måndag 30 mars 2015

Att hångla med chris de burgh...

Jag hade precis avslutat dagens jobb och var på väg till dagis för att hämta tre femåriga danstjejer, vidare hem för att grädda fyrtioåtta pannkakor till dem och typ även mata dem eftersom de oftast är så upptagna med att sjunga, dansa och byta om trehundra ggr samtidigt så ska det komma ner nåt i magen innan dansträningen så får man skjutsa på lite lätt eller rätt tungt förresten om jag tänker efter... Jag åkte genom ett regnigt Stockholm och allt var så himla grått och tråkigt bara, lyssnade på en halvtrist podd och funderade på lite för tunga saker för att vara måndag helt enkelt och plötsligt så avslutades podden med den gamla härliga smörblandningen lady in red och hela jag fylldes med små skönt killiga stjärnor, hundra idéer och ett guldskimrande glitter som strösslades runt bilen på tranebergsbron, jag blev fjorton och alldeles spykär och tonårspirrig, hela världen öppnade sig och allt var möjligt. 
Allt. 
Var. 
Möjligt. 

Okej, jag var kanske bara tolv vid närmare eftertanke, vid fjorton var väl den där dörren stängd om jag minns rätt, men iallafall tolv var jag och uppöveröronen förälskad i Staffan, Tobias eller Henrik jag minns inte nu. Jag gick på disco i neonfärgade bredspåriga manchesterbyxor och en skitcool mimmiemousetischa och jag väntade och väntade på att få dansa tryckare, lägga näsan i nåns halsgrop och vagga sakta fram och tillbaka i baktakt med mitt hjärta. Det var fint, det var det verkligen men jag är glad att det är över på nåt sätt  och framförallt är jag förbannat gladöver  att få känna sådär, så mycket och så starkt för en låt jag aldrig skulle kommit på tanken att klicka fram själv....
Ikväll ska jag lyssna på Absolute Love på hög volym och hångla i soffan med alfahannen, varesig han vill eller inte...

söndag 29 mars 2015

andrum och storkok.

det här med att ha helg blir så mycket roligare när man jobbar, 
och vi har besök av svärföräldrar som sliter i vårt hem tillsammans med oss och på kvällen så äter vi och jag gillar storfamiljen så himla mycket.
igår hade vi grillpremiär och åt så att magen stod i fyra hörn fram och tolv bak, och hela mannens grundfamilj var samlad och barnens kusiner och hujeda mig vilket ös det var. 
plötsligt hade källaren gjorts om till hoppborg och fem barn lät som tjugofem och jag tänker att de aldrig kommer att glömma dom här tillfällena när vi är samlade allihop, och hur värdefullt det är att de har varandra och att alla är ganska nära varandra i ålder. 
jag skulle vilja ha det såhär inte jämt men väldigt ofta, storkok på spisen, barn som hoppar runt och vuxna vid bordet, skrattet, pratet och kvällar som aldrig tar slut.

och nu just nu är det söndagseftermiddag och plötsligt åkte visst alla iväg till byggvaruhandeln utom jag som i tystnad sitter framför datorn och skriver. 
och det är oxå så himla fint. 

andrum.

jag tror att det är ett favoritord.

torsdag 26 mars 2015

Sing Hallelulja, Sing it.

jag fullkomligt älskar responsen på mitt förra inlägg och blir så förbaskat glad och varm helt enkelt.
egentligen måste man ju ingenting här i världen sägs det, 
men en sak tycker jag ändå att vi måste, och det är att bli bättre på det här. 
boosta andra. 
boosta dig själv.
boosta FTW! 
(som jag länge trodde betydde Fuck The World, men till slut lärde mig att det betyder For The Winn..., jag bjuder helt sonika på den anekdoten)

idag är jag sprickglad över att jag hann med en kort nyttig fika med en superfin vän innan jobbet, alltså sånt berikar till hundra.
och sen är jag glad över min nya jacka, över min fina hund och över att jag mår så himla mycket bättre och att det går framåt. jag är glad över mitt jobb och jag är glad över att jag sprang mitt första pass igår. ett intervallpass med blandat gå och spring, och min tunga kropp gjorde det lite jobbigare såklart, men fy fan vilka starka ben jag har då helt enkelt. och snygga. 
Tack för dem just idag.
och så är jag väldigt tacksam över er som inte kastat opp över tangentbordet ännu, över detta halleluja  rosamolnshoppande inlägget. 
och till er som har gjort det, så ber jag om ursäkt, och så tycker jag att våtservetter fungerar skitbra som rengöring av tangentbord. 


Är du glad för nåt speciellt idag?



jag är alltid glad över fred på jorden, mina ungar och man å sånt där. 
alltid. 
barnen och mannen förresten...
alltså väldigt väldigt ofta iallafall.

onsdag 25 mars 2015

fy fan vilka snygga handlinjer tänker jag idag.

det är onsdag fast det känns som tisdag och jag är jätteful i håret.
jag övar på att säga snälla saker om mig själv, och för varje dum lite småsmygande tanke som jag upptäcker så måste jag formulera minst en snäll, och det är förbannat trevligt 
det här med att ge sig själv komplimanger av alla dess slag, man förflyttar sig lite lättare framåt om dagarna har jag märkt. 
speciellt eftersom jag tråkigt nog väser ganska taskiga grejer till mig själv i tid och otid, vilket innebär att jag då måste mot-boosta minst lika ofta.

tex åh vilken snygg arm jag har, wow för min amorbåge just idag, baaam pakabamm för min briljanta hjärna osv... 

men alltså håret...
jag längtar till frisören lika mycket som en törstig längtar efter en fet bira i öknen, 
och så får det vara just nu, jag är ju bra på så mycket annat. 
till exempel att formulera blogginlägg i huvudet på arbetstid.
jävligt bra på det måste jag säga. 
nu är det din tur.

1) en sak du är bra på.
2) en sak som är jäkligt smashing på din kropp.

Kom igen nu. det är viktigt. för både mig och dig.

tisdag 24 mars 2015

när man måste gå själv.

Ibland kan det hända att en hel vecka bara susar förbi, med hundra blogginlägg i tanken men ingen på print och det kan bli alldeles tjockt i huvudet då, nästan så att det rinner över och ut och orden försvinner. jag tror det är livet och inget mer med det, och det kan hända att jag vill alldeles för mycket med allt och så blir det bara pannkaka men det är ju inte fy skam det heller för pannkaka är gott, och man kan klara sig ganska länge på det.
pannkaka och vatten, 
det kan vara grejen har jag hört.

annars så samlar jag mina drömmar just nu. 
sorterar, skriver ner, stryker över. 
prioriterar.
gör om och gör rätt.
och sen övar jag.
övar övar övar på att vara snäll mot mig själv.
att säga snälla saker, att tillåta misstag och acceptera mina tokigheter.
min terapeut tror att det är rätt väg så jag svänger dit hon pekar.
gå måste jag dock göra själv.
det är ju för jäkligt att man inte kan leja ut sånt...

måndag 23 mars 2015

fyra år känns som igår, eller alldeles för länge.



i lördags var det fyra år sen mamma lämnade oss. 
fyra år och det svindlar när jag tänker på allt som hänt, allt som hon fått se på avstånd och säkert hur hon suckat över våra val och hur hon skrattat åt våra tokigheter.

jag stod där med en varm hand på en kall sten och kände att hon inte var där, min mamma är ingen sten med snirkliga bokstäver på, och definitivt inte på ett ställe där det är kallt, blåsigt och med en snöstorm som viner runt våra öron.
vi stod där jag och min syster med pappa mellan oss i armkrok. 
barnen sprang runt som vettvillingar och den ena var kissnödig, den andra arg och den tredje förnärmad. någon gömde sig bakom ett träd och en rullade sig i snön och vi stod där, med pappas tysta gråt som kramade våra armar i ryckningar, och solen kom fram för ett ögonblick som den nästan alltid gör när vi är där hur mulet det än är.
i munnen på varandra så sa vi plötsligt mammas ord precis som hon skulle ha sagt det;
stå inte där och frys, gå hem till värmen och ta hand om era ungar istället.

så hälften av rosorna vi hade med oss fick följa med hem.
hem till gården där vi ställde dem i köksfönstret
i värmen
för jag tror att det är där hon är, där med oss alla när barnen bråkar om hur många kakor man får ta, om vem som tog mest saft och vem som fick en knuff under bordet. 
jag tror att hon är i våra barn när glädjen kommer, jag tror hon är där med ledsamheten och oron.
jag väljer att tro att hon är här med mig på kontoret på måndagsmorgonen samtidigt som hon är med min syster någon helt annanstans, jag väljer att tro att hon seglar omkring alldeles varm och trygg med de vackraste känslorna och fri från smärta,oro och sorg och jag tänker att det är fint så, jag kan leva med krampen i bröstet för minnena överväger allt det där och jag är glad att jag fick vara med henne så länge. 
så himla glad för det är jag.
det är bra nu mamma.
det är bra nu.

söndag 15 mars 2015

När tanken växlar upp och hissen går genom taket och ut i världsalltet.



vi åker iväg till sjön med korv i termos och chokladbollar utan pärlsocker.
kusinen och lillkillen som borde kallas stor krossar is för allt det är värt och vi vuxna tänker att det är en sån där sak man aldrig blir för gammal för.
fascinationen över att få hål på isen,
plocka upp skärvor
se mönster
det krispiga
genomskinliga.

sen sticker killarna iväg och leker i skogen bakom oss och det blir så fasligt tyst.
det blir tystare och tystare ju mer man tänker på det
och efter en kvart utan ljud så fixar jag det liksom inte längre.
hundra tankar om att de gått vilse, blivit rånade,
kidnappade eller bara ligger och är ledsna och stumma
och ni vet att det bara rusar i huvudet.
hissen passerar taket med en smäll och fortsätter ut i världsrymden och när den blir viktlös alltså,
ni kan ju tänka er själva...
jag försöker tänka klokt och herregud de är ju stora barn nu.
men nej, till slut får svågern smyga upp och kika om han ser dem.
och det gör han ju efter en liten krök
och de leker vid ett gammalt träd och de har så kul och mosar pinnar
hoppar och balanserar och och fantasin är helt outtömlig.

jag måste lära mig att släppa taget.
släppa lite grann
ha tilltro.

och bromsa hissen i tid
någonstans innan karmanlinjen.