torsdag 28 maj 2015

Ge mig en machete och visa mig vägen.

alltså det här med att ha en blogg som man varit halvt om halvt frånvarande i, och när man plötsligt bara kastar sig in, vänder ut och in på sitt innanmäte i en salig röra och bara öser, väller fram och rycker fram hjärtat i handen och säger här, ta bara för jag pallar inte längre... 
och ni där ute tar, läser, fattar utan att döma och skriver peppande grejer tillbaka.
jag känner att det är hela grejen med alltihop, och en sablarns stor ynnest verkligen, 
så från mitten av mina kladdiga inälvor och ut i varje liten ven och artär så vill jag tacka er alla för att ni är här, för att ni läser och säger hej svejs och så ibland. 
så jäkla fint.
så fint.

jag har genomlidit några dagars totalkaos i hjärnan, åkt rutschkana med huvudet före och tungan i kläm rätt ner i den djupaste dalen och legat platt och utmattad på botten av den brusande älven, och nej det har ju inte hänt något särkilt och kanske är det därför som jag blev så överrumplad och inte hann stoppa i tid, vad vet jag?

men nu är jag på väg upp igen, vid kanten av älven står jag och undrar över vilken väg jag ska ta upp den här gången... ska jag ta den snåriga jäveln eller ska jag glida på räkmackan uppför den välpreppade skidbacken?
jag betvivlar att räkmackor glider så bra uppåt som de säger , så jag röjer lite snår och börjar traska helt enkelt.
jag tror det är det enda rätta.
hänger ni på?


måndag 25 maj 2015

när fröken blund är förbannad. och bitterfittig.


det här med att alla hela tiden påtalar hur sjukt galet fantastiskt duktig min man är som totalrenoverat vårt hus, som jobbat så hårt så hårt så hårt att gemene man och kvinna undrar hur han egentligen orkar…

jag vill bara just idag tala om varför han orkar om det är någon här som undrar, …och jag vill inte på något sätt förringa det faktum att han är fantastisk, för det är precis vad han är… annars hade jag ju aldrig valt honom från början tänker jag …

han orkar pga följande:

jag jobbar också hårt.
varenda dag.
varenda jävla dag.

men det är ingen som ser tvättstugan, matplaneringen, vardagspusslet med ungar hit och ungar dit, läxläsning, verkstadstider till bilen, räkningar som betalas, städandet och plockandet, gympapåsar och matsäckar, dagisbuffeer som aldrig blir av när man tror att de ska bli, veckohandlingar, planering av hur jag kan ta barnen och åka iväg en två tre och fyra helger så att han ska få bygga ifred fast jag bara vill vara hemma och hjälpa till…
alla resor till soptippen med byggmaterial, skräp och julgranar.
alla mäklaresamtal, allt administrativt som det innebär att eventuellt köpa och sälja hus, all städning och rensning och utgallring som behövs när en vägg ska rivas eller ett hus ska fotas för försäljning.
all styling.
all organisation.

och de helgerna som barnen är hos vänner så bygger jag också, jag sågar och spikar och borrar och gjuter. jag målar och fogar och bär och far.
och jag är inte så jävla bra på det, men jag älskar det.
och jag har undrat över det ibland varför jag tycker att det är så fruktansvärt kul, och kanske idag att jag faktiskt kom på svaret själv…
för att det tydligen är det enda som räknas.
för det är det som syns.

och vi har ju valt att ha det såhär med uppdelningen under en period, det är inte det jag är bitter på så missförstå mig inte här.
min man är byggare, och om ni inte förstått det så kan jag berätta att han är helt fantastisk på att jobba.
min man är också fantastiskt fin med våra barn och gör sitt bästa bästa för att vara en närvarande pappa, man och vän.

men han kan snickra. och jag är en jävel på att organisera.
så för att bli färdiga snabbt så är det här vår strategi och den fungerar ju bra.

det vore bara så sjukt härligt om någon stannade honom på gatan här utanför nåndag, utbrast högt och tydligt så att alla alla alla inom en mils radie (minst) hörde:
fy fan vad hon jobbar på din sambo. så jäkla snabb och stark. hur orkar hon egentligen, det känns som om hon jobbar dygnet runt, och vi brukar undra här bakom gardinen hur hon håller ihop. och snyggt blir det, och man hinner knappt blinka fören hon är färdig…vi undrar verkligen hur hon gör för att vara så effektiv…

det vore fint, det är bara det jag säger.

det var bara det för nu.
jag går och viker lite tvätt då.




fredag 22 maj 2015

nej men hej Leila! va kul att du hälsade på...

igår var dagen då migränen tog över fullkomligt och jag nästintill svimmade i sängen med barnen runt sju-snåret på kvällen och jag sov och sov och sov, och sen vaknade jag halv tre på natten med det där förhatiska rycket och den där hemska tanken:
Imorgon är det sommarfest på dagis och vi har inget förberett inför knytisbuffen!!
I år IGEN!!!
Efter hjärtsnörp och lång plågsam ångestritt så sätter jag bestämt klockan på halv sex, vänder på täcket, puffar kudden och somnar om som en klubbad säl med drömmarna seglande bortåt Baka med Leila-hållet.

Upp som en lärka hoppar jag ur sängen när klockan ringer och som om jag aldrig gjort annat gräddar jag tjugo pannkakor och smäller ihop till en pannkakstårta samtidigt som jag snor ihop en fantastisk pastasallad vid sidan om, ni vet en med soltorkade körsbärstomater, mozzarella, basilika, krispiga baconbitar, mer ost, avocado och bara massa gott och jag smakar av, kryddar lite mer, jag pudrar pannkakstårtan med florsocker och strör några härliga blåbär över...står i valet och kvalet om jag ska slänga på en liten myntakvist på toppen, men behärskar mig så småningom och låter bli.

jag hälsar barnen godmorgon och bjuder dem en underbar frukost med tända ljus och varm choklad och jag tänker att såhär skulle det alltid vara, jag kanske ska börja gå upp riktigt tidigt på morgonen, jag kanske ska bli morgonmänniska på gamla dar, med sjalett och rödrosiga kinder, ja exakt sån ska jag bli för morgonen är min bästa vän och vi ska leva lyckliga i alla våra dagar.
jag traskar förnöjsamt iväg till skola och dagis och skrattar lyckligt inifrån och ut när barnen vill stanna och titta på maskar och sniglar, rufsar dem kärleksfullt i håret medan de skjuter maskrosor i min nacke och när vi lämnat storebror i skolan så håller jag och lilltjejen handen, medan vi sjunger Idas sommarvisa mellan hoppsastegen hela vägen till dagis.

Lämnar min lilla sockerpulla med hundra pussar och kramar, och ropar glatt att vi ses ju alldeles snart på sommarfesten lilla gullefjun, innan jag vänder om i en perfekt mammasnurr och traskar hemåt med knyckande höfter och segertecken i smyg i fickan...
På vägen möter jag en annan mamma, och vi snickesnackar ju som rödrosiga friska glada mammor med koll gör tills hon plötsligt utbrister:
Men åh så skönt att de skippat den där årliga buffén i år, det var ju bara en massa extrajobb för oss föräldrar... kaffe och bulle räcker ju alldeles utmärkt, och så blir det ju inte så långrandigt heller. vi ses sen då, hej hej heeeej vinkelivink.

jaha jahaja... hejelihej svarar jag och lommar sakta hemåt till en smarrig pannkakstårta med pudrat florsocker och en liten nätt pastasallad för tio personer...


Och om ni som av en händelse vill läsa om Fröken Blunds andra lyckade sommarjävlafester så kan ni göra det här.




onsdag 13 maj 2015

husbock, gödsel och fulla fyndsnåla turister.

orden har ramlat över mig varje dag den senaste tiden, ibland som små försiktiga varma sommarregn och ibland som hagelskurar som gjort märken i skinnet.
det har varit så mycket och så stressigt så jag har prioriterat bort bloggen för mitt eget välmående och det är lite samma sak som när jag prioriterar bort löpningen för att hinna annat…det blir liksom inte riktigt bra i längden. för huvudet vill skriva och benen vill springa, det är bara så det är.

vi förlorade budgivningen på gården, den där fina härliga gamla vackra stengården, där vi hunnit flytta in, starta upp en affärsverksamhet och rotat oss i grunden. jag hade hunnit göra ett grönsaksland, och tre rabatter, och mannen hade börjat snickra på det vindslitna galet vackra spillvirket som låg bakom ladan.

nu är det nån annan som får göra allt det där och varje gång vi kommer att passera det så kommer det att sticka lite i mitten av oss, och kanske kanske kommer vi att vilja kasta lite gödsel i smyg.
på fasaden.
vi är ju inga elakingar egentligen, så det är klart att vi aldrig skulle…
vi bara tänker saker som att plantera husbock i grunden om natten när ingen ser, eller kanske släppa ut hundra hungriga möss runt knuten.
eller kanske annonsera i gotlandstidningen om att de har världens största loppis där, med allting gratis endast för turister. hela sommaren. fri dryck ingår. 

eller kasta gödsel då. kanske hundbajs….
luktar inte kattbajs värre när allt kommer kring? då är vi ju inte så himla elaka ändå tänker jag som funderar i gödselbanorna, det är ju ändå bra för växtligheten oxå....

nåväl. 
nu har det kommit ut en ny gård.
om en vecka åker vi ner för en titt.
och sen plötsligt en dag, närsomhelst eller skitlångt fram...
så kanske nån annan vill plantera husbock i vår grund.

söndag 26 april 2015

Har någon nånsin skitit i en vask?

Det är söndag kväll och jag ligger med fötterna i högläge och andas tungt. Ibland gör jag situps mot vinglaset men i övrigt stilla. Jag har ju ett deltidsjobb nu, men har skaffat mig ett svinroligt extraknäck som säljare på en av våra större klädkedjor där jag nyss betat av några timmar. Alltså hur kul är det inte undrar jag flera ggr i timman och ler under lugg. Och lika många ggr som jag måste ringa på hjälp för att jag inte fattar kassasystemet och alla returer å byten så skäms jag för fy tusan för det där med att vara till besvär och som jag måste jobba med mig själv angående det. Men iallafall, att stå i en affär med sköna brudar och kränga snygga kläder är ju helt klart underskattat måste jag säga, och jag är sjukt nöjd att jag vågade testa. Som en liten trevlig bonus kan jag tillägga att jag släpper tanken på jobbet när jag går hem, och ja just det, jag är icke uppkopplad eller nåbar på sociala medier under arbetstid. Alltså på riktigt, hur lyxigt? 
Annars mår jag som innan. Ett steg fram, två steg tillbaks plus ett magplask mot kallt stengolv och kraftigt bett i tungan men det löser sig sa hen som sket i vasken och så var det väl inget mer med det kan jag tro...
Vad har du gjort i helgen? Bäst o värst? 

lördag 18 april 2015

när det är MMA på axeln.

vissa dagar just nu handlar mest om att hålla huvudet ovanför och undvika kallsupar, och flera gånger har jag försökt skriva om det men det är ju så sablarns svårt att göra...
när allt kommer  ifatt en så faller man handlöst med ett ansiktsuttryck som lämnar ett stort oooooo i backen, för jo, jag blir ju fortfarande så förvånad.
förvånad och förbannad och tänker att meh, jag är ju frisk nu!! eller?  har jag inte lidit tillräckligt? va? VA?
VAAAAA?
jag örfilar upp mig själv några rappa men det hjälper inte utan jag sjunker, 
och sjunker. 
och då vill jag ju inte skriva om det, för jag mäktar bara inte med.

nästa dag är himlen lite ljusare, luften lite friskare och benen lite starkare. filuren som säger det där taskiga på axeln får motstånd av nån tillfällig vikarie på andra axeln och ibland blir det storstryk och nån dag bara en lättare lavett, men den gode vinner och jag traskar vidare med lätta steg och solsken i blick.
och då vill jag ju inte heller skriva om det, för då vill jag bara passa på.
att liksom leva. 
skratta. 
andas. 
och vara jag.
hur det än är så är de glada dagarna fler och de ledsna färre, så är det ju.
och vi planerar för en ganska stor livsförändring som ibland gör att jag flyger fram och ibland bara kupar, i fosterställning på enslig plats.
det är väl livet och jag tror att det är viktigt för mig själv att jag skriver om det, även om läsningen för er kanske inte blir den härligaste.
det här är liksom det enda som kommer ut.
för nu.

måndag 6 april 2015

om att inte ligga på sofflocket på långfredagen

vi spenderade hela påsken på ön och på självaste långfredagen då man tydligen egentligen bara ska ligga på sofflocket så for vi runt som yra möss fram å tillbaks över ön för att titt som tätt dra in på en ladugårdsplan med en handbromssladd, och fyra dörrar upp och barn som väller ut ur bilen, hejhej på dig mäklaren, på med blåa plasttofflor och in i hus, knacka på vägg, titta på tapeter och pilla under heltäckningsmattor som sett sina bättre dagar för kanske trettio år sedan minst. 
vi har jagat barn och sagt hundra "inte röra, var försiktig och akta huvudet, gå inte där och håll mamma i handen fast var tyst och snäll så får du godis i bilen" och vi har i förbifarten kastat ett leende förlåt till den stackars mäklaren som står och ojar sig i slips och babourjacka som en annan ängslig greve, och vi har lockat, mutat och hotat.
barnen alltså, inte låtsasgreven.

vi har gått runt i källare och krupit i krypgrund, klivit över kattskelett och hoppat över grishuvuden, och vi har klättrat på stegar upp till vindsrum ingen visste fanns och vi har blivit förälskade hals över huvud, vi har diskuterat levnadsstandard och vad vi vill med våra liv, vi har fikat mer kakor än man behöver och sen har vi gasat vidare som om det inte fanns någon morgondag fast det är just den vi planerar för.

vi har fastnat för två hus, det ena mer drömskt och passionerat, 
det andra mer rimligt och fantastiskt.
vi kanske faktiskt är på väg nu, dit vi velat i tio år men saker som stått i vägen är ju inte där längre, vägen är fri och egentligen är det ju bara att hoppa...