söndag 21 december 2014

Att be till havet, solen, sanden eller mitt inre.


Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte
kan förändra
mod att förändra
det jag kan
och förstånd
att inse skillnaden. 

Jag har en terapeut som är helt fantastisk, som jag litar på till hundraförti och som jag är så in i bängen glad för. Sist vi sågs var jag så ledsen så ledsen och innan jag gick så bad hon mig googla upp sinnesrobönen, och tänka den varje varje dag. Jag skiter i om du tror på Gud eller vad du tror på, men använd den, och använd ordet gud som den kraft du tror på. Så sa hon för att vara exakt. 

Hon bad mig att fokusera på människor som gör mig gott och vill mig väl. 

Hon bad mig att lämna dem som gör illa istället för att stanna kvar och kämpa för att omvända dem. 

Hon är klok hon, och idag när jag stod där vid havet så nära så nära så att saltvattnet nuddade mina skor så där lätt. Så bad jag bönen tyst i mitt huvud. 

Det var fint, det var det sannerligen och jag vet inte om det var havet, Gud eller bönen men nog fan blev det lite ljusare vid horisonten. 




lördag 20 december 2014

Telefonkataloger och videobutiker.

Idag är det en sån där dag helt klart
Vilostunder har varvats med matintag, och jag som lovat mig själv hav varje dag failade på första dagen, men jag har fått vila, se på valpbus, andas kall och frisk havsluft på håll,  klappa valp, gosa med två trubbnosar, ätit mustig köttgryta, vilat lite till och haft vackra tankar om framtiden så jag nöjer mig där och nu är det julgransstyling och lite virkning vid sidan om. Dessutom läser vi telefonkatalogen från 57 tillsammans och tänker på saker vi måste låta våra barn göra innan det helt går ur tiden. 
Som att gå till videobutiken tillexempel.  
Hyra film på ett fysiskt plan liksom... Alltså det är ju snart slut med det. 

Jag funderar även på att vi ska ha en skärmfri dag...men jag vet inte om jag vågar närma mig det riktigt, det krävs ju en del av en själv då och kanske är jag inte riktigt där än, fast fatta så sjukt att ens tänka så... Skärmfri dag. Alltså kom igen. 


Hur ser din lördag ut? 

fredag 19 december 2014

om nittiosju minuter.

Om hundratjugo minuter larmar vi på och drar från stan helt enkelt.
mot den stora vackra karga ön, och jag ska gå längs havet varje dag,
ta djupare andetag än jag klarar av och jag ska tänka på att jag är ganska bra.

först väntar packning av barnkläder och skor för alla väder,
sedan packning av julgodis och köttbullar.
sen tvagning av husmor och packning av kläder för alla möjliga tillfällen,
vem vet...kanske hamnar vi på galatillställning mitt i allt, och jogga tänker jag säkert börja med igen just den här veckan, och de där myskläderna jag aldrig använder för lata dagar och hundraförti böcker som jag inte kommer att läsa, broderigrejjer och virkgrejjer om andan faller in, johodu så får det bli.

sen hämtning på dagis och skola, laddning av diverse nintendo, plattor och hörlurar,
ut med hunden, in med barnen, packa bilen, fixa fika, laga mat, mata barn, torka barn,
kryssa genom stockholms fredagstrafik, hämta bonusungen som hänger med oss ibland,
fortsätta vidare och svara på femhundra frågor som lyder
är vi framme snart
när är vi framme
ser jag båten snart
får vi godis
jag behöver kissa

och jag tänker vara konsekvent och svara nej bara. bara nej på alltihop och sen om tvåhundraförti minuter kör vi ombord på färjehelvetet och sen åker vi och åker och åker, och fortsätter svara på frågor och i natt nångång närmare tolv så somnar jag med tungan utanför i en säng mitt på ön, med smutsiga ungar, hundar och eventuellt ren man i en enda röra.

nu har jag hundra minuter på mig, så jag drar vidare.
hasta la vista finaste bloggläsare, jag önskar att ni vet hur jävla glad jag är rent ut sagt
för att ni orkar läsa mitt dravel, och svara så himlens fint i kommentarsfältet.
det är min finaste finaste julklapp banne mig. bara så ni vet.
ok, nittioåtta minuter...tick tack och puss!

torsdag 18 december 2014

med perfekt duckface andas jag in dina lungors luft på fårskinnsfällen i lågans sken

jag målar naglarna cementgrå och väntar på att knäcken ska stelna 
man får se om det går att bjucka svärföräldrarna på den i jul, 
jag vill ju inte bli skyldig till tandlossning direkt för allt i världen.
det luktar hyacint i huset och jag har mörk choklad på på näsan.
och i magen.
mozartkulor, rocky road, knäck och kola har det tillverkats i köket på kvällen 
och den knasiga improviserade cocoschokladen höll jag på att glömma.
Imorgon rullar jag köttbullar för kung och fosterland, jag tänker vara lite sådär svängig och rå som Per Moberg och behandla köttet med rejäla tag om ni fattar. 
Visa var skåpet ska stå helt enkelt.
och om ni undrar så har jag gjort mitt sedan, och tänker enbart ligga på schäslongen i vågrätt ställning, få fotmassage i tid och minut medan jag blir matad med praliner av vår hovnarr.

nu väntar paketinslagning med alfahanen, 
och sen ska vi sitta uppe med tända ljus, dricka glögg och skratta gott åt varandras julklappsrim medan vi äter perfekt knäck, och ser varann i ögonen hela hela tiden och när det är klart så ska vi älska innerligt på fårskinnsfällen framför den öppna spisen innan vi somnar i varandras armar och andas samma luft, 
med munnarna så där tätt tätt ni vet som i alla filmer, 
för i det här huset så luktar alla ros i munnen hela tiden.
typ så blir det i kväll. 

Ni då?

onsdag 17 december 2014

Nej nu blir det roligt sa tanten med de 85 inavlade katterna.



Imorse så kände jag att det nog var slut på det roliga, 
att den här bloggen skulle vara en ledsen grå och svår plats att besöka
och att det aldrig mer någonsin skulle kännas lätt i hjärtat och magen igen.

med min härliga ålder och enorma livserfarenhet så vet jag ju
att det blir ljusare runt kroken, men ibland tvivlar man och så är det bara.
just den här gången kanske det blir permanent, och jag blir en arg, grå och besviken tant som bosätter mig med 85 inavlade katter och och aldrig mer pratar med människor, nej aldrig mer igen.

så tänkte jag idag och vilade middag på rygg med armarna i kors.

sen vaknade jag  till och ser ljuset
det där vita frasiga ljuset som speglar sig mot väggen från fönstret
och som en nyfrälst tog jag med mig min lilla fyrbenta ungrare ut 
i fem centimeter underbar och efterlängtad snö
och hon fick fullkomligt spelet. 
hon sprang som en guttaperkaboll fram och tillbaka 
och hela hennes lilla korviga kropp skrek ren och skär lycklighet och jag skrattade ända från tårna och upp så att det bubblade ni vet precis.
jag kände mig som han i Vicksblå-reklamen om ni kommer ihåg, urblåst och iskall fast bara på ett härligt sett hur nu det är möjligt, och jag tänkte verkligen där och då 
att jag tar paus från ledsenheten nu, 
den får dra nånannanstans för en stund och jag tänker bara lyckliga tankar och när det blir svårt så får jag låtsas att jag är en helt underbar person som alla vill jobba tillsammans med, 
helt smashing och hur smart,snygg, rapp och framgångsrik som helst.
ni vet en sån där person som kommer in i ett rum fullt med folk,
och tiden liksom stannar för alla andra,
alla vet att hon är så jävla bra helt enkelt för det syns bara.
bra. snygg. smart. rolig. cool. härlig och alldeles alldeles underbar.

Moi. Me. Jag.
Håll i hatten och kör i vinn Kalle Blomster!
Här kommer jag.


tisdag 16 december 2014

löss och bajs, ett glas vin och en arbetslös.

barnen har löss och hunden äter bajs, 
jag tar ett glas vin och tänker att det alltid kan vara värre.
min pappa ringer och frågar om jag hunnit söka några jobb än,
och kroppen rister liksom till vid blotta tanken.
jag har aldrig varit arbetslös.
aldrig.
och jag har brottats så in i helvete med att vara sjukskriven.
stått osminkad i ett hörn på skolgården i mysbyxor när alla välklädda mammor och pappor 
hastar vidare till jobbet.
avundsjuk, och kanske tillomed en smula missunnsam.
att det var ju själva fan att alla andra bara springer vidare och gör karriär hur som helst.
lyckas.
alla andra men inte jag...
jo så har det nog känts i de mörkaste stunder.

jag känner mig omtöcknad och domnad, 
och tänker att det var ju så här det kändes när mamma dog. 
sorg liksom.

men sen går jag tillbaka och läser det här och inser att nej.
det här är inte det där.
det är något annat.

och om jag tog mig igenom det där, så kan jag ta mig igenom det här.
kanske bara inte just idag, 
jag tänker inte ens titta åt ett annat jobb just nu.
en annan dag bara.
en annan dag.


MVH från brunnen med geggig botten.

för ett år sedan så dansade jag gatorna fram, sjöng högt på trottoaren och kramade främlingar på bussen, 
jag skulle få skratta igen och jag skulle få göra något så förbannat kul.
något nytt. något spännande.
jag lämnade en fast anställning för ett års vikariat och man kan tro att det var en impulshandling men det var en överlevnadsstrategi och något jag aldrig aldrig aldrig kommer att ångra oavsett vad som händer.
jag visste det då.
jag vet det nu.

Men i min plan fanns ingen utmattningsdepression. 
Det fanns ingen bottenlös sorg och flytvästen låg på hatthyllan.
det var dumt och ganska oklokt av mig egentligen,
men jag hoppade bara.

Efter sex månader på det nya jobbet tjongade jag in i den berömda väggen, och den var ganska hård.
mastodont. tänk betong. 
med järnram runt och stål i mitten.
jag splittrades liksom på riktigt, och jag är fortfarande där när ingen ser, och torkar smulor om dagarna.

igår fick jag veta att mitt vikariat inte förlängs, och att jag står arbetslös om två månader.

jag har inget agg mot mitt jobb, jag har full förståelse för deras val och jag kommer aldrig att ångra att jag försökte, för satan så kul det var emellanåt.
men jag är brinnande arg på min kropp.
jag är jävligt förbannad på mitt psyke och jag har en bottenlös sorg med en flytväst utom räckhåll. 
jag står på nån geggig botten och har inte den blekaste susning om hur jag ska ta mig upp.
jag har skrikit mig hes och skrapat fingertopparna mot väggen. 
jag har hoppat mig blå och jag har byggt en flagga av slammet, men den räcker inte hela vägen upp.
upp över kanten.

ingenting jag gör kommer att förändra.
faktum är att jag inte höll.
jag gjorde mitt bästa men jag gick sönder.

och här står jag med stjärten i handen och funderar över det där med att börja söka jobb...


hej, jo nej men jag tänkte...jag har ju varit sjukskriven i fem månader för typ lite depression bara, men jag är en jävel på att jobba och jag är ganska trevlig oxå. 
eller förresten jag vet egentligen inte, eftersom jag inte har jobbat på så länge, jag vet inte vem jag är eller vad jag vill eller kan, alltså du vet hjärnan känns ju som väldans gammal nu för tiden haha du fattar va?. men jag tror verkligen på riktigt att jag skulle göra skillnad på den här arbetsplatsen, och jag ser absolut inte någon anledning till att jag inte skulle vara rätt person för det här jobbet...så vad säger du, ska vi slå till?