onsdag 29 oktober 2014

min "to do-list"

igår var en händelserik dag, på många sätt krävande för mig för tillfället.
det var mycket barn, och väldigt intensivt men jag tyckte att det gick bra,
jag bröt inte ihop, jag blev inte blixtjävlaskitförbannad på en sekund och jag höll mig inom ramarna för vad som är ett normalt beteende, och jag vet att jag tänkte att jag var på väg att bli frisk nu och tänk om jag tillomed hade blivit frisk redan för jag märkte ju inte alls att jag blev sjuk så då kanske jag inte heller märker att jag blir frisk liksom…

jag var riktigt trött både fysiskt och psykiskt när jag la ner mitt tunga huvud på kudden, men somnade med ett belåtet leende på läpparna, för jag hade ju jobbat hårt, och inte legat på latsidan för en sekund och det har jag fått lära mig att det är ganska fint det,
så då var det ju det även nu.

imorse var allting som en tredagars kaffesump, tankarna osade gammalt och självkänslan var klumpig och kroppen alldeles kladdigt däst...och jag bet mig i tungan hundrafemtioåtta gånger för att låta bli att svara emot på femåringens bök och stök om det ena och det andra på väg till dagis.
hon skulle se ut som Elsa i Frost och skulle ha ljust blåa strumbyxor och tuperad lugg som borde hålla under en mössa och det låter väl härligt, om man nu hade ett par ljust blåa strumpbyxor och dessutom inte var hår-öm…sen är det jäkligt tråkigt att den där lilla stumpen till fläta som ska hänga ner på sidan av huvudet inte ens når ner till axeln och Elsas gyllene svall till fläta räcker minst till bröstet.
tråkigt måste jag nog byta ut till förödande känner jag efter en stunds eftertanke…
det får fanimig bli extensions snart för jag orkar inte med tjatet längre…

efter lämning blev jag sittande i hallen, där jag stirrade blint på en mörk fläck i vår gamla tapet.
det var skönt att vila ögonen på den, för den krävde ingenting av mig, faktiskt ingenting alls
tills jag kom på att jag kanske skulle tvätta bort den eller tapetsera om alltihop, men jag blev ändå sittandes, och bytte liksom bara till en annan del av tapeten.

jag vet inte hur länge jag satt där, men det kändes som en evighet.
hjärtat var som en bongotrumma innanför, och vibrerade långt ner under fotsulorna medan kroppens förlamade skinn liksom omhuldade trumman på ett alldeles stumt sätt så att det kändes knastrigt och torrt, som om det var ett väldigt gammalt skinn som kunde brista ungefär vilken dag som helst och kanske just exakt nu men man kan ju inte så noga veta.

och hjärnan som jobbar på högvarv, ropar, skriker, hojtar och står i:
"gör nånting!"
"bli inte sittande!"
"hur går det med din to do list??"
"öka!"
"du måste bli frisk och frisk blir man bara av motion"
"du är sopig om du inte orkar"
"passa på medan du kan"
"carpe diem"
"ut och rör på dig, du behöver bara frisk luft"
"du kan om du vill"
"du är bara lat"

och så plötsligt som från ingenstans så kom de där orden som en alldeles särskild vän sa och kastade om i hjärnan fullkomligt bland alla elaka måsten, alla piskor och allt blod all svett och de där tårarna som finns därinne och skvalpar och aldrig vill komma ut.

"fråga dig själv vad du vill bara, vill du äta sega råttor till frukost, så prova. vill du titta på tv en hel dag, så gör det. lyssna lyssna lyssna inåt, så kommer svaren och det är egentligen inte svårare än så"

så jag frågade mig själv med snäll "ElsaiFrost"-röst om jag ville ligga ner och vila en stund, sova några timmar och hoppas på att vakna lite bättre till mods om ett litet tag…skulle du vilja det Eva?
och nånstans mellan alla stora starka vrålande
NEJ!!
ÄR DU INTE KLOK!!!
SOVA BORT HELA DAGEN!!
FATTA ÅNGESTEN!!
FÅNGA DAGEN FÖR FAAAN CARPEDIEMCARPEDIEMCARPEDIEEEEEEEM!!!!
så hördes en liten späd viskning långt långt där in under det hårda bongotrummande hjärtat….

ja.

och vet ni, att jag lyssnade för första gången på riktigt, verkligen på sanning med ed och hela tramset…och det gick inte att höra fel.
jag hörde!!!
jag klädde av mig alla kläder och kröp ner i min säng.
lät de prassliga lakanen omfamna mig och det kändes bara bara bara
snällt.

när jag vaknade tre timmar senare så.
kändes.
det.
så.
otroligt.
mycket.
bättre.

så nu.
högst upp på min "to do list"
eller förresten det enda på min jävla lista.

Lyssna där inne.
Lyssna där inne.



så jävla pretto men det funkar









måndag 27 oktober 2014

när man blir skrivsjuk och en eländig person.

jag är sjukskriven men min femåring säger skrivsjuk och det stämmer egentligen alldeles utmärkt då inga ord kommer fram eller ut på rätt sätt, så nu skriver jag bara och låtsas som om ingen utmattning och ingen depression fanns, för ett ögonblick ska jag glömma bort det, stänga dörren om de där tankarna som ropar med eko mot alla väggar så att det studsar i evighet, att jag inget kan, att jag i min enklaste form är ganska värdelös och att allt handlar om att prestera, och om du inte gör det så är du dödens lammunge och alldeles obetydlig som person.
jag tar bort dom tankarna nu, tystar ekot och skriver.
för orden har hjälpt mig förut, och de kommer att hjälpa mig även nu.
men det här är min blogg och även om jag vet att jag egentligen inte behöver skriva det här, för ni som läser vet det redan och kräver ingenting av mig, men kanske måste jag bara skriva det för mig själv så att jag ser det och känner de där orden

att jag behöver inte prestera här. jag behöver verkligen inte det.
för det är frivilligt att läsa här, och ingen tvingar någon.
jag måste få skriva att jag skriver hur jag vill, och vad jag vill, så länge det inte sårar någon.
och eftersom att jag knappt kan stava emellanåt så kommer inte det där sköna flödet att finnas här, och antagligen är det jag som saknar det mest. det där när orden blixtrar ner och ingen redigering krävs, när det glöder om mina fingrar och orden som jag inte ens hunnit tänka klart bara finns på skärmen, för det är alltid så jag gjort förut och det har varit så enkelt.

nu är det inte enkelt längre, och jag måste resa mig och ta i med hårdhandskarna.
för jag har tänkt att skita i det här, stänga ner bloggen och låtsas som om jag aldrig älskat det, kanske som om det aldrig funnits.
för att jag inte orkar.
jag orkar inte ge den tiden och tankeverksamheten, och förnedringen när det är rött överallt på skärmen när jag är klar, för att min hjärna inte funkar längre, och jag stavar som en kratta, och flyttar om och det blir fel fel fel och jag stänger ner, slår handen i bordet av frustration och går iväg med ett stort hål i magen som jag fyller med kakor istället för att bara täppa till, och få tyst på knorret. Det gör så jävla ont att inte fungera,och jag tror att jag kommer att skriva om det.
vi får se. ni får ta det med en nypa salt.

jag gör det för att överleva.





torsdag 2 oktober 2014

det kan se så ut.

Idag finns det en bild på mig i Svensk Damtidning.
Det står "Veckans färgklick" som en stor rubrik skriven över min klänning.
Ska kolla med min man om han håller med....

onsdag 1 oktober 2014

att gå hand i hand med en fasad i solnedgången.

Om man inte känner mig på riktigt så tror jag att det går en förbi, för jag har smink över tröttheten och spray i håret, jag har parfym på kroppen och svarar lydigt bara bra tack om någon frågar hur jag mår. jag lämnar barnen som vanligt och jag går till jobbet. allting tar dubbelt så lång tid som vanligt men sen går jag hem och slänger makaronerna direkt i slasken istället för i durkslaget, har vatten i stekpannan istället för kastrullen, bär med mig mjölken in på toaletten och hittar mig själv gång på gång på gång inne i ett rum för att hämta något som jag för länge sedan glömt vad det var. 
Barnen skrattar åt sin tokiga mamma och jag skrattar med, 
men när de inte ser stirrar jag in i väggen och biter mig i kinden.
jag bokar upp mig på miljoner aw´s och luncher och weekendresor
för att slippa vara stilla, slippa vara med mig själv för allt blir så påtagligt med bara mig i ett rum.
 jag vill verkligen inte på något sätt att det här ska lysa igenom, 
att jag någonsin ska lukta och se ut som jag känner mig. 
och det är i stillhet som jag tappar fasaden.

och jo jag vet att det är bra att tappa den för jag är en sån som hatar fasader i vanliga fall, jag föraktar fasader och skrattar åt folks försök att hålla upp fasader och kan fanimig inte förstå hur man kan lägga ner så jävla mycket tid på något som ändå inte är sant.
I vanliga fall så känner jag så.

det här är bara inget vanligt fall
och fasaden och jag håller handen hårt hårt hårt.



onsdag 24 september 2014

en elefant balanserade och det gick sisådär.

jag gick till doktorn för att jag var arg på mig själv.
jag var arg och trött som fan på hela min uppenbarelse, på att jag inte lyckades med det jag företog mig, och för att jag aldrig hittade balansen.
den var så jävla borta och jag orkade liksom inte leta mer och vissa dagar kändes okej och jag gasade på för att hinna ifatt och helst förbi, men det slutade alltid alltid alltid med att jag fick motorstopp halvväges ungefär och jag slutade röka och jag började röka, jag bantade och jag obantade, jag shoppade och sparade, jag motionerade som en galning för att jag älskade det och sen slutade jag för att det var väl ändå ingen mening och jag försökte sova ordentligt och slutade med det oxå och känslan av misslyckande låg som en fet gammal blöt illaluktande och missprydande yllerock på mig.
i mig. 
bakom och framför.
så jag gick till doktorn för att jag ville sluta röka igen fast det ville jag egentligen inte alls men ni vet när det är ohållbart att cigga och springa milen typ samtidigt som man väger hundra kilo, och man måste börja någonstans för allt sitter ju ihop, så jag gick dit och redan i väntrummet så darrade underläppen och spändes ut om vartannat och det blev så snorigt och dimmigt alltsammans, och när jag kom ut därifrån så hade jag visst en depression istället för en förkylning och det har gått två  veckor nu, och jag har fått fantastisk hjälp och världens bästa förståelse från mitt jobb och en underbar terapeut och bra medicin och nu letar jag rätt hårt efter en fantastisk förståelse ifrån mig själv för den borde ju finnas här nånstans...den finns ju från alla andra och den finns ju för alla andra.
under någon sten ligger den nog...

måndag 22 september 2014

För jag skrattar väl jämt?

Jag tänker på flottigt hår och glansig blick. Smutsiga örngott och unken sovrumsdoft. Jag tänker för trött för att gråta och jag tänker solkiga naglar. Jag tänker på barn som förlorar sina föräldrar i krig och sånt som gör ont på riktigt som man aldrig aldrig aldrig kan springa ifrån. Missbruk, misshandel, otrohet, kriser, dödsfall, bränder och svårt sjuka barn, ni vet att jag tänker på allt hemskt jag kan komma på och när jag gjort det klart så skäms jag. 
Jag skäms så himla mycket. 
För att det är jag som sitter med en depression. 
Jag. 

onsdag 3 september 2014

skaka ketchupen varsamt uppåner...

det är ketchupflaskan igen, med den där söta tjocka krämiga sörjan som bara jäser och jäser och inget kommer ut,nej inte det minsta och inuti bubblar det sakta sakta, och mer luft mer vätska och flaskan tänjs till bristningsgränsen och så plötsligt blir trycket för stort så att ett ord droppar ut och följs av ett till och ett till och till en början så går det så sakta att klockorna stannar, men så börjar det få fart och snart snart ligger det en blaffa där på tallriken, tänk er det, och att bloggen är tallriken och strax kommer blaffan bara...
För här är det husvagnsweekend som kan varit bland det mysigaste vi nånsin gjort som familj och vi bodde på finfin camping och badade äventyrsbad och på eftermiddagen så regnade det så sövande på rutorna till vårt lilla krypin och vi låg där inne huller om buller bland kaksmulor och ipads och bara var tillsammans på litet utrymme och jag är så glad, så oändligt glad över att vi köpte den där gamla bruna cabbyn så varje morgon när jag ser den på garageuppfarten så ler jag snett under lugg och längtar tills nästa gång... och sen var det plötsligt galapremiär med röda mattan, och eftersom att jag jobbar med kända människor så hamnade jag där för första gången i mitt gamla liv, och fick gå den där "walkoffame"väggen med triljoner fotografer som ropar och hojtar och man fick le le le så det kändes som om läpparna hade trätts över öronen när vi var färdiga och vet ni exakt hur många foton som tas under de där fem minuterna, och jag var så golvad av hela upplevelsen att min chef fick baxa mig därifrån med ett stånkande om att "jag kanske borde ha förvarnat dig" i mungipan, och sen var det en gala till 24 timmar senare och efter det vabb som en stor knytnäve i magen om att du ska minsann inte tro att du är något och så lite trädgårdsarbete på det, en underbar terapitimme med en av de finaste terapeuterna jag mött, och sen vabb igen med jobb samtidigt och en oro större än livet själv för en trivial sak och ni vet när det hänger över en och man inte ens ser de där jävla snåren för all skog och så plötsligt släppte det och gula vetefält öppnar sig, och man springer ut och ska precis ta ett Laura Ingalls - hopp, men snubblar redan innan och så var man tillbaka på noll igen. och under den här tiden kan det hända att jag rökt en miljon cigaretter och ätit tolv kilo choklad ungefär och allt allt ligger kvar i min stackars kropp som kämpar och kämpar och så ser jag plötsligt att datumet för tjurruset är den 5 oktober och inte den 31 oktober som jag hade trott och jag inser att jag har en månad på mig istället för två att gå ner tjugo kilo, träna upp mig till att springa en mil i hopplös terräng på under timmen och sluta röka, men herregud... värre saker har väl hänt tänker jag och trycker i mig en chokladkaka till medan jag letar efter balansen.
jag vet ju att jag la den här nånstans...