onsdag 10 februari 2016

Ur spår för böveln!

jag lyssnar på julmusik och googlar solresor, bakar livräddarkakor och dricker baljor med te medan jag strosar omkring i de tjockaste leopardtofflorna ni kan tänka er och dessutom är dom trasiga men det låtsas vi inte om.
tankarna är många nu vet ni och det är så länge som dom spretat åt olika håll så jag blir alldeles matt och det är svårt att hålla spår för mig men det kanske det alltid har varit om jag tänker efter och kanske är det just det som är min grej?

att inte hålla spår.

jag tror jag kom på nåt viktigt där och hursomhelst så har flytten till ön gjort mig mer klok men än så länge är det bara jag som märker det för jag säger inget, jag bara håller håller håller det inom mig så att jag sedan ska lyckas kanalisera det på rätt sätt. jag vet att min situation inte alls är rätt för mig just nu och nejnej jag ska inte göra några stora ändringar men livet behöver lite justering och pill det är väl det jag menar för hur hållbart liv man än har så krackelerar det om man släpper ner det på en ö gjord av sten och det är verkligen inga konstigheter alls, det bara blir så och man måste ta fram stora burken med lim gjord av kärlek och sen är det bara att kladda på, spritsa fint och platta ut.

plötsligt inser jag att texten som ramlat ut här på skärmen kan tas för en skilsmässotext och någonstans skulle det säkert vara roligt om jag var så kryptisk så att jag bara lät det vara så, upp till spekulationer liksom men thats not my cup of tea, så jag förtydligar att det handlar om mitt liv i stort, om hur jag ska leva och förvalta det, om jag ska starta eget eller vara anställd, om jag ska vara intresserad av en personlig klädstil eller fylla gården med djur och leva snålt typ.
mycket kan man kombinera men det där med att vara snygg och ha hundra djur runt benen, det gifter sig inte nånstans har jag förstått om man inte äger miljoners miljoner och har råd att ha anställda som har djuren kring benen på sig istället fast varför ska man då ha en massa djur, och sådär håller jag på och mal om dagarna.

jag kanske bara ska bestämma mig.
att inte hålla spår.


måndag 18 januari 2016

på en strandpromenad medan havet rasar och solen lindrar.



idag på strandpromenaden och jag tänkte på 2015.
när året började och hur mina önskningar såg ut just då.

jag ville så gärna ha en hund , 
jag ville bo på en gård och jag ville bo på Gotland.
jag ville springa och ta hand om mig själv igen och jag ville så himla gärna ha ett jobb att gå till.
den största grejen hade inte kommit in riktigt då,
det där med att tycka om sig själv igen…

dörrarna var liksom stängda och nyckeln sulad rätt in i evighetsmörkret.

men senare där på våren och
 jag drömde om att kunna se mig i spegeln och tänka 
hej du, va kul att få träffa dig igen och verkligen mena det från tårna och upp.
ni vet känna det där lilla extra för sig själv att tusan i mig,jag är ju en riktig sköning
och kanske jäkligt snygg om en kisar lite på håll.

det kändes alldeles så avlägset.
som en utopi.
som om det aldrig nånsin skulle hända mig igen.

det är viktigt att komma ihåg det där tänker jag 
när jag sitter skräddare i min knarriga kökssoffa
i ett bonnkök i ett bonnhus.
omgiven av två plattnosade vänner
på gotland.
imorgon innan jag åker till jobbet så ska jag banne mig hångla upp spegelbilden i brygga
en gång för alla.

och sen ska jag forma nya önskningar för 2016.

onsdag 13 januari 2016

går vi hand i hand eller ska du åt ett annat håll?


hej på dig du året 2016, 
vad ska det bli av oss hade du tänkt?'
äsch förresten, det där var bara en artighetsfras, 
glöm den för egentligen skiter jag i vad just du har tänkt,
jag har en plan och tänker väldigt mycket följa den.

är det så att du har liknande planer så håller vi hand, 
annars kommer jag att streta mot det allra hårdaste bara så du vet.

jag är 40 nu. 
det innebär pondus.
styrka o jävlaranamma,
ett stort fuckyou-finger till det som inte passar.

bara så du vet det året,
dags att du dansar efter min pipa nu.

tisdag 1 december 2015

surret från torktumlaren jag lever i.

för ett ögonblick har torktumlaren en paus, en kort kort stund av stillhet, med det där mekaniska tysta dova surret i bakgrunden.
jag vet jag vet jag vet
snart startar den igen, snurrar igång och bränner på ett sånt där hårdsnurr som inte alltid bara är av ondo, utan ganska roligt när en tänker efter för det går ju undan…
men pratade vi inte om livskvalite?
pratade vi inte om lugn och ro?

jag kastar huvudet bakåt och öppnar upp till ett Mr Pacmanskratt när jag tänker på vad det faktiskt var vi sa när vi drömde oss hit, hur mycket tid jag planerade att jag skulle ha för getter, hönor, keramik och livet. att vi skulle prioritera oss själva och börja leva klokt, och sunt…kanske slå in på den självförsörjande banan med egenodlade grönsaker och grisar till jul?
Vi skulle renovera tillsammans, och ha mer tid för barnen.
finnas här.
finnas här.

det är ju inte riktigt så i ärlighetens namn, det är ju inte så att jag på riktigt finns här för mina fina barn och min man när jag kommer hem helt slut efter en fantastisk dag på kliniken, med sjukt mycket intryck som gjort mig så vansinnigt trött att jag ser stjärnor på löpande band.

och som om det inte räckte med att jag börjat jobba heltid igen så passade jag på att hoppa på en skön biggest looser-utmaning på ett gym här i stan, ( två månader av hård träning och superbra mat, läkare, kostrådgivare och pt inräknat) och för visso…jag tror att det var snorviktigt för mig, då jag höll på att ramla in i ett rejält matmissbruk när vi flyttade hit, och jag skulle ärligt säga nu efter sex av åtta veckor att det är det bästa jag gjort för mig själv någonsin, det är det faktiskt.

men det är en skör lina jag balanserar på och det är mycket jag spelar med.

och kanske framförallt…det är så förbannat typiskt mig att göra såhär, allt på en gång och gärna blodigt allvar med ett känsloregister på 0 - 100 i minuten med tvära kast och snabba rakor.

har jag glömt alla dyra, svåra och fantastiska terapitimmar jag genomgick…
har jag glömt vad jag lärde mig där?


och svaret jag får klart för mitt sinne, lyser starkt i neon och blinkar till ibland, nästan blixtrar speciellt när jag tvivlar.
för jo, jag lärde mig något.
jag lärde mig att satsa på mig själv, att följa den vägen jag drömde om och att förverkliga den i små steg framåt.
och klart som fan att jag ramlar bakåt ibland, en slår sig rätt hårt i gamla dar, men vem har sagt att det ska vara enkelt bara för att det är rätt?
just nu finns jag för mig själv, och jag ska lägga skulden bakom mig en stund till, den där som säger att jag inte är tillräcklig här hemma, att jag inte gör gott nog och att jag borde göra mer.
för jag gör mitt allra bästa.
för att bli en bra mamma, en glad fru och en härlig person.
det tar bara tid.
och det är inte enkelt.

snart startar torktumlaren igen...








söndag 1 november 2015

Med raggsockor, scouteroverall och en stor kopp oboy.

Och plötsligt så kommer bara orden i rask takt utan att jag riktigt kan hejda dem, ut från min mun och ner i handen som trummar som en två eller kanske fjorton trumpinnar i faslig fart mot tangentbordet så att det skvätter om det. Vi har haft vår smekmånad nu minsann och det var ju faktiskt tre månader av rejält flow så det vore väl på sin plats om det brakade lite om huset o lyckan däri. Ni kanske inte vet, men om det är något som behöver göras här på ön så är det viktigt att en har tid, och tålamod och helst då så mycket tålmod att det får plats i en alldeles egen planet, som en bör inreda efter eget tycke o smak då en plötsligt typ kan behöva rymma dit och vråla av sig lite frustration rätt ut i himlavalvet. Primalskriket kan slänga sig i väggen och sen gå i lä om en så säger. Vi har ju några grejer vi behöver fixa pronto på huset och helst skulle det varit klart igår vid närmare eftertanke... Och då snackar vi inte på något sätt hålen i köksgolvet, sprickorna i fönstrarna (gotländska för flera fönster) eller simpla saker som en tvättstuga eller ett sovrum till oss vuxna. Nej nu pratar vi mer värme och vatten tillexempel. Ibland kan en ju tycka att det kan vara mysigt att hälla upp ett glas vatten ur kranen, som en sen kan dricka. Jag vet att det är långt ifrån självklart för många och att det absolut inte är livsavgörande på något sätt, jag bara säger att det vore trevligt. Det vore oxå så himla charmigt om en inte alltid behövde sitta trettio cm från den öppna spisen när en drack, för att slippa riskera att köld-darra ut hela glaset över kroppen som är iklädd tolv lager kläder...det blir så förbaskat blött bara, och kallt. Det är bara det jag menar. Nåväl. Bergvärme och vattenrening stod högst på priolistan när vi köpte gården så därför tog vi tag i det samma vecka vi flyttade hit. I juli.  Vattenreningsgubben (ja det finns bara en på ön) pratade jag med tre ggr och han skulle höra av sig så snart odlingssäsongen var över, för han hade det lite hektiskt då han tydligen kombinerade sitt jobb med en mastodont grönsaksodling. Jag har fortfarande inte hört ett smack från honom men tänker att han har väl kanske trettio växthus med infravärme bakom huset som han skördar pumpor i så nu när halloween är slut ringer han nog... Om det inte odlas grönkål till jul oxå vill säga vi får väl se. Bergvärmen gick ju lite snabbare ändå då borrarna kom redan för  tio dagar sen o satte fart. Sen att de dag ett råkade borra av vår vattenledning till vår brunn så att det endast kommit lera ur kranen sen dess är ju sånt en får räkna med.  Vi kunde ju inte dricka vattnet innan heller så det var ju inte så noga. Det här med att tvätta händer, diska, tvätta kläder, ge djuren vatten osv brukar ju lösa sig ändå. Vi bor ju nära havet typ. Eller nåt. Sådärja så. Då var det sagt. Det är inte alltid vi glider fram på blankpolerad dansbana, lägger oss på magen och gör sälen eller dansar kosackdans av lycka här på ön och ibland är även det viktigt att få på pränt...
Nu är det dags att klä på sig overallen och krypa ner i sängen och foka på att vi om tre-fyra dagar har bergvärme. Och kanske vatten som inte ser ut som oboy igen. Bara en sån sak! 

fredag 2 oktober 2015

som gubben i lådan säger fröken tittut.

jag har minst tio sparade inlägg på bloggen, som aldrig blir färdiga för att det är alltid nåt annat som kommer i vägen och ni vet det här med att vi skulle köpa en gård på landet och liksom komma till ro…

hahahahahahahaha skriker jag halvhysteriskt med händerna längs sidorna när jag ränner runt i trädgården och snavar på ruttna äpplen, miljoner gråpäron och gamla kvistar, rötter och annat bråte medan jag ändå leker flygplan för att livet liksom är så härligt.
hahahahahahahahoooooooohahahahahaha…..

det tar tid det här.
tid att stabilisera mig, mannen, barnen, djuren som bara blir fler och fler till vår glädje, jobben som hopar sig och renoveringen som står stilla och skriker i hörnen om kvällen.
men jag tänker att vi måste lära oss att leva med det här för det är verkligen inte fy skam att båda två fick jobb i ett nafs utan att ens sökt något, att jag dessutom får jobba med djur varenda dag och flinar mig igenom dagarna för att sedan komma hem slut som en soppåse och slänga mig på sängen och halvgrina tills morgonen kommer och det är dags att kliva upp igen.
jag måste gång på gång erinra mig om att det inte var längesen jag var sjukskriven och knappt orkade andas vissa dagar, jag måste minnas och blicka tillbaka hur det var att sitta bakom ratten på bilen och inte minnas hur en skulle göra, vilken sida som en skulle köra på, inte veta var en skulle eller varför, de där stunderna där fickorna var fulla med lappar med påminnelser om att hämta barnen i skolan, gå ut med hunden och att aldrig glömma att vila.

det var ju så där illa ett tag.

och nu är det inte det längre, nu jobbar jag hundra procent igen och livet rinner på, jag kör min lilla bil som om jag aldrig gjort annat, jag minns saker även om jag fortfarande har påminnelser för mycket på lappar och i mobilen, men jag minns barnen och djuren utan att anstränga mig till utmattning och allting är nästan roligt just nu, förutom att jag är på tok för trött för att vara mamma och sambo, husfru, matte och andra åtaganden en har tagit på sig genom livet. 
och jag försöker tänka att allt får ta sin tid och att det är bloody amazing och high five over all att vi båda fått jobb, att barnen trivs i skolan och att vi får vara friska.

det där med tapetval, golvläggning och målerier måste liksom få vänta, fastän en är så sugen och vill så himla gärna för allt är så rörigt och o ibland lite äckligt skabbigt i det nya huset, och jag vill bara röja loss och göra fint, göra vårt och förändra, förbättra.
tiden räcker inte till go vänner, jag vet att det kommer som en total chock för de allra flesta, men så är det verkligen.
även här på gotland.

jag kommer att komma hit till bloggen igen, det bara tar lite tid med allt, förlåt för det.
häng med mig på instagram där jag heter FROKENBLUND, och mitt o mannens konto som heter GOTLANDSKLIVET under tiden…tills allt stabiliserat sig och vi trampat upp självklara stigar att gå på. 
jag har så mycket att berätta, om djuren som kommit till oss på så knasiga vägar, om mitt jobb, om barnens skola och om det som ligger framför mig…

vi får se om ni hänger kvar.

allt gott så länge kära!


torsdag 3 september 2015

det är ju här vi är.






plötsligt så köpte vi bara en gård på Gotland, och det spelar ingen roll att vi tänkt på det i tio år för när en dröm varit en dröm tillräckligt länge så tänker man mest på det som overkligt och så stannar det där…
så därför skriver jag "plötsligt"…för det känns fortfarande så ibland är jag går över de knarrande halvruttna plankorna i vårt kök och riskerar att braka ner i källaren.
att vad var det som hände…alla våra saker är ju plötsligt här, ska vi inte åka hem till stockholm nu när semestern är slut.
vi hade väl ett nyrenoverat perfekt hem där…eller??+

det är förbaskat fint ändå.
att vara här.

riktigt overkligt men ändå så självklart.


Den gamla vackra grusgången hade de förra ägarna kört över med gräsklipparen 
för att det helt enkelt var lättast så, 
de hade en stor verksamhet med stall och fullt skägg 24 timmar om dygnet så inget ont om det…
men jag råkar ha en hyvens svärmor som gillar det där med trädgård, så det dröjde inte många dagar förren vi började hacka, gräva, pilla och bygga upp den igen...



och det blev ju fint, men fortfarande ska grusgången grävas fram runt om hela huset och innan vi är färdiga med det kanske vi också beslutar oss för att använda gräsklipparen hehe...


på vår gård har vi ett gammalt brygghus som ligger som en liten flygel till vårt hus.
där har det bryggt både det ena och andra men mest gotlandsdrikku om man får tro ryktet.
det är så himla fint och sött och alldeles superslitet och genomruttet, men där drömmer vi om en keramikverkstad, en studio och gästloft på övervåningen. 
beräknas klart 2025 typ, men vi har lärt oss att hålla drömmarna vid liv iallafall...



här är vårt stall där de förra ägarna har levt fullt ut, 
det är så vackert så att en nästan skäms för att vi inte genast fyllt det med djur, men hey…
vi är på god väg och jag tänker att det blir ett blogginlägg  om det också så småningom...



här är vår ena lada och min del av gården.
det är här jag ska ha mina hästar, höns och min lilla get
om det blir som jag tänker just exakt nu, men det vet vi ju att det kan ändras på en handvändning.
nästa sommar kanske jag har dansstudio där,
eller vävkurser?
kanske har vi byggt ett gigantiskt bed & breakfast, 
eller så har jag gått en givande kurs i akvarell
som jag bara känner att jag måste föra vidare.
man kan göra nästan allt i en lada om ni inte visste det.



det finns två infarter till vår gård och det här är skaminfarten, 
för från det här hållet ser ladorna så ledsna ut… 
den ladan ni ser till vänster i bild är husbondens, 
och där kommer vi att ha snickeri och lite mer verkstadsgrejer, 
men det kan ju också komma att ändras med tiden. 
plötsligt kanske husbonden kommer på att han ska ha ett ishotell där, ett minizoo eller kanske bara ett växthus där han odlar stora saftiga tomater? 
vi vet inte alls och det är det som är så himla skoj med alltsammans…


vi bor här nu
och det är fint att vakna.
varenda morgon.


vill ni följa oss på instagram så har jag och husbonden ett gemensamt konto som heter Gotlandsklivet.
ni är varmt välkomna alla alla alla.