vill göra och för mig har min födelsedag alltid varit språnget för ett nytt år och imorgon….ja då är det ett nytt år igen och jag har lite grejer jag vill dela med mig av som mitt nya år borde innehålla om jag får bestämma och det borde jag ju rimligen få om det här ska gå rätt till….

jag vill som 41 årig kvinna :

- tycka om mig själv
- skriva mer
- lyssna på kent
- gå agilitykurs med en av sammetskorvarna
-ta hand om mig själv och hitta min egen hälsa
-resa så mycket ekonomin tillåter
-säga nej till sånt jag inte vill göra
-säga ja till sånt jag vill göra


och vet ni, att kanske blir inte det här mitt nya forum med skrivandet men tills dess att jag hittar något annat lämpligt så stannar jag här för jag har provat både hit och dit och bredvid men kommer inte riktigt till min rätt nånstans…och jag tänkte egentligen göra det här till en hantverksblogg förra året för ni som känner mig vet ju att jag virkar apor och skit, broderar och syr osv, men det blir inget av med det iallafall inte just nu och så var det inget mer med det.

jag vill även tillägga att mitt 40-åriga levnadsår var mitt absolut fulaste på utsidan men också mitt absolut mest innehållsrika på insidan…så det ska nu bli ganska intressant att se hur det gifter sig med varann framåt vårkanten.

Lite jabba-the-hut möter Ernst på en ö i Östersjön.
 inga konstigheter.

vem i hela världen vill missa det tänker jag ???
och märker hur hårt jag håller tummarna för att jag verkligen ska fortsätta skriva 
nu när det börjat så bra ;)

är ni med mig?