ni vet ju hur man säger att det är fint att komma hem...

Jag vill bara säga att P-Å åkte fast i tullen så det bara visslade om det. Jag hörde metalldetektorn pipa och jag vände mig bara som hastigast om för att se hur han kämpade med näbbar och klor och alldeles röd var han om kinderna, och han försökte springa på sidan rulla under hoppa över och när det inte funkade lovade han guld och gröna skogar medan han bad på sina små spinkiga knän, och när han gått över till desperata hot som jag vet var du bor och sånt så satt jag redan på planet med en god bok i min hand.
Jag vill berätta om hur det kändes att stå med båda fötterna på en mäktig bro som binder ihop Buda med Pest. Hur det kändes att ha en virvlande stark strömmande Donau under sina fötter, medan en ganska snäll och ljum vårvind smekte bort håret från ansiktet. Jag vill skriva ner exakt känslan av att gå ut och äta varje kväll, hur det var att skratta sig igenom de makalöst goda middagarna  samtidigt som man drack det godaste vinet och dessutom visste att man skulle avsluta kvällen med att sova ungefär hur gott som helst. Jag hittar inte riktigt ord för hur fint det är när sex tjejer möts och liksom kommer sådär nära fastän man inte kanske känner varandra såbra och jag skulle vilja säga unikt men vackert får lov att duga. Ni vet att shoppa, få massage för en peng så liten att den knappast syns, äta supergott och bara vara... det är ju det jag vill beskriva men nu känns det som om det aldrig riktigt hände. Det gick så snabbt och så plötsligt blev man inkastad i verkligheten igen med barn som är sjuka, vabbande till förbannelse, otillräcklighet och nattvak och en hund som var rumsren som nu hamnat i tonåren och trolleritrollera så kissar vi inne igen som om man aldrig gjort något annat och det må väl vara hänt men ikväll fick lilla Hasse diarre medan mannen jobbade och jag nattade barnen och man kan ju själv tänka hur det skulle kännas. Man kanske tänker hjälp jag måste bajsa, jag kan inte hålla mig nej inte alls nu kommer bajset kanske man tänker om man är hund. Och så bajsar man bara och om man har 120 kvm att välja på så finns det väl alltid nån lämplig plats, kanske på ett stengolv eller någon äcklig gammal matta som vi får en anledning att slänga. Men man tänker inte att man gör sitt bästa för att pricka in och bajsa ner sin mattes finaste kängor på utsidan och insidan och medan man ändå är igång så lägger man en skvätt i husses skor oxå nej så tänker man inte. Hasse tänker inte så. Hasse gör bara så.
Om Hasse hade tänkt så så hade han förstått att de där kängorna kostade ungefär lika mycket som fyra månaders gott härligt knaprigt torrfoder och om matten nu var lagd åt det hållet så skulle hon kunna välja att köpa nya skor för dom pengarna istället och så skulle lilla Hasse få äta gräs och regnvatten ett halvår. För det är så en matte tänker.
men det är inte så en matte gör, så istället för att berätta om den där underbara staden med de där finfina vännerna och den där grymma frihetskänslan man hade varje minut så ligger den där matten på alla fyra och småkräks och torkar upp gigantiskt mycket bajs och sedan skrubbar hon
skrubbar skrubbar skrubbar hon skor och golv och väggar och mattor och klappar sedan om sin lilla äckliga valp och kokar gott smaskigt risavkok som han ska få och lite morotspure på det.
det är så mysigt att komma hem minsann...så mysigt så att det nästan inte är klokt.

Kom nu PerÅke så drar vi.

Imorgon bär det så äntligen av till Budapest.

Jag åker dit med fem tjejer och en påse nervositet, ni minns ju min gamla vän Per-Åke och han ska ju såklart med har han talat om men jag tänkte att han får väl bada och shoppa som alla andra, men massage,behandlingar och sånt nej för fan där går gränsen.

Jag ser fram emot det så mycket och jag hoppas så in i bängen att jag får hålla mig frisk,

och bara att få lägga ur blöjor våtservetter och hundbajspåsar ur väskan och få fylla den med handkräm läppstift och en bra bok gör ju att det svindlar lite för fröken blund.

Jag önskar er alla en fröjdefull helg.

det tänker jag ha.

hejsvejs. 

kom tillbaka.

och så kommer hon plötsligt runt ett hörn, med sin vinröda rullväska och sin mörkblå jacka och allt är som vanligt i en nanosekund innan jag kommer på att hon  är ju död och kan inte gå här hur som helst. Jag låter underkäken falla nästan mot bröstkorgen och hon säger; Jaha här kommer jag, inte behöver väl det vara så konstigt, och jag svarar med en kram som fortfarande sitter i efter 24 timmar och jag känner hennes doft och jag känner hela hennes själ i min famn och håret var lite längre men annars var allt som det brukade fast innan hon blev sjuk och jag vill stanna kvar och hålla fast men hon gör sig vänligt fri och säger att jag ska ha det så fint och så försvinner hon liksom i dimma eller som om hon tonas ut och kvar står jag och vaknar en och en halvtimme försent och får kasta mig iväg till jobbet och Hasse kissar  på tunnelbanan och jag tappar saker som går sönder och hela hela dagen jäktar jag för att komma i fatt men egentligen spelar ingenting någon större roll när mammas kram liksom värmer så förbannat skönt innanför västen.

Fortfarande.

en dröm är en dröm är en dröm.

När jag var liten så hade alla "mina vänner"böcker som man skulle fylla i, lite som facebook kan man tycka och tänker man ännu mer så blir det oändligt likt och ändå inte.
På frågan om Vad vill du bli när du blir stor? så svarade alla tjejer fotomodell eller sångerska och så var det med det. Jag ville bli lastbilschaufför men det skrev jag bara en gång och aldrig mer.

Jag ville stryka fram på vägarna i en stor fin lastbil med massor av lampor, och jag skulle lyssna på Kenny Rogers på hög volym och äta glass när jag ville medan lastbilen tog mig genom världen.
Det var min dröm...
och idag, ungefär 25 år senare så stack jag hål på den drömmen med en tjock trubbig och även lite rostig och aningens krokig nål pof badam splatusch lät det ungefär.

Jag hade massor av ärenden att uträtta idag efter jobbet och väntade tålmodigt på att min man skulle komma hem från sitt jobb med bilen så att jag kunde pipa iväg lite käckt och smidigt.
Eh, jaha ehum, men jag tog lastbilen hem från jobbet idag för jag skulle ju ha den imorgonbitti och jag visste ju inte...
Nejnej. Skit. Skit. skit. jag gör det imorgon då.
Fast imorgon ska jag ju...
Ja men vafan jag gör det väl då sa jag och knicksade mig ut och hoppade upp i åbäket, och nej för tusan det är bara en lätt lastbil men vet ni hur olätta dom egentligen kan vara nej jag tänkte väl det men en handbroms som en lyftkran och växelspaken som påminner mer om en gammal rostig grävskopa som stått i sandlådan i ur och skur och som man ska försöka böja till lite knak grann innan man brak kör iväg, hups upp på trottoaren åh jävlar där kom det en katt nej jag kör på tvåan hela vägen för jag vill inte växla mer, men nej för fan gå inte över övergångstället nu snälla rullatorgubbe nej nej vänta phu, tack fint.

Parkera. Man måste ju parkera, men som tur är så kan man stå längst ner på en parkering där ingen annan står hurra och in snabbt och handla fixa trixa ut igen och likt en indian med mockasiner smyger jag tyst över den mörka planen och klättrar numer vant upp i lastbilen och joxar ur handbromsen och stampar ner kopplingen och
TUT TUT TUT TUT TUT som låter ända till Närke, och han kunde väl ha sagt att larmet kunde gå igång då och då helvete, host stamp tryck tryck hejhej det är bara jag som kör en alldeles vanlig lastbil inget konstigt alls, hulabaloola och tack för mig, TUT TUT TUT TUToch sen gasade jag iväg på tvåan hela vägen hem ja tillomed över det där kör saktaguppet som kändes mer som om vi körde över en hel jävla älg men nu är jag hemma och lugn o trygg och tycker att det känns fint att jag inte längre någonsin vill bli en lastbilschaufför men jag har iallafall provat det har jag faktiskt.

Vad ville du bli när du va liten när du blev stor?

Tack för dom här åren Rikard, det är viktigt att vara proper.

Rikard.

Jag tänker på dig.

Varje dag iallafall tre så tänker jag på dig när jag sitter på tunnelbanan hem och skäms eftersom Hasse egentligen bara existerat runt mig på mig och aldrig bredvid mig vilket gör att mina skor ser ut som om jag sprungit tjurruset tre varv utan att stanna.

Rikard. Jag tänker på dig varje morgon eller bara två när jag putsar mina skor, i en förhoppning att passa in på Östermalm, med en ännu större önskning att Hasse som av ett under skulle ha drömt sig till kunskap att gå fot där under natten. 

Rikard. Jag fick hela din påse skoputs med borstar och fett och färg den där dagen för kanske åtta år sedan och jag tror att det var en ganska stor kärleksgåva. Här! Ta dom här så att du kan putsa skorna och se lite proper ut. Det är viktigt. Jag kan ta nya på jobbet sa du och snörde på dig militärkängorna och gjorde honnör. Jag tyckte att du var så stilig i din uniform.

Rikard. Jag vet att ditt hjärta var större än jag fick se. Du var liksom inte så snäll fast inte heller så dum. Du svävade därimellan lite på vippen hela tiden men jag hoppas att du är lycklig nu, och att du inte blir alltför ledsen om jag slänger skiten. Färgen har liksom börjat smula, fettet är stelt och borstarna söndriga. Jag borde inte ha låtit det gå så långt.

Och Rikard. Jag berättade aldrig varför jag var så glad den där kvällen, du vet när jag kom hem från min kompis och inte kunde sluta sjunga riktigt. Jag hade hjälpt henne att flytta och du tyckte att jag borde vara trött, kanske tyckte du som vanligt att jag bara var för mycket där och då och alldeles full av energi, men Rikard...

Jag hade ju precis burit bord och byrå och stolar med min blivande man. Jag visste det inte då, egentligen förstod jag inte själv varför jag dröjde mig kvar vid alla saker man behövde vara två för att bära ut. Jag förstod det inte ens när den där mannen som nu är min plötsligt hade gjort plats för mig, och min hund, i sin bil för att kunna följa med flyttlasset upp till Stockholm på inflyttningsfest nej jag förstod ingenting.

Rikard. Tänk om jag aldrig hade förstått? Tänk om vi hade blivit fast med varandra, tänk om jag hade fortsatt vara så upptagen med att försöka förändra dig att jag inte hade sett världen som susade förbi där utanför. Jag kan tänka på det ibland. Jag blir lite ledsen då. Jag borde inte ha låtit det gå så långt.

Nu har jag köpt nytt skoputs. Nytt fett och nya borstar. Jag förändrar mig själv istället för dig.

Men Rikard.

jag kommer alltid att tänka på dig.

När jag putsar mina skor.

Man lär sig något nytt varje dag.

Jag känner att jag stammar idag och vill på nåt sätt få fram fast på ett snällt och icke förlöjligande sätt hur superidiotiska jag och mannen varit som lämnat barnen på dagis lagom till frukostdags, varje morgon i snart ett år. Fast nej åh nej, inte ska de behöva äta frukost på dagis det är ju mycket bättre om de äter hemma i lugn och ro och sen skulle det ju kännas jättejobbigt att lämna två små barn med tomma magar där...
Hoho. Koko. Oj, var det nån som såg en get innanför staketet, eller hade alla rymt kan man ju tänka...
Gör om och gör rätt, godmorgon barn, idag har ni fått sova 45 minuter längre för att slippa mammas tjat att äta en frukost ni ändå inte vill ha för att ni är för trötta, kom och titta på Bolibompa på morgonkvisten medan mamma sminkar sig utan att slå näven i bordet och inte en enda gång är hon i närheten av att ens viska skitfrukost, nej hon har faktiskt aldrig hört ett så fult ord och sen sätter vi på oss ytterkläder och traskar iväg till dagis, tralala och vi kanske sjunger en sång tillsammans på vägen. Och om ni trilskas med overallen eller tummar som gått vilse i vanten så hjälper mamman er med ett trallande humör för hon har så mycket energi över eftersom hon inte behövt slita sitt hår och tjatat tjata tjata i en hel timme.
Man lär sig något nytt varje dag, och idag lärde jag mig fem saker.
1. Låt barnen äta frukost på dagis. Det finns nog inga nackdelar med det. Alls.
2. Om du som av en händelse går till passexpeditionen för att förnya ditt pass och måste vänta i 78 minuter på din tur så kan det vara smart att ta med sig en bok som man inte börjar gråta av att läsa eftersom man med största sannolikhet ska fotograferas och sedan leva med det pluffsiga rödsprängda gråtkortet i tio år eller nåt.
3. Om du som av en händelse går till passexpeditionen för att förnya ditt pass så tro inte på kvinnan bakom glasrutan, som säger att man ska stirra blint in på en blå prick på en skärm för att hon bara ska "ställa in ljuset" innan hon tar det riktiga fotot. Hon tar det riktiga fotot direkt och vägrar att byta. Vägrar.
4. Försök aldrig, och då menar jag aldrig att ändra/boka om en Östermalmsdam tid som hon fått på mottagningen. Låtsas hellre att det är du som är sjuksköterska och visst har tid att ta emot, bjud på kaffe och prata mink-kappor och leopardmönstrade käppar i en timme istället för hon glömmer ändå bort att hon varit där, och då kan du komma undan lättare. Även om hon kommer på dig så kommer du undan lättare. Även om hon kommer på dig och bestämmer sig för att tortera dig så kommer du undan lättare. Ändra aldrig tiden. Vad du än gör.
5. Om valpen kissar i nedförsbacke, se till att alltid stå ovanför valpen.

Det var väl det, och nu har jag tillomed skrivit ner det, om jag skulle glömma.
Vad har du lärt dig idag?

allt är som vanligt, inget konstigt alls.

jag tror inte att jag själv kommer att förstå hur snygg jag kommer att vara på playan i Mars... Hujedamig kan ni förstå att det finns såna hära fantastiska skapelser bara runt ett hörn om Sverige...och sen då, med en fröken blund i dom nej jag säger inget så har jag inget sagt.

jag måste ju tänka på Jantelagen för tusan.

Annars så ligger stressen runt och inom mig som kittlande taggtråd men ändå inte lika rivigt så att det blöder utan mer kraffs kraffs om ni tänker. Att vara sjuk och vabba kanske 75 % av Februari sätter sina spår och känslan av otillräcklighet darrar kring halsen. Jag tänker nån smaskig amerikansk fruktpudding så förstår ni ångestkonsistensen, men det kunde ju varit ärtsoppa så man får vara glad för det lilla men det är tufft att komma ikapp det är det sannerligen...

Lillkillen min är i sitt allra värsta sexårstrots, ja dom kallar det visst lilla tonåren fast han bara är fem och det tar 1 ½ timme vid frukosten varje morgon så idag fick jag nog, slog näven i bordet och sa Jävla Skitfrukost högt innan jag gick med bestämda steg till dagis och frågade med ett fint tandkrämsreklamsleende om mina barn kunde få börja äta frukost där istället från och med imorgon.

Nemas problemas sa dom såklart och eller hur tänkte mamman och log lite snett hela vägen till jobbet...

en kortvarig och ful lösning, men jag tror att vi alla blir lyckligare i slutänden...ändan...änden.

Annars är det som vanligt. Tvättkorgen är full av låtsasmat och plastfrukter, ett par trosor ligger i ugnen och jag står ute på den isigaste gräsmattan i mannaminne, iförd min sjukt snygga baddräkt och trallar In the moods medan grannarna låser sina dörrar med säkerhetskedjan utan att ens skramla det minsta.

En helt vanlig Måndag.