Fuck BMI

 

Här står jag och lider av fetma om man ska tro på BMI.

Jag har kallat det lite småfet, men vad vet jag.

Nu är det hårdträning som gäller.

På återseende.

 

ibland är det dagar då det inte finns några farmödrar.

det är en sån där dag idag och det var ganska längesen men nu är dom här igen och var jag än vänder mig, i vilken gränd jag än går in i eller vilket cafe jag än besöker så är dom där och vet ni att jag är helt säker på att alla är mormödrar, jag bara är det.
dom skjutsar på barnvagnar och dom torkar glass från små annoraks och kladdiga barnafingrar och dom har hur mycket tid som helst men det visste ni väl?
och barnens blickar som visar så tydligt den där hemliga överenskommelsen om att gränserna är utflyttade ganska långt så länge den där fina respekten finns där och med dig mormor får man göra lite extra, lite mer och kärlek finns det hur mycket som helst.
ibland är dom bara mammor som kanske väntar på att få bli en mormor, och dom går nära,armkrok eller med väldiga avstånd från sin dotter och det spelar ingen roll för jag blir ändå avundsjuk och kanske tror dom att jag är galen när jag ler sådär från hjärtat och är så nära så nära så nära, att sticka in min arm under deras om så bara för några steg, så att jag får känna tyget även mot min arm och kanske luktar dom den där mjukare parfymen som kändes varm och sen de där lena lite rynkiga händerna som jag är säker på att dom har allihopa...
jag vet att jag hade sån jävla tur, som hade tillgång till en sån där mormor tills jag var 34 och en sån där mamma tills jag var 35 år, jag vet att det är få förunnat och jag vet att jag kanske känns lite besatt ibland men vissa dagar så är jag så nära att slå mig ner på en bänk bredvid en lagom gammal dam och liksom snällt och försynt fråga om hon har lust att bli min bonusmormor, om det skulle kännas okej för henne att vi hängde lite då och då eller om det verkligen är världens tokigaste ide'....
Jag brukar faktiskt dröja mig kvar någon sekund för länge, men sen styr mina ben bort mig därifrån för tänk om hon skulle säga ja, och det blev så där himla mysigt och fint och så skulle hon oxå bara gå och dö en dag, nej jag fortsätter bara vägen fram, med den ena foten framför den andra och om igen med ett drömmande leende från hjärtat och den där tokiga önskan dallrandes i bröstkorgen.
Idag är det en sån dag bara.

om att säga precis som det är när någon frågar.

 

Men Heeeeeej Eva utbrister en försäljare på telefonen, och som om han liksom kände mig fortsätter han: Hur är det med dig då? lite lagom stockholmsslirigt...

-Ja du Niklas, eller vad det nu var du hette, det är väl inte så jävla bra med mig. Jag har ju slutat röka och gått upp i vikt och vikten har liksom alltid varit en issue för mig ända sen jag var riktigt ung så jag har jävligt svårt att hitta balansen där och tycka om mig själv med några extra kilon på kroppen, och jag längtar efter cigg varje dag och har svårt att hitta motivation till att låta bli, och jag har inte sprungit på några dagar nu så jag känner mig rastlös och har kryp i benen och är jävligt irriterad och sen är jag ganska ledsen för jag och min sambo har kört fast och ibland ganska ofta just nu tänker jag på om det verkligen är VI som är meningen eller om det väntar något annat för oss, för hur bra passar vi egentligen ihop och känner jag mig inte ganska ofta lite otillräcklig och besviken mest hela tiden eller är det bara nu, är det en sån där period igen som man måste tugga sig igenom bara och så blir det bra igen, det var längesen det kändes så här jo faktiskt flera år sen men när vi faller så faller vi så hårt det är väl mest det, ja jag vet inte men det är ju tungt på jobbet och det är mycket där som känns ostadigt och osäkert med min position och det stressar mig, och det är lite för mycket att göra så jag har fått problem med min sömn och snittar kanske 2-3 timmar per natt och jag vet ju att det är för lite och det funkar ju inte men vad gör man liksom och sen känner jag mig faktiskt ganska ensam just nu, och saknar min mamma som dog i cancer för två år sen och det gick så fort och var så chockande så jag kommer inte riktigt över det och jag vet att det är det som förväntas av mig och att folk börjar undra nu och tänka att nu får hon väl för fan släppa det där och min pappa har inte tid och det känns som om han inte riktigt lyssnar när han väl ringer och min syster hör aldrig av sig längre utan det är jag som får bära den relationen och jag vill inte släppa taget och sen håller vi ju på med renoveringen av huset och det är ju på gång verkligen det är det ju men jag känner ju mig inte så delaktig eftersom barnen är så små och jag inte riktigt kan så mycket om utgrävningar av källare och så där, och du vet att när jag mår så här som jag gör just nu så blir jag så skör och kan inte skaka av mig saker så lätt utan stora som små sorger hemskheter och besvär som drabbar omvärlden går rätt in i hjärtat och jag får ångest och oro och jag har ju panikångest i bagaget förstår du kära Niklas, så det är ju en del med det också som kommer som ett brev på posten när det knorrar i livet men som tur är så verkar ju barnen vara friska i alla fall men båda två har börjat komma in i vår säng på kvällarna och det blir riktigt trångt och ännu svårare att få till sömnen, och jag vet att jag låter gnällig men jag tror att jag har börjat dras med någon pms på gamla dar men jag hamnar väl kanske i klimakteriet om några år så det blir väl inte så långvarigt, värre är det med att alla våra vitvaror verkar braka ihop en efter en och det blir skitdyrt och jag vet inte riktigt hur vi ska lösa det men jag får väl jobba lite mer helt enkelt eller vad säger du Niklas, ska vi säga så?
- eh...ja det kanske är lika bra....hörs en osäker stämma i andra delen av luren.
-Fint, tack för samtalet. Hej hej Niklas.
 

jag hade väl iallafall kunnat snubbla på nylontråden men nej jag klev visst bara över.

Det är måndag igen och ny vecka och jag förstår precis att det där, min grej med sömnen är tillbaka.
S-ö-m-n-problemen.
Och jag hade bestämt med mig själv att så långt skulle det ju inte gå nej inte alls skulle stressen ta mig dit.  Jag skulle ha bromsat innan för jag var ju så medveten och beredd den här gången eller hur var det nu igen....
Jag kanske borde ha växlat ner lite dom där dagarna när gråten killade långt bak i näsan och fram över egentligen ingenting alls, jag kanske borde ha pausat när mardrömmarna kom sådär konstant och jag borde absolut tänkt till mer än en gång när Per Åke började ränna fram o tillbaka i mitt liv igen som om han aldrig varit någonannanstans och vänt. 

Man tänker ju att så länge man har kul liksom. Så länge man har den där glöden. Så länge man har koll. Då är det ju okej för då borde det va bra och safe. Men det där med koll och gränsen till okoll hur hårfin den är och så nylontunn att jag borde veta hur lätt den är att gå förbi passera och missa eftersom jag gjort det förut och nu igen.

Så jag sitter här efter en natt där jag efter mycket skrapande och samlande kanske kan casha in iallafall två timmars sömn och hundra myror i benen, och jag arbetar mot en tuff deadline imorgon och jag vill, på riktigt sätta mig ihopkrupen i ett hörn och vagga mig själv fram o tillbaka med armarna hårt om knäna alternativt bara lägga mig ner, var som helst och blunda som om det inte fanns någon morgondag.

Jag tänker att jag måste gasa, men jag hittar inte växeln.

inte någonstans finns den och utanför skiner solen som om ingenting hade hänt.

Det där med vänner och livsviktig information om allt och kanske inget särskilt.

Så sågs vi igen och vet ni hur mycket som kan hända tre jämngamla kvinnor på ett kvartal....
Pratar alla tre konstant och samtidigt, utan uppehåll i 24 timmar så avhandlar man en tredjedel. På sin höjd.  Och vi gillar ju att lyssna oxå, att inte prata i mun på varann och så gillar vi andningspauser och att sova en hel natt utan barn, och man med för den delen tro det eller ej.
Man får liksom ta det där viktigaste helt enkelt. Det som brinner och sticker, det som lyfter o pirrar. Det som gör godast och det som gör ondast.  Det är som den största godispåsen blandat med favoriter o  äcklogodisar.
Och allt ska ätas upp.
Tur att vi sköljer ner med champange annars vet jag inte hur det skulle se ut.
Jag har fått höra saker som kramat ur hjärtat på mig och ni vet när det gäller vänner man älskar så tar det nog veckor innan hjärtat vecklar ut sig igen.
Blir återställt. Som vanligt.
Jag har fått saker berättat som gjort att jag kastat huvudet bakåt, liksom öppnat munnen som mr pacman och bara skrattat högt ut. Det har oxå vridit ur hjärtat lite fast mer med skönt varmvatten runt. Så att det porlat och böljat.
Och jag har berättat saker själv, delat sånt som jag inte ens visste hur jag skulle säga förens orden låg på rad och kom ut och hur man läker lite bara av att säga dom som dom kommer fast det gör ont.
Och tillsammans fast ändå ensamna väntar vi på mer eller mindre smärtsamma besked som kommer att ändra våra liv väldigt mycket och det enda vi kan göra är att hålla tummarna hårt hårt hårt och veckla ut våra hjärtan så att vi älskar för allt vad repen håller...
Tills vi ses igen.

hur det än är så var tiden det bästa.

Hur det nu än var, så hade vi en vecka på Gran Canaria.

Jag och min familj.

vi.

tillsammans.

lillkillen som numer är sex år var väldigt mycket snart sju och kanske eventuellt en av de grinigaste barnen i mannaminne. hade han fått bestämma hade han spelat nintendo på rummet.

ja hela veckan helst och bara det.

lilltjejen hade nog mest bara ätit glass och kastat sig hejdlöst fram o tillbaka i poolen. och ropat mamma mamma mamma såklart. hela tiden. inte med minutens uppehåll.

men det var så förbaskat mysigt att rå om dom. att pussa dom hundra gånger och att faktiskt ha tid att ta alla konflikter. att ha tid att skämma bort dom och ta konsekvenserna av det nästa dag. att ha tid att lyssna jaja iallafall med ett öra på ändlösa berättelser om olika element och gubbar och krafter i skylanders spelvärld.

vi hade långa dagar utan att ens lämna poolområdet på hotellet, och vi hade långa dagar på läskiga grusvägar kring slingriga berg där man tänkte att här har väl ingen kört på hundra år precis lagom tills en liten folkvagn kom blåsande förbi på insidan i hundraåttio knyck.

vi var med om lite tråkiga semestermissöden och vi var med om härkanjagstannaförrestenavmittliv-känslor.

vi slapp bekymra oss om matlagning och tvätt och läxor och jobb och vi var faktiskt väldigt mycket

där där där.

i nuet, fast dået.

 

vi har inte rest tillsammans förut, inte utomlands och inte med barnen.

inte på det sättet.

jag har en stark känsla av attt vi kommer att göra det igen.

ve åt skammen.

Men Hej Staffan!!! sa jag verkligen inte när jag klev på bussen imorse och fick syn på dig, som jag inte sett på 20 år.

du, den där snubben som liksom fick vara med det coola gänget på högstadiet, men egentligen bara för att allt hade börjat så och dom kanske inte blev av med dig när dom själva klev upp på cool- trappan och du inte förstod att du skulle stoppa.

Den där snubben som desperat snattade till sig statusen som dom där coola hade "gratis".

Den där snubben som ibland hade turen att hångla med värsta grymma tjejen för att hon var apfull eller alldeles knäckt eftersom hon blivit elakt dumpad av en polare som bara liksom tagit klivet ifrån.

till någon ny.

Den där snubben som man bara visste att det skulle gå tokigt för oavsett vad.

Du.

 

Nu satt du plötsligt där, på en buss som ironiskt nog lämnat Bättringsvägen 10 alldeles alldeles nyss.

Du satt där.

med ditt hem i en plastpåse.

en plastpåse med hål i som om det inte räckte som det var.

När jag klev på bussen tittade du så långt ner i golvet så att det liksom blev ett hål i bussen och jag svär på att jag såg asfalten dundra förbi under oss.

Dina nya kompisar var ganska tandlösa och lite hängiga som om dom tagit för mycket knark och glömt bort att det någongång funnits en värdelös cooltrappa som hjälpt till att förstöra o förgöra den där viktiga självkänslan som någon fin förskolefröken nångång försökt bygga upp med pedagogiska övningar.

Dom var lite för hängiga för att uppfatta att du ställde sig 2 meter bort från dem när vi väntade på tunnelbanan, liksom för att göra klart för mig fast på ett tyst sätt att du inte alls hade med dom att göra, egentligen för så illa var det inte...

jag vände mig bort Staffan, jag vände mig bort och låtsades inte se dig.

Och det var inte för att du var dålig, eller för att du inget är värd, eller för att låtsas att jag inte kände dig.  Jag vände mig inte bort för att du hamnat där du är idag och för att jag dömer dig, för det gör du så bra själv med blicken i golvet.

Jag vände mig bort för att jag inte kunde hantera din skam och jag tänkte att om jag låtsas som om jag inte ser dig så kan du låtsas som om du inte ser mig och då kanske du mår bättre... jag ville ville ville bara lyfta bort skammen hos dig och skicka den åt helvete där den hör hemma Staffan, för den gör dig inte gott och jag vet att du satt på den där bussen för att du bor på det där hemmet som ska försöka få rätsida på livet och jag önskar att du kunde få det nångång och att du varje varje varje gång du möter någon som jag, som faktiskt bara är ett spöke från förr, ska kunna titta rätt in i ögonen på oss istället och vara stolt över dig själv och att du ens lever för vet du Staffan att det blev bara jävligt fel för dig, det gick åt skogen helt enkelt ganska ordentligt men det var inte ditt fel och det är aldrig försent, nej aldrig försent, men du måste sluta skämmas och jag måste våga skicka beundranspilar på dig för att du försöker och orkar och om vi möts igen så hälsar vi, okej?

Ska vi säga så?