torsdagen den 17:e april 2014

Att vara snäll



Att vara snäll mot sig själv och mot andra.
Det är väl det allt handlar om egentligen och nej det var inte särskilt snällt av mig att skriva ett inlägg om dödens huvudvärk och sen inte skriva mer. 
på två veckor. 
verkligen inte alls så snällt.

dog hon nu tänkte ni kanske och jag vill bara meddela att jag lever. i allra högsta grad lever jag och  mår bra men krisar nog lite inombords för det sprattlar så förskräckligt i huvudet och magen.
bebis tänker ni, och har man en sån i huvudet så gör det ju såklart ont kan jag tro men nej det är bara tankar och prestation, vilja och tid som krigar i kroppen som det säkert gör på alla som börjar ett nytt jobb, men jag hade inte tänkt på det alls, utan bara på allt roligt som skulle komma utav det. 
jag var inte förberedd på omställningen i kroppen, på att allt svinkul och spännande oxå skulle handla om ångest att inte räcka till, ångest att inte ha kontroll och ångest över att göra fel.
så det är det jag tar hand om nu. 
och jag älskar mitt nya jobb, min tillvaro och det kan oxå vara så att jag har världens finaste chefer som klappar mig på axeln och dunkar mig i ryggen nästan varje dag.
och jag måste bara ta vara på ryggdunkarna, för om jag inte gör det så stannar dom inte kvar. dom sitter som klistermärken i väggen bakom och där gör dom ingen nytta.

namnet på huvudvärken är således stress.
det var väl bara det jag ville säga idag. 
och förlåt om jag skapade oro i ledet.

och glad påsk för tusan.
verkligen glad påsk!

söndagen den 6:e april 2014

det är söndag och folk håller på med våren.

jag är hemma från värmen och det är helg, det är skön söndag och folk påtar i trädgårdar, upptäcker små knoppar och blad, städar bort vintern och köper jord och växter för att skynda fram våren i förtid.
det doftar på ett speciellt sätt och jo, grannarna grillar och skrattar högt runt omkring oss. Mannen sliter med husgrunden och ungarna är på kalas på olika håll.
jag ligger i sängen långt under täcket och medan jag skriver sticker datorns sken illa ända in i nackkotan känns det som och jag vet ju att huvudet sitter fast men det känns som om det skulle falla av och ibland är det ett önsketänkande fast det där sista menar jag inte på riktigt men jag skulle kunna tänka mig att tappa höger öga med omnejd just för tillfället, det skulle sitta fint. tack för den här tiden skulle jag säga medan det rullade ner på golvet och studsade iväg....om nu ögon studsar.
jag undrar vad det är och hur det kommer sig, för huvudvärken har varit på besök nu i nästan en vecka utan uppehåll och mina tankar pendlar mellan psykosomatiskt till tumör till trötthet till hjärnhinneinflammationoch därimellan fladdrar det som en discolampa bakom pannbenet. 
istället för att sura jättemycket över att jag ligger här och inte struttar omkring ute i våren så blundar jag och tänker på hur vi ska inreda källaren när den blir färdig, och på att barnen kommer att få varsitt rum äntligen och mitt nya jobb som känns så himlarns kul och så tänker jag på såna där drömmar jag har om livet som faktiskt är rimliga och hur jag ska bete mig för att nå dom...
lite så tänker jag.
en vanlig söndag.
med all världens påhittade sjukdomar.
i huvudet som jag vill tappa.
fast ändå inte.
jag tror inte att ögon studsar.
iallafall inte särskilt högt.




söndagen den 30:e mars 2014

vad som finns där inne.

idag är det mulet i mig och på himlen.
vi hade en fin kväll igår, med skratt och gråt och känslor som dallrade på riktigt och det är den energin jag lever på idag när näsan och huvudet är jämntjockt och jag ligger under ett svalt täcke och tycker lite synd om mig själv för att jag missar det ena passet efter det andra.
men det är mysigt ändå, en slags frihet på nåt sätt. 
att här ligger jag och gör ingenting.

nu har jag petat i mig mat, piller och nässpray för en tur till grannbyn.
vi går över berget, det där bruna och karga med rullgrus och branta väggar runt om.
när man är längst uppe på karmen så finns det bara brunt och himlens blåa.
inget annat.
det är oftast där och då jag känner vad som är alldeles på riktigt. 
inombords.

lördagen den 29:e mars 2014

halvvägs och det är lördag på Playitas.

det är lördag och jag målar naglarna lila.
dagen började runt sju och det har varit yoga, löpning, tabatainspirerad bodytoning och hiphopdans med lite zumba därtill. vi har hängt vid poolen och jag har börjat läsa en ny bok till.
vi har kört en timmes stretch and relax och jag har bränt mig på ryggen fast det inte alls var meningen. 
min sega rackare till förkylning stoppade mig från intensivspinningen på eftermiddagen, men man måste lyssna på kroppen säger jag smart och myndigt och låtsas inte om att vännen kanske fick övertala mig att avstå.
det är det där med att missa endorfinerna...
jag har aldrig provat knark och kommer inte heller någonsin att göra, men det där som händer i kroppen efter att man tagit i så att man nästan kräks...det vill man inte byta bort för allt smör i småland och så är det bara.
nu inväntar jag sex finfina tjejer som snart kommer till vårt rum för snacks och rose på balkongen innan vi beger oss till grannbyn för god mat och karnevalstämning.
om jag känner mig själv rätt så går jag inte först i tåget och skrålar idag även om det vore det ända rätta.
kanske stannar jag under täcket med nässpray och en liten chokladkaka vad vet jag.
ett steg i taget och lyssna på kroppen.
nu börjar jag med att öppna dörren för tjejerna...
trevlig lördag på er alla fina, jag önskar att ni alla var här!



torsdagen den 27:e mars 2014

Där jag är finns allt som behövs utom internet

Nej alltså jag är inte här just nu. Jag är på playitas med jävligt dålig uppkoppling så att man inte ens kan länka till stället men jag föreslår att ni googlar och sen hoppar på första bästa plan hit bara det är väl det jag säger. Solen lämnar ett guldgult sken över livet och man blir varm inifrån o ut på en kvart skulle jag tro. Det är ett träningsställe och det bästa är att om du vill träna så finns allt hela dygnet runt och det är bara att ösa. Om du inte vill träna så gör du det ändå för det finns inget annat att göra och så får du endorfiner på köpet som du kan skölja ner med ett glas rosé på nattakröken och det är fint nog om du frågar mig. Dessutom smakar hasselnötschokladen miljoner gånger bättre med ett fett spinningpass i ryggen. Bara en sån sak. Håll inte på o va så om och omkring nu. Kom hit bara. Vi säger så,det är ju det vi gör...

lördagen den 22:e mars 2014

tre år utan dig.




Igår var det 3 år sedan mamma gick bort, kastade in handduken, lämnade oss eller helt enkelt bara dog utan vare sig tanken på det ena eller det andra.
och jag vet att det upprepas gång på gång men kanske är det just för att det behövs, eller så är det bara för att mina egna känslor behöver höra det om och om igen, för att liksom rättfärdiga att det är okej att tänka så. 
grejen är den att det är inget mer speciellt med det datumet än något annat och den dagen fungerar endast som en måttstock för hur jag känner, och hur mina känslor har vuxit, ändrats eller lärt sig. 
att stå ut.
att finna sig.
att hitta nya vägar.

för ungefär tre år och fem månader sedan tänkte jag att jag inte skulle mig klara en dag utan min mamma.
jo, på sanning tänkte jag så och jag var trettiofem år gammal.
jag kunde bara inte nånsin förlika mig med tanken på att hon inte alltid skulle finnas där, ett samtal bort, 15 mil ifrån mig, 2 timmar med bil, en timme med tåg.
jag vågade inte ens tänka mig ett liv utan henne, för hon var min grund, min ständiga bakdörr som jag alltid alltid skulle kunna använda även om jag inte alltid behövde men det var så förbaskat skönt att bara tänka så, att veta hundra.
att ha någon som oavsett vad, skulle göra vad som helst, komma som ett skott om det behövdes, lyssna lyssna lyssna även om öronen bara ramlade av och ner och hur jobbig ful hemsk och dum man än skulle vara så jo. hon skulle finnas där och kanske skulle hon inte kramas så hårt och kanske skulle hon inte använda ord eller skrift för att visa det där, det bara märktes ändå in i från hennes hjärta, genom hennes armar som kanske inte ville kramas så mycket och hela vägen ut. 

att hon älskade så in i bomben.
för det var så hon var, 

jag vet ibland efter att jag räknats som vuxen, att när jag kramade henne lite för länge, lite för mycket och rätt intensivt, att jag verkligen kunde känna att hon egentligen inte var så bekväm med det hela men det brydde jag mig inte om för jag var hennes barn och en smula ganska mycket egocentrisk.

när jag använde stora ord och slängde runt henne för att det var mitt sätt att visa hur fantastisk hon var, så greppade hon aldrig dom så som jag trodde att hon skulle, så som folk vanligtvis gjorde om man öppnade sig och hällde på.
och nu när hon är borta och jag har funderat så tror jag faktiskt att hon nästan aldrig nånsin sa i ord eller skrift att hon älskade mig och nej det är verkligen inte sorgligt alls.
det behövdes inte.
jag har aldrig ens undrat och kommer heller aldrig att göra.
bara en sån sak.

jag vet inte vad jag vill säga med den här texten egentligen, förutom att jo.
jag klarar mig utan henne.
utan min bakdörr.
utan ett samtal bort.

det gör fortfarande lika blödande ont varje gång jag känner att hon inte är här fastän hon borde.
men jag har lärt mig att leva utan henne, för att jag helt enkelt abrupt blev tvungen.
och vet ni vad, att livet är helt okej.
faktiskt riktigt bra.
härligt tillomed ganska ofta.

om någon stängde dörren om alla minnen, tog bort all visdom, all grundkänsla och allt hon lärt mig om livet. det är då jag skulle gå sönder på riktigt. 
gå vilse och ramla bort.
men grejen är att de tre åren som gått nu visat mig att det inte kommer att hända.
det är kanske det allt handlar om, det där som folk säger att tid läker alla sår.
tid läker inga sår, verkligen inte alls.
men tid ger acceptans. tid ger perspektiv,
och tid ger minnen.

det är fint nog för mig.
det räcker inte.

men det går bra.




tisdagen den 18:e mars 2014

har du bara tänkt rätt så är du safe...

idag dricker jag ekologiskt te med lingon, lyssnar på Dionne Warwick och är ensam på kontoret.
sakta men säkert börjar saker hitta sin plats i hjärnan och jag förstår mer och mer, och det är så förbannat skönt så att jag får lust att springa ut på gatan och göra en grupperad saltomortal framåt och fyra bakåt och sedan avsluta med sälen i bästa Anja Pärssonstil, men alltså jag vet ju att det skulle komma en fet lastbil typ exakt samtidigt och sen var det inget mer med det så jag stannar således snällt inomhus med ett fånigt leende på läpparna, och nej för fan jag ropar inte hej, för jag vet att inom en timme eller dag så ramlar jag i bäcken så det plaskar om det, men ändå är det så himla skönt att ha känt känslan en gång...och bäckar är inget problem för jag är en jävel på att simma.
ikväll när jag kommer hem ska jag virka en apa, sälja trehundra saker på blocket, umgås med mina barn och ligga med min man har jag tänkt, och det är ju tanken som räknas, visst visst?

Hur ser din tisdag ut?