söndag 23 augusti 2015

det rusar i säven sa räven

det är söndag igen och en vecka sen sist.
vet ni hur mycket som kan hända på en vecka, för jag visste verkligen inte och blir ta mig tusan mörkrädd bara vid tanken för skulle det inte bli lite mer lugnt när vi flyttade till ön...
på tisdagen fick jag plötsligt ett jobb och började på onsdagen samtidigt som ungarna började ny skola med ny fröken, ny skolbuss och nya vänner på ny ö, ny plats och i nytt hus.
jag började mitt nya jobb som jag alldeles strax nångång kommer att berätta mer om bara allt blir färdigt med papper och sånt där, men jag började iallafall och kom hem på kvällen och svimmade i sängen av total utmattning och sen blev det torsdag och på väg hem från jobbet så kände jag mig så himla lycklig och glad och jag körde längs havet och lyssnade på svinbra musik och nu kan det inte bli bättre tänkte jag och gasade lite extra, och efter en minut så ringde en nära kär och berättade att hon hade fått bröstcancer och allting stannade upp och ni vet hur det är när saker bara kastas omkull och man börjar tänka i ett före och efter och ingenting kommer nånsin bli som förut och hon är där och jag är i det grymmaste flowet, och det krockar så in i helvete och hon pratar om sina barn, det brister  och det enda jag kan säga är att du måste bara klara det här, du kommer att klara det här, kom igen och heja, du är stark och du är cool och allt det där säger jag, allt det där som man inte vill höra när man blivit sjuk säger jag och sen lägger vi på och jag gråter i hästhagen när jag kommer hem, jag gråter när jag fixar salladen till trettio gäster som svärmor ska ha på fest dagen efter och jag hulkar i duschen samtidigt som jag lovar mig själv att börja ta  hand om mig på riktigt, sluta röka å larva, äta gröna grejer och börja springa och kuta från sockerabstinens fort utav bara helvete så att inget onyttigt hänger med och jag bara leder leder leder in i mål och förbi.
det är väl det som händer på en vecka, och då kom jag ändå bara till torsdagen…
resten får jag berätta en annan gång.


söndag 16 augusti 2015

Komocka och svartklubb på en å samma dag. det är här det händer.

okej.
det luktar rätt mycket kobajs här för bönderna har gödslat på gärdena idag.
och jag har inte fått svar ang min arbetsintervju än.
och inte heller från vattenfiltersnubben, eller rörsnubben, eller nån annan yrkessnubbe som jag kontaktat.
jag har köpt en häst och ramlat av och skadat mig för att jag har en tantkropp.
jag måste fortfarande ta hand om tvätten.
och det är fan dags för skolan att börja för jag orkar inte laga mat två ggr om dagen längre, det övergår mitt förstånd hur i hela friden en ska kunna komma på maträtter fjorton ggr i veckan istället för sju, som vanligtvis är sex ggr för ofta.
jag ser på barnen att de blir lite tjocka och jag blir jättetjock och hunden blir rent ut sagt fet (fast det beror på alla kilon hästbajs hon tuggar i sig vareviga dag i smyg bakom nåt hörn.
vi lever inte hälsosamt, det blir för mkt kakor och korv med bröd helt enkelt.
iallafall inte hästbajs tänker jag och klämmer en kaka till...

men allt det där säger jag bara för att ni inte ska vara avundsjuka.
för vi badar i havet nästan varje kväll. solen skiner och värmer huden alldeles underbart.
luften är frisk och vi har inte så många måsten som är jobbiga just exakt nu.
vi blandar målning, snickeri och såg med loppisturer kors o tvärs över ön, och på kvällarna sitter vi fortfarande med våra tända ljus och skriver priolistor för framtiden och drömmer om våra keramik resp musikrum.
och jag flinar faktiskt fortfarande fånigt lyckligt när jag hänger tvätten på linan i trädgården.
som en gör på smekmånad ni vet… fast då hänger man kanske inte tvätt men skitsamma ni fattar ju.


och nu då, nu kommer slutklämmen, för visst väntar ni på den...
idag kom två personer i sextioårsåldern incyklande på gården för att säga hej, och snickesnacka lite som sig bör när man fått nya grannar.
Britta och Svenne var jättetrevliga som alla andra vi hittills mött, och sen visade det sig att de var lite extra trevliga för med sig i fickan hade de biljetter till en liten svartklubb de brukade ordna här i gransocknen.
med musik, grannar, öl och dans.

joho jag tackar att vi signade up.
och sen har bygdens herrar bestämt att min man ska börja sjunga i manskören här i byn.
det tycker jag är helt fantastiskt roligt.

sånt som händer här en söndag bara.

vad händer hos er?


(namnen på Britta o Svenne är givetvis fingerade…)

måndag 3 augusti 2015

nära, kära och en släng rabatter.

vi har skapat en fin vana här i huset...
att varje morgon och varje kväll tända hundra åttio levande ljus på köksbordet ungefär, men äsch då jag menar typ fjorton för att vara mer exakt, men ni fattar känslan.
kanske är det för att fokusera mer på ljuset än alla flyttlådor, damm, möbler som inte passar och tvätt som ligger slängt lite överallt vad vet jag…
men det funkar bra och det är huvudsaken.

så nu ikväll sitter jag här med ett glas rött, hundraåttio eller fjorton levande ljus och musik som fyller det gamla bonnköket till breddgraden. 
Kalvarna sover och husbonden är i ladan och snickrar medeltidssvärd inför en pliktskyldig tur på medeltidsveckan inne i Visby imorgon.

och vet ni vad, 
att det är riktigt fint att bo på Gotland. 

och speciellt idag, kanske allrahelst idag.
solen har hälsat på, fast mer på riktigt den här gången.
verkligen stannat, varit nära och värmt inifrån och ut och tillbaka några varv runt om.
och efter lunch tog husbonden barnen in till stan för att hjälpa svärisarna, och jag stannade kvar för att fixa på gården…alldeles ensam.

först tio viktiga samtal, som en generellt hatar att ringa. 
typ el, internet och a-kassan, 
alltså sånt som aldrig fungerar fastän man varje gång tror att det ska...

sen gick jag ut i hästhagen och slaktade…
en massa träd som hade växt i vägen för ladan alltså, någon annan slakt hålls jag inte med för allt i världen men jag gillar det där med att ge mig på saker jag egentligen inte orkar rent fysiskt...att såga, knipsa, slita och kötta loss i naturen där den liksom gått överstyr. 
det är så förbaskat tillfredsställande att välta en treårslönn och liksom slänga den över axeln för att gå vidare till nästa och nästa efter det,
det finns nästan inget som får mig att känna mig så bra och stark som det. 
och när eftermiddagskvällen kom så placerade jag mig i grusgången, vår gårds evigslånga projekt som aldrig någonsin kommer att bli färdig för när man kommit halvvägs så måste man börja om igen men iallafall så låg jag där och rev så att fingertopparna skavde, jag lyssnade på svinbra musik och pillade, skakade och rev bland gruset som om jag aldrig gjort annat. 
och fy för böveln så meditativt det är.
som om ingenting annat förutom familj, vänner, kärlek och rabatter egentligen spelar någon roll…
exakt så är känslan just nu.

fredag 31 juli 2015

En låter bli att äta hundpiller mot diarré. Och så kan en hoppas en smula.

Ni vet hur det är med livet, och hur ett beslut leder till ett annat, hur en dörr öppnas och visar fem dörrar som en aldrig nånsin ens trott fanns...och några av dem dessutom står på glänt? 
Det kan vara så oxå, i livet...visste ni det för jag hade ingen aning...

Igår bestämde jag mig för att köpa en häst som jag varit iväg och kikat på. Och köper man en häst så behöver den sällskap av en annan häst och då måste man börja leta och kämpa och kanske köpa en häst till fast man egentligen inte har råd, eller så måste man leta länge för att få låna en, och när man väl hittat en så måste den hästen tycka om ens egna häst och vise versa för annars kan den ju sparkas hårt så att ett ben går av om det vill sig illa på ens nya fina häst...

 eller så kanske man bara får en häst på köpet utan att lyfta ett finger... Som råkar vara superbundis med den hästen man redan köpt. Och av den personen som man nyss fått en häst av så kan man oxå få ett finfint jobbförslag, och en öppning för ett arbete en drömt om sen en va liten men aldrig riktigt varit berättigad till att söka o fortfarande egentligen inte är, men ändå så öppnar sig en möjlighet för en har ju kvalifikationer, och ett fett lass med erfarenhet...
Visste ni att livet kunde vara så?

Jag var på en jobbintervju idag. Av en sjuhelsikes slump så hamnade jag där.
På en veterinärstation. Jag sökte jobb som djursjukvårdare och mellan snack om kanylvana och marknadsföring så sprang veterinären ut tre ggr för att titta på röntgenplåtar och svarade i telefonen fyra ggr för att tex hjälpa fru Jonssons pudel att bli kvitt sin diarré och liknande. Ät för Guds skull inte tabletterna själv ropade han i telefonen, för att i nästa stund vända sig till mig och fråga om jag var flexibel. 
Så nu när jag sitter här på min veranda i natten så tänker jag lite på om jag egentligen vet om intervjun gick bra eller dåligt, och jag kommer fram till att jag är relativt clueless och att det hela nog är snäppet för bra för att vara sant. 
Men ni vet hoppet...jag håller mig till det, och som jag håller.

Flow i fokus utan nätverk.

Ni vet att det händer så förbaskat mycket här vareviga dag, så på kvällarna sitter vi här jag o husbonden, med andan i halsen och stjärt i hand, stirrar på varann och säger som riktigt gamla människor brukar: jahaja. Då var det kväll igen. 

Och ni har inte hört ett knäpp härifrån, och inte jag från er då tydligen en viktig kabel är av och begravd här ute så internet lär vi inte uppleva på år å dar. 
Det kan tydligen vara så på landet, men i övrigt är det flow i fokus och eftersom jag  förverkligar en dröm just i skrivande stund (alltså flytten te ön) så tänker jag passa på att försöka förverkliga ännu en. Imorgon kl 11.30. 
Ni håller tummar o skickar energier, visst gör ni väl det? 

söndag 19 juli 2015

det handlar om några futtiga dagar


jag lyssnar på svinhög country, sprätter en kall öl fastän klockan är några minuter över midnatt och försöker samla mina tankar i en liten behändig hög,
som någonstans borde passa perfekt i en flyttkartong från clas ohlson...
det går sådär, något annat vore ju ren och skär lögn rakt av.
dom flyter iväg alldeles åt helskotta, rinner över golv, bord och stolar som om det inte fanns någon hejd på det…
kladdar ner och har sig,
utan nån som helst hänsyn över den lilla gnutta ordning jag tycker att jag skapat här i allt flyttkaos.

det är sorg och det är glädje, lite tyckasyndom och lite power, vemod och ängslighet, tomhet och pirrlycka som kittlar i mellangärdet.
det är nära till skratt och det är nära till gråt och hujeda mig så det dallrar innanför huden när jag springer upp och ner i trappan här hemma och försöker få rätt sak i rätt kartong.

jag längtar efter min familj nu, jag har inte riktigt fokus klart efter en hel vecka utan dem.
jag längtar så att det krasar i huden, jag längtar efter dem, huset, ön och jag längtar efter att samla alla mina tankarna inom fyra tjocka kalkstensväggar och låta dem stanna där för en stund.

det är några dagar kvar nu,
bara några dagar.

onsdag 15 juli 2015

det har gått ett år, det är väl det som hänt...


jag brukar då och då ibland tänka på vad som hände för ett år sen, och om jag hade en endaste aning då om vad som skulle vara i görningen nu. 
oftast…eller snarare alltid skulle jag vilja påstå att svaret är nej, ojojojnej tillochmed.
förra året vid det här laget hade jag ett fantastiskt jobb som innebär ungefär allt det jag drömt om förutom möjligtvis obefintlig semester, men annars det roligaste ni kan tänka er. 
jag flöt omkring i de sörmländska skogarna på "semester" med datorn i högsta hugg och önskade lite ro, men i övrigt en härligt driftig människa lyckligt ovetande om att jag några månader senare skulle kraschlanda totalt, bli sviken av de jag inte trodde att jag skulle bli sviken av, gå månader i terapi och lära mig att faktiskt bara andas och känna luften från magen och ut. 
och uppskatta det.

sakta sakta lära mig vad det innebar att vara en fin människa utan att prestera 
(ehum, jag jobbar på det fortfarande..) 
och förstå vilka som var mina riktiga vänner och vilka som bara hade låtsats för egen vinnings skull. 
och jag vet inte hur långt jag kommit,
för delar av mig önskar fortfarande att det där aldrig hade hänt, 
men nånstans inom mig så börjar förståelsen och acceptansen över det att växa. 
det där som hände…
det var liksom oundvikligt och det behövde redas ut.

fy fan så ont det har gjort och ibland fortfarande gör.
när jag tänker på det…det är väl då jag faller liksom.

nu har det gått ett år och jag visste ingenting av det där.
jag visste inte heller att jag ett år senare skulle ha köpt en gård på Gotland bara sådär, att jag och min man skulle ta kalvarna och bara följa vår dröm utan säkerhet, säga upp oss från våra jobb och kasta oss ut till något som vi inte vet ett skit om. vi har inga jobb. ingen inkomst.och en fet gård som behöver totalrenoveras.
big time.
och nånstans så skrattar vi bara.
vi stannar upp, ser på varann och skrattar.
för det kommer att ordna sig.
vi bara vet det.

tänk om jag hade vetat det för ett år sen.
fy tusan vad jag hade bromsat och satt upp hela handen då.
styrt och ställt.
sagt nej hundra gånger om.
nåväl.
det har gått ett år.