lördag 14 januari 2017

det enda rätta


lördag är favoritdag och det är klart som korvspat
nåt annat har jag aldrig hört talas om
så efter sysslor som bara måste göras med bilar djur och gård så kryper jag in under en pläd med ett glas rött och seriefrossan, medan mannen repar och ungarna äter lördagssnask och spelar tvspel.

det är det enda rätta vad jag har förstått.





onsdag 11 januari 2017

att vandra ensam i visby



det där med att sakta tassa fram i sagostaden. 
som från en knut till den andra kunde vara alldeles knäpptyst för att runt nästa sannerligen blåsa huvudet av en. 
men stan är full av magi där innanför murarna och en annan dag ska jag bo där vet ni vad. 
kanske när jag blivit gammal och rik som ett troll, kanske det.

jag ska traska runt i fotriktiga skor och smygkika genom fönstren hos folk och fä, 
lite ogenerad ska jag allt vara och låtsas att jag virrat bort mig om någon kommer på mig.
sen ska jag prata med människor och verkligen lyssna på vad de har att säga tillbaka så länge jag har hörseln i behåll.
nåväl, än så länge nöjer jag mig med att bara gå runt där, och idag bestämde jag mig för att det ska upp på min todo-list för 2017. 
Vandra ensam i Visby. 

förbaskat fint om du undrar.
även i storm.

Förändringarnas vindar gör storm på ön.

Det är onsdag och jag lyssnar på orimlig upptempo-musik från nån lista på Spotify förmodligen med ett namn som typ LOVE yourLIFE. Borde byta för att balansera hjärnan lite, för just nu är den rejält uppskruvad, av förväntningar, längtan och kämparglöd. Det är ju bra, visst är det...det borde ju iaf va jättebra, men det kan vara förödande för mig ibland vill jag bara påpeka. Jag har ju bestämt mig. Igen. För att bli hälsosam och nyttig, ge min kropp ännu en chans till ett schysstare liv osv bla bla. För exakt ett år sen idag så slutade jag röka och det måste firas, så jag firar som fan med att gå in i nästa fas på vägen mot hälsa och välmående osv bla bla igen. Det som är bra och som jag ska fokusera på den här gången är: 
-att jag är så satans pepp! 
-att jag är sjukt bra som ALDRIG slutar försöka hur många misslyckanden jag än får. 
-jag tror på riktigt att jag ska klara det den här gången. 

Jaja, tänker du kanske då...men du skrev ju nåt om förödande? 
Och jo. Alltså varje gång jag bestämmer mig för en förändring så blir jag så genompepp och nästan lite eller mycket manisk och vill ge allt på en gång. Och den där överpeppen tror jag gör så att energin, lusten och viljan brinner upp och försvinner...lite snabbare än jag tänkt. Och det är ju olyckligt. Så, jag önskar mig balans igen, tror jag har sagt det förut. 
Men den här gången ska jag skriva det på en lapp. Och sätta upp i mitt badrumsskåp. Där ska en hel del pepp få sitta har jag tänkt. 
Hur peppar du dig själv till förändring? 

söndag 8 januari 2017

jag är inte redo.



det är söndag och en av katterna har slagit sig ner i slasken där han moloket berättar med hela sitt kroppspråk att det är över nu, lovet är slut och nu blir det andra bullar på torpet.
sovmornar är ett minne blott och hur blir det egentligen med de långa frukostarna då människorna frikostigt delade med sig av både kärlek, klappar och små matbitar?

Är det slut med äggrörerester? varm mjölk? köttbullemackor?
ska det bara försvinna och vi ska låtsas som om ingenting hänt...
vi har ju ändå rutin på det nu!

det måste finnas en lösning, 
jag är inte redo
jag är inte redo alls...



högkänslig personlighet med en önskan om manual tack


jag nätshoppar, läser bloggar som jag aldrig gjort annat och sen gör jag tester på om jag är en högkänslig person eller inte fast jag verkligen vet att jag är en högkänslig person eftersom jag har gjort cirka hundraåttio såna test och alla ropar bingo men det känns så tryggt på nåt sätt och så jäkla skönt, att bara passa in, att svara ja, japp, johodu och jajamen på samtliga frågor och sen avsluta med den sammanfattande texten där det står att om en svarat ja på mer än 13 av frågorna så har en en högkänslig personlighet och jag har svarat ja på minst 17 och det känns som om jag vinner där och då. 
som att det vore normalt att vara som jag.
att det finns ett samlat ord för oss.

högkänslig.
inget annat.

och sen står det inget mer och det kan jag ju sakna.
jag vill ha en manual.
tips och råd.
trix och fix.

tänk vad fint om det stod typ att det skulle hjälpa med en kopp kaffe klockan tre på morgonen. 
då skulle jag ju lära mig att dricka kaffe. 
väldigt snabbt dessutom.
och jag skulle bli jäkligt bra på det också.

eller om det stod att det verkligen inte alls var bra att äta choklad. 
då skulle jag sluta med det.
bli smal på ett vindslag på kuppen.
tjoff och nästan osynlig.
vissel vissel skulle det låta när jag passerade och ingen skulle typ veta att det hade hänt.

jag behöver manualer herregud. och jag behöver bli uppstyrd.
ska det vara så jävla svårt att få hjälp med det?

det kan väl inte vara tänkt att jag ska göra det själv.

lördag 7 januari 2017

jag kommer strax att vara värd exakt noll.

igår var det strålande sol och - 6 grader, snön låg som ett gnistrande täcke runt hela alltet och världen var så mycket vackrare. 
då hade jag och barnen visst bokat bio.
nu viner det runt knuten, snön är hagelblandad och en blir skottskadad bara dörren öppnas.
nu hade vi bokat pulkabacke med grillad korv och marshmallows. 

undra hur väl mottaget det blir när jag presenterar plan B…
storstädning av hus och tvagning av barnakroppar. 
trevlig lördag alla.

fredag 6 januari 2017

då och nu, och att springa runt i ett hamsterhjul.



Det är sex år sedan nu och jag visste att jag skulle fira den sista julen tillsammans med min mamma.
jag hade gråtit i sextio dagar och var fullkomligt trasig av sorg inombords, och fick sex små rynkor vardera under varje öga som inte försvunnit sedan dess.
som små små minnen sitter de där, och säkert är det bara jag som ser…

trots allt det där, så var jag ju rent ut sagt vacker då.

jag tyckte väl som vanligt att jag var tjock och ful och rynkig och grå men ingenting av det spelade någon roll för det var helt enkelt så satans oviktigt just där och då 
och kanske är det just därför som alla foton på mig från den där tiden blev så bra, så oförställda och med så otroligt mycket liv i sig, 
liv i mig. 
för det var inte bara en sorglig tid, 
det var liksom en tid mitt i livets eldigaste där allting kändes, allting brändes och skratten var lika höga som sorgens dalar var djupa.

allting kändes.
så förbannat mycket.

och här står jag nu.
sex år har gått som vi proppat fulla med livet och jag är en stor förlust fattigare men också så mycket rikare i form av kunskap om mig själv och andra och hela baletten,
och fortfarande lika vetgirig efter mer och jag är så glad för det, 
att jag har det i mig och hela tiden strävar efter att bli 
mitt bästa jag.
jag gör verkligen det, jag jobbar hårt
men fan alltså att en kan bli så urlakat trött på sig själv när vissa saker inte ändras trots arbete…
det är som om jag går runt 
runt 
runt
och inte kan bryta vissa mönster.

jag som hånat mig själv under mina sista 25 levnadsår, kallat mig tjock och oduglig.
jag har precis blivit tjock
på riktigt tjock men inte oduglig, 
aldrig mer oduglig.

jag beslutade mig för att sluta röka för alltid för snart ett år sen och med det adderades tjugo kilo till på min kropp, och jo nu är jag nog tjock på riktigt för första gången i mitt liv. med lårskav och smärta i leder och fötter och en höft som gör ont och det är svårt att ligga på rygg och jag snarkar, ni fattar…
jag väger tresiffrigt.

och det känns som om jag står vid ett vägskäl nu.

ena vägen går mot ett hälsosamt liv där jag förhoppningsvis kommer att se på mig själv på ett snällare sätt, där jag kommer att hitta energin igen, 
orken och lusten och sprallet. 
sprallet ja
för det är ju borta nu.
stenhårt utbytt mot skam.

 och den andra vägen går mot ett fortsatt liv som jag lever det nu, där jag kommer att blicka tillbaka på foton av mig själv från nu och tänka att herregud så fin jag var just då och hur mycket lättare det var när det bara var 20 kilo som skulle bort...

jag fick en tavla av min svärmor i födelsedagspresent häromdagen.


för fyra år sen fick jag en annan tavla av henne där det stod 
"spring inte fortare än din skyddsängel kan flyga". 
Då hade jag åtta månader kvar tills jag sprang rätt in i väggen alla pratar om och skyddsängeln satt fast i nåt träd och sprattlade för allt hen var värd.
och jag inbillar mig att hon såg det i förväg min lilla svärmor som kan vara så brysk ibland.
jag inbillar att hon ser mig nu också.
så jag tänker lyssna.
 titta på den där tavlan varje dag. 
flera gånger. 
varje dag.
och tänka att den vill mig nånting…
och jag tror det är viktigt.
jag ska bara klara ut vad.