måndag 24 november 2014

igår var igår och nu är det måndag...



det är måndag morgon och känslan är densamma som alla andra måndagar sen jag blev sjukskriven. det är helt enkelt inte en bra dag.
inte en bra morgon, ingen bra eftermiddag och oftast ingen bra kväll.
måndag.
jag är helt slut efter helgen, som en bortsprungen hund med tungan på svaj försöker jag desperat att hitta hem igen, till min kärna, till mitt lugn.
och jag vet inte hur man gör. 
och sorgen ligger som en fet baconsvål lindad några varv runt mig och jag kommer inte fram.
för det finns en sak i det här som jag knappt vågar tänka på, och absolut inte säga högt, eller ens viska tyst för mig själv i ett mörkt rum.

känslan.

av att inte orka med sin familj.
mina absolut närmaste som jag älskar så in i helskotta egentligen.
de där barnen som är alldeles fantastiska.
min man som är så duktig, snygg, stark och bra. 
det är kanske där kärnan finns. att jag inte är lika bra som dem, och att det gör ont.
eller så är jag sur för att jag inte är normal, för att jag inte får gå till jobbet som alla andra.
jag vet bara att jag har svårast med helgerna, för att det innebär så mycket tid tillsammans med dem.

och hur ont det gör att skriva den meningen...

jag gör mitt bästa för att orka finnas där, läsa, leka, rita, pyssla, baka, svara på alla mamamamamamamamamamamama så bra jag kan, men det går inte särskilt lång tid innan jag brakar ihop, skriker och har mig. 
min man kommer in och tar över. skyddar mig och stryker barnen medhårs. 
han gör verkligen helt rätt nästan hela tiden.
en klippa.
och ändå, när kvällen kommer och barnen sover.
så kan jag inte ge honom min tid, för den finns inte kvar.
glaset är fullt och det enda som finns kvar åt honom är en trasa att torka upp den irriterande geggan som runnit över runt omkring mig. och jag orkar inte ens lyssna på honom. inte prata. inte berätta om min dag, inte dela med mig alls. 
jag är sluten. och han är portad.

men jag orkar med mina vänner. jag kan åka iväg på kvällen när barnen sover och dricka te i timmar. prata. älta. vända ut och in på både mig och dom. 
det orkar jag.

och jag förstår det lika lite som han.

och någonstans mellan oss växer helvetesgapet
och jag bara önskar att han orkar fortsätta hoppa över till mig.
för mina ben bär mig helt enkelt inte.
dom är fulla av skuld.
och skuld väger sten.

söndag 23 november 2014

det går framåt sa korv-mia.




hon heter mia men går under namnet korv-mia här hemma, och varför kan man ju undra eller så vet man bara, när man ser henne. 
korv-mia gillar att bita på saker och helst när hon tror att man inte ser...som här på bilden tillexempel. hon är under året och fortfarande ganska valpig, vilket märks allt som oftast men hon är sannerligen en god vän att luta sig mot när sorgen kommer på besök. 
korv-mia snarkar ganska högt och fiser som en hel karl, har precis lärt sig att gå i trappor och gillar köttbullar och bollar.
man kan tänka sig att jag haft turen på min sida, eftersom jag har en snäll vän som lånar ut korv-mia till mig medan jag går hemma och drar benen efter mig. 
det kan man verkligen tänka sig, 
och jag är så himla glad för det.
för henne.
och för att jag nästan har lika många bra stunder som dåliga nu för tiden. 
nästan.
det går framåt.



lördag 22 november 2014

22, Kolla! Här bor jag!


här bor jag.
 i den gamla vackra sekelskiftesvillan i Stockholms Skärgård, ett stenkast från Drottningholm.
det drar från fönstren om vintern, men det spelar verkligen ingen roll för här är det lite hejsan hoppsan nästan jämt, fast alltid på ett härligt sätt.
våra barn är naturligt smutsiga och snyggt oklippta,
 så där friskt rosenkindade och glada rakt igenom.
vi bakar surdegar med havsutsikt och på helgen äter vi söndagsstek med minst tio gäster till bords
och slutar nästan aldrig skratta om kvällen.


närå. jag skämtade bara.


här bor jag.
i ett litet 50-talshus i västerort.

min morfar sa ofta 
"ful får man vara, men inte dum" 
och just det tänker jag ofta på när jag ser vårt hus från den värsta vinkeln utomhus,
för särskilt fagert är det nog sannerligen inte från vissa håll, 
men det är bankens vårt alldeles egna lilla tillhåll och
insidan är ett ihopkok av olika stilar men nästan alla pryttlar har en historia, 
om man bara orkar lyssna lite.

här bakas det inga surdegar och steks sällan söndagsstekar, 
men det finns gott om mjölkmustascher, kladdiga glas 
och smulor under bordet. 
det ryms kärlek och gråt,skratt och hopp, bråk och stjärterum
och det jag hoppas mest av allt är att man alltid alltid alltid
ska känna sig välkommen innanför de där smutsgula putsväggarna.

det.
är nog det viktigaste av allt.

fredag 21 november 2014

21. fem saker jag blir irriterad på i vardagen.

(och nu handlar det mycket om just novembervardagen och inte den där ljuva juni-vardagen som man  tydligen har en väldigt kort period varje år, även om det är lätt att glömma bort. )

1) små små fingersprickor som svider som om hela handen vore nyopererad och icke igensydd på korrekt vis.
2) bara tanken på att man snart måste testa vilka ljus som funkar och inte i adventsljusstaken. och när man väl hittat de trasiga ska man komma ihåg vilka de är och helst komma hem med rätt sorts små söta lampor att skruva i. kom igen. det är 2014. ge mig något bättre.
3) alla andra i trafiken. alla. (utom du då. och jag. )
4) att barnet kommer hem som om hon voro doppad i lera. varje dag. varje dag.
5) det där med att det finns choklad nästan överallt. vi måste prata om det.
6) att det aldrig kommer snö.
7) att det skvätter upp lerstänk på baksidan av mina smalben var jag än går och vad jag än gör.
8) att min spotify går ner i viloläge så fort telefonen gör det och att jag inte råder bot!!!
9) att man inte kan äta hur många havrekakor som helst, även om man gör det i smyg.
10) mina barns mammamammamammamammamammamamma som upprepas 7985 ggr varje eftermiddag mellan fem och åtta. aldrig pappapappapappapappa. aldrig. jävligt orätt. mot både honom och mig.
11) grus och lera. inomhus. överallt. alltså. inte ok.
12) att pumpor möglar om man glömmer bort dem på altanen, och till slut blir de saftiga och härliga och då kommer kråkorna och festar så att altanen sedan ser ut som en enda fet tonårsfyllespya och man måste skrubba, istället för att man bara hade kommit ihåg att slänga pumpejävlahelvetet direkt som för övrigt kostade sjukt väl värda 200 spänn.


annars är allt bra.
lite smådeprimerad bara.
inga konstigheter. och du?

onsdag 19 november 2014

Kolla! Det här åt jag idag.



Om det nu händelsevis är någon som vill veta så kan jag ju berätta att jag satte i mig en halv saffransknut och en halv toscabulle från Gateau idag, på fika med govännen.
Alltså. jag försöker hålla igen, förutom när det kommer till Gateau-grejer.
Det ska man aldrig hålla igen på, det säger lagen.

fredag 14 november 2014

13. Kolla! Här är en av mina favoritplatser.


jag vet att jag är en dag sen till Onekligens bloggutmaning, men man gör som jag vill
och det här vill jag.
just nu.

favoritplatsen är här. på en brygga vid en brun sjö.
i sörmlands djupaste skogar.
där det finns ormar, kräftor och jättestora gäddor.
myggor, spindlar och annat skit som bits ganska hårt.
där tystnad är något annat än den jag är van vid.
där det luktar morgon, middag, kväll och natt.
där jag känner mig minst på jorden och starkare än solen.
där min mamma finns i varje grässtrå, varje simtag och alltid i morgondimman.
där jag känner mig hel eller halv men ändå trygg.
där jag är enad med något större.
där.
där.


torsdag 13 november 2014

hur det kan kännas efteråt.



alltså vi måste prata om det här med att byta däck och hur det egentligen känns efteråt.
i kroppen.
i hjärnan och överallt.
jag vet att blotta tanken innan kan smärta svidande i magtrakten, man kan få yrsel och det kan kännas obekvämt så att man vill lämna rummet och bara glömma eländet. 
folk liksom skruvar på sig, jag vet.
man kan också casha ut de ynka två-tre hundralapparna det kostar för att någon annan ska göra det åt en, och känslan efter det är inte heller så pjåkig faktiskt. 

men jag gör inte det, helst inte alls faktiskt även fast jag vet 
att det blir säkrare gjort om någon annan gör det. 
någon som egentligen kan. 
på riktigt - kan.
med balanskoll och sånt där annat viktigt krafs.
det kan man ju kolla i efterhand
om man har svårt med sömnen sen menar jag.

när lilltjejen var liten yttepyttebebis och vi åkte en sen kväll till sörmland hela familjen, 
så small det till och vi fick punktering. 
på motorvägen. 
i ösregn.
min man sprang ut och bytte däck på ett kick, medan stora lastbilar blåste förbi i 100 km/tim, endast på armslängds avstånd från vår bil. 
det var svart och det var läskigt och jag vet att jag älskade honom lite extra den där kvällen. 
och ni vet att det där sitter kvar hos mig. tanken och känslan att jag faktiskt inte hade fixat det 
om jag varit själv. 
tanken att ingen hade brytt sig om vi stått och vinkat där i kolsvarta nattmörkret. 
en ensam mamma med sina två små barn.  
tanken att fel person hade brytt sig om vi stått och vinkat där i kolsvarta nattmörkret. 
en ensam mamma med sina två små barn.

nåväl,  jag gör det här nu. 
två ggr om året. 
för att veta hur man gör. 
för att lära mig att byta på ett kick.

och när jag har gjort det, vareviga gång faktiskt.
så sträcker jag på mig lite extra efteråt.
det är nåt speciellt med fälgkors, smutsiga händer, muttrar och tjocka däck.
det är också spännande att det ALLID kommer ut minst en manlig granne och erbjuder sin hjälp. 
varje gång. 
det är extra spännande då att säga nej tack, jag fixar det här.
det är en fin känsla, det är det sannerligen.