måndag 23 februari 2015

I en skog på en ö.

Det är vår på ön och vi stannar några dagar till bara för att vi kan.
barnen surar och klagar på att de inte vet vad de ska göra, de klättrar på väggarna och vill spela spela spela eller titta på film och har absolut noll null zero fantasi och jag blir förbannad och tänker att det var ju själva fan med dagens ungar men plötsligt så klär vi bara på oss och går rätt ut i skogen med allihopa
och de springer runt och leker, kastar sig i mossan, hoppar över stockar och släpar tunga stenar för att bygga en eldstad eller pizzeria eller vad det nu var för den stunden, hunden är lycklig och alla vuxna går hand i hand med skogen i andakt.

när vi kommer hem så fikar vi och sen plötsligt försvinner alla ungar in i nån obegriplig lek och skogen, regnet och alla kottar har fyllt deras fantasi till överflöd och mamman kan luta sig tillbaka och bara bara vara. 
Jag tror att skogen kan vara det bästa som har skapats. För alla. 

lördag 21 februari 2015

Låt tiden stanna ett slag

Att åka båt är inte kul nånstans och jag måste verkligen erkänna för mig själv att jag faktiskt är rädd. På riktigt. Jag är rädd när båten kränger och skakar, jag är rädd när det är kolsvart ute och man inte ser var man är, när vinden nästan för en överbord om man är på däck och man hör arga vågor riva mot plåten. Det är inte angenämt alls och flera gånger får jag ta emot de där rädda tankarna, lyssna, acceptera och förstå för att sedan låta dem passera. Det fanns en tid i mitt liv när de växte till panik och blommade ut fullständigt, men så är det inte längre, nej inte ens i närheten. 
Det är mer ett konstaterande, att fan liksom...jag är inte trygg i den här miljön helt enkelt.
Annars så har jag inget emot att komma fram, bli emottagen med gotlandslimpa och apelsinmarmelad, nybäddade svala sängar och en alldeles tok-kelig boxer vid ens sida. Det luktar vår i luften här, och backen är full av snödroppar. 
Låt tiden gå långsamt, bara låt den göra det för nu...

fredag 20 februari 2015

sur vinodör vid en grind nära dig.

efter en sen kreativ kväll med världens bästa dunderbulle så är man lite mör i kroppen om man säger så. vi är grymt kreativa när det kommer till just vindrickande, och vi kan hitta på svinbra ursäkter för att ta bara ett glas till och stanna uppe bara en  liten timme extra, vi är faktiskt otroligt bra på det
och det är bara på morgonkvisten när man står vid dagisgrinden med en odör omkring sig som man egentligen ångrar den där extra timmen en aning för hur det än är så känns det aldrig bra att lämna sin lilla unge med sur vinsmak i munnen.
men så tänker jag som så, att vi behöver ju det där oxå, att bara sitta med en massa tända ljus, ett gott vin, musik och världens finaste vän och bara babbla som om det aldrig kom en morgondag,
 jag tror det är livsviktigt. 
sen kan vi ju diskutera det där med måtta och att både jag och min nära kära har många andra fina egenskaper.
nu är det fredag och snart sitter vi på båten till ön som jag älskar.
vi ska tömma ett hus på vackra möbler och sen ska jag skriva skriva skriva och kanske om det finns tid och svärmor är på hugget så blir det lite skapande i lera, 
jag hoppas på det för huvudet sprängs snart på alla ideer som kommit upp den senaste tiden, och 
det är liksom aldrig kul att gå runt med ett trasigt huvud det vet ju alla.

hur ser din helg ut?

torsdag 19 februari 2015

Den där tålmodiga kärleken hänger vi på väggen



jag sydde ihop dom idag till en enda stor släkttavla, och det är mammas och mormors och mormors svärmor och min svärmors mammas och nu hänger dukarna där tillsammans som ett manifest för kvinnligt tålamod och kärlek, och som drömfångare tänker jag och det blev så fantastiskt fint på så många fler sätt än det ytliga.
jag har promenerat en hel timme ute i det snartblirdetvåriga vädret och solen lovade värme till min kind och det var grusigt knaster under skorna och jag går ju ganska bajsnödigt fortfarande men idag spelade det liksom ingen roll, och jag vill tro, idag alltså eftersom att det är en sån himla fin dag, att den här tiden och den här pausen jag fått ifrån allt förutom fysisk smärta i tivolit...jag vill tro att den har varit bra för mig på många sätt.
imorgon kanske det känns annorlunda, men idag känns det verkligen som om det finns en mening bakom mycket som sker...



tisdag 17 februari 2015

Trasmattor och lustiga huset.

Jag dricker ett glas rött och virkar en korg av gamla trasmattor. Barnen sover, mannen repar och jag älskar att få vara ensam kvällstid nångång då och då. 
Det kanske tillochmed är livsviktigt om du frågar mig... 
Jag funderar rätt mycket på smycken av keramik och läder, och sen skulle jag vilja skriva ett kapitel i den där boken oxå, ni vet liksom börja nån gång, men det tycks alltid komma något i vägen och om jag kisar en gång extra så ser jag ju att det är jag som är bromsklossen Allan och jag vet inte varför jag står där och förstör men jag kanske är rädd, lat eller bara inte vill egentligen men förmodligen är jag mest rädd att misslyckas eller ge upp eller nåt annat dumt. 
Överlag så tror jag att mitt senare sjukdomstillstånd med tivolit gett mig drömmarna tillbaka och jag är så himla tacksam för det. 
Nu är det bara viljan och goet som lyser med sin frånvaro men jag går väl ut i trädgården med havre o makrill, sitter på huk, skramlar och ropar komsi komsi i några dagar så får vi väl se om det reder sig. 

Ni tänker säkert att jag drömmer om nya flådiga attraktioner på tivolit och hur det skulle vara med en maffig spöktunnel mitt i allt...jag är ledsen att göra er besvikna. Mina drömmar rör mer hundpensionat, gotlandsboende, keramikskapande och lite ordsvamleri och är inte i närheten av tivoliverlsamheten...tämligen ointressant för allmänheten och kanske inte fullt så spännande som lustiga huset och vikingaskeppet, även om man aldrig ska säga aldrig som bekant... 

måndag 16 februari 2015

Det här med att bli sjuk när man är sjuk.

Men så blev jag ju sjuk mitt upp i all annan sjuka, och halsen sved och näsan rann, febern kom på besök och fy tusan så kämpigt det blev med allting för reserverna var ju helt sopslut och det här med att renovera en tivoli och ha hosta behöver jag kanske inte nämna nånting om? 
Nåväl, det börjar ordna upp sig nu iallafall och snart snart snart ska jag sluta skriva texter om sjukdom och elände, snart. Ska bara snyta mig först och fira stort med en kopp te att jag har min första medicinfria dag idag.... Fatta. 
0. Zero. Null. 
Älskart. 

onsdag 11 februari 2015

ett gökur är alldeles konkret och rätt i tiden.

country på hög volym och citronvatten i kanna
och jag försöker teckna men ska nog hålla mig till orden.
broderiet och virkningen,
det är ju inte fy skam.

solen skiner in där den kan genom solkiga fönster
smeker min kind på avstånd och
jag längtar efter så mycket

blir bombad av fysiska åkommor och kanske är det för att glömma de psykiska
eller iallafall ta fokus ifrån.
för det har jag gjort.
tagit avstånd från det abstrakta och grottat ner mig i det konkreta.
snippan. framstjärten. underlivet.
tivolit.

om någon frågar hur jag mår så svarar jag i snipptermer.
rosenrött.
syrligt.
bultande och buktande.
blomstrande.
flytande.

plötsligt är det inga problem att prata om det längre, snarare att sluta.
men man ska inte prata vissna slidväggar vid grinden på dagis,
och man ska absolut inte säga vagina högt i affären,
inte ens om man bara pratar i telefonen.

folk kollar, det gör dom verkligen.
och om man pratar underliv så sneglar alla liksom nedåt,
som för att kika efter, i smyg.
om det sticker fram en liten babianstjärt ur byxorna,
eller vad vet jag.

och ibland funderar jag på att bära omkring på ett gökur mellan benen.
fjärrkontroll i handen.

koko koko.
tänk så förvånade dom skulle bli.