söndag 19 juli 2015

det handlar om några futtiga dagar


jag lyssnar på svinhög country, sprätter en kall öl fastän klockan är några minuter över midnatt och försöker samla mina tankar i en liten behändig hög,
som någonstans borde passa perfekt i en flyttkartong från clas ohlson...
det går sådär, något annat vore ju ren och skär lögn rakt av.
dom flyter iväg alldeles åt helskotta, rinner över golv, bord och stolar som om det inte fanns någon hejd på det…
kladdar ner och har sig,
utan nån som helst hänsyn över den lilla gnutta ordning jag tycker att jag skapat här i allt flyttkaos.

det är sorg och det är glädje, lite tyckasyndom och lite power, vemod och ängslighet, tomhet och pirrlycka som kittlar i mellangärdet.
det är nära till skratt och det är nära till gråt och hujeda mig så det dallrar innanför huden när jag springer upp och ner i trappan här hemma och försöker få rätt sak i rätt kartong.

jag längtar efter min familj nu, jag har inte riktigt fokus klart efter en hel vecka utan dem.
jag längtar så att det krasar i huden, jag längtar efter dem, huset, ön och jag längtar efter att samla alla mina tankarna inom fyra tjocka kalkstensväggar och låta dem stanna där för en stund.

det är några dagar kvar nu,
bara några dagar.

onsdag 15 juli 2015

det har gått ett år, det är väl det som hänt...


jag brukar då och då ibland tänka på vad som hände för ett år sen, och om jag hade en endaste aning då om vad som skulle vara i görningen nu. 
oftast…eller snarare alltid skulle jag vilja påstå att svaret är nej, ojojojnej tillochmed.
förra året vid det här laget hade jag ett fantastiskt jobb som innebär ungefär allt det jag drömt om förutom möjligtvis obefintlig semester, men annars det roligaste ni kan tänka er. 
jag flöt omkring i de sörmländska skogarna på "semester" med datorn i högsta hugg och önskade lite ro, men i övrigt en härligt driftig människa lyckligt ovetande om att jag några månader senare skulle kraschlanda totalt, bli sviken av de jag inte trodde att jag skulle bli sviken av, gå månader i terapi och lära mig att faktiskt bara andas och känna luften från magen och ut. 
och uppskatta det.

sakta sakta lära mig vad det innebar att vara en fin människa utan att prestera 
(ehum, jag jobbar på det fortfarande..) 
och förstå vilka som var mina riktiga vänner och vilka som bara hade låtsats för egen vinnings skull. 
och jag vet inte hur långt jag kommit,
för delar av mig önskar fortfarande att det där aldrig hade hänt, 
men nånstans inom mig så börjar förståelsen och acceptansen över det att växa. 
det där som hände…
det var liksom oundvikligt och det behövde redas ut.

fy fan så ont det har gjort och ibland fortfarande gör.
när jag tänker på det…det är väl då jag faller liksom.

nu har det gått ett år och jag visste ingenting av det där.
jag visste inte heller att jag ett år senare skulle ha köpt en gård på Gotland bara sådär, att jag och min man skulle ta kalvarna och bara följa vår dröm utan säkerhet, säga upp oss från våra jobb och kasta oss ut till något som vi inte vet ett skit om. vi har inga jobb. ingen inkomst.och en fet gård som behöver totalrenoveras.
big time.
och nånstans så skrattar vi bara.
vi stannar upp, ser på varann och skrattar.
för det kommer att ordna sig.
vi bara vet det.

tänk om jag hade vetat det för ett år sen.
fy tusan vad jag hade bromsat och satt upp hela handen då.
styrt och ställt.
sagt nej hundra gånger om.
nåväl.
det har gått ett år.

tisdag 14 juli 2015

jag ska se klart.

jag har varit en sväng på ön och är tillbaka igen. 
i stan.
förorten.
det som inte är hemma längre.

jag går igenom barnens rum, packar och slänger, hittar små gulliga teckningar och lappar och leksaker som glömts bort och en helvetes massa damm överallt och vemodet sköljer över mig för att i nästa stund fylla min kropp av förväntan och sådär håller det på och jag tänker att jag är för skör för det här så jag vilar i solen, skriver små påminnelselappar och sen fortsätter jag. jag fyller en kartong i taget med delar av våra liv, sorterar ut det som inte ska vara kvar och slår bubbelplast runt det som är viktigt och medan jag gör det där rent praktiskt så gör jag det även med mitt inre.
vad ska jag ta med mig, vad lämnar jag kvar?

jag skulle vilja lämna ängsligheten i förorten.
underhålla skinnet på näsan, stärka upp det lite extra.
skrattet ligger i bubbelplasten och kärleken tryggt förvarat bakom bröstbenet.
var jag än går. 
var jag än går.

jag har köpt nya glasögon med extra styrka i.
så att jag ska se alla mina braigheter mycket bättre, se konturerna av mitt jag med tydligare skärpa och även se när skiten närmar sig på långt håll så att jag står redo med skölden och kan mota bort,
innan den kommer in och säger att jag är dålig igen.

det här är ju bara en flytt, men ändå så himla mycket mer.
vi ändrar våra liv nu och jag måste inte vara stark i det här.
jag får vara precis hur som helst,
i uppförsbackar och när det susar nerför backen i 180.
precis hur jag vill.

men jag måste verkligen på riktigt försöka.
att se klart.
se klart.


tisdag 7 juli 2015

när någon lämnar.

och så åkte hon ikväll.
min allra finaste vän.
och jag stod kvar som en gänglig tonåring i sliten rock-tshirt mitt på gården.
armarna längs sidorna och blicken tom, munnen halvöppen med primalskriket bakom gomspalten.
ikväll var sista kvällen som hon kom till huset i råcksta och drack vin, åt choklad och pratade struntesamma men ändå viktigheter, kanske rent av livsavgörande när man tänker efter. 
sista kvällen på de obekväma köksstolarna, sista kvällen med cykelavstånd, sista kvällen i Stockholm. sista kvällen för nu.

och vet ni, att jag har ju förträngt det där, med att det kommer att göra ont oxå...
för jag har ju varit på väg.

för första gången är det jag som är på väg någonstans och hon som ska stanna kvar.
vi har ju alltid haft en plan tidigare.
att jag kommer efter med ett flyttlass och så löser det sig med tiden.

vi har ingen plan den här gången.

jag flyttar.
långt bort från cykelavståndet.
och kanske så kommer hon faktiskt inte efter den här gången...
för nu har vi båda familj och kan inte bara hänga på och släppa allt som vi gjort förut.
Nu finns det andra i våra liv som tycker och tänker, känner och vet.
man kan inte bara dra längre.

och för mig har det varit så mycket med hela flytten,budgivningar,
lån, osäkerhet, låtsastänk, hopp och förtvivlan.
planering. tid. om utfall att. försäljning.
och så mycket kansken i luften.

så jag har inte tänkt, inte velat tänka och kanske inte ens kunnat tänka.
på det som jag lämnar.

ikväll gör jag det.
det är väl det jag gör.


fredag 3 juli 2015

Mal man ens havre undrar jag...

Känslan var god och det var en vidunderlig känsla att kliva in i vårt nya hem... På två timmar hade mannen hunnit demolera ovanvåningen på ett brutalt sett medan jag strök runt i trädgården och luktade på pioner och åt halvmogna smultron. Två gigantiska körsbärsträd lovar saft i sommar och jag ser mig själv saftandes o syltandes i det gamla köket som för övrigt var ganska fullt av ingrodd fett och smuts och lite den känslan var det överlag men vad gör väl det tänker jag och trär på mig huckle o förkläde... 
Det är som om jag tror att jag ska bli någon annan när jag väl flyttar dit (flytten går om två veckor, innan dess gästspelar vi mest o renoverar o stökar runt) 
Men nåväl, vem ska jag bli då undrar ni säkert och det ska jag gladeligen berätta för er. 
Jag ska bli en jävligt charmig person, med höns o getter runt knäna och jag ska gå runt i gummistövlar o klänningar mest hela dagarna och odla så mycket grönsaker att jag aldrig mer vill se åt en chokladpralin. Jag ska härsa hö som om jag aldrig gjort nåt annat och sno ihop min egna deodorant på ett kick. Helt igenom ekologisk och mina barn ska helt plötsligt infinna sig i ledet och vägra socker och onyttigheter och glatt mumsa i sig mer av havregrynsgröten med såklart egen mald havre. Barnens leksaker blir kaniner och grisar som vi sätter i oss när det tryter och nån trädkoja kan vi väl snickra ihop om de inte gör det själva. 
På mornarna ska jag jogga ner till havet och ta mitt dagliga morgondopp och varje kväll ska jag avsluta med yoga och reflekterande tankar här på bloggen. Kanske skriver jag den där boken på eftermiddagen i bersån och någon kväll i veckan avnjuter jag ETT glas vin på verandan med snickarglädje. Cigg och choklad lämnar jag i storstan tillsammans med ångest o stress, och just det... Jag ska bli smal oxå, skrev jag det? 
Nej men så får det helt enkelt bli, jag ska alltså göra allt tvärtemot vad jag tidigare gjort och det kommer att göra mig till en alldeles otroligt lycklig individ. Det kan kännas lite motigt nu kanske men när man väl är på plats så blir det mycket lättare. 
På Gotland blir allt bra igen. 
Och mycket lättare. 
 Johodå. 

tisdag 30 juni 2015

Låt den vara god, du som bestämmer.

Jag ligger i gräset och väntar. Minuterna är så långa och jag får en stark känsla av hack i skivan, vi står liksom still nu. Vi kom till ön inatt och om några långa timmar så ska vi få nycklarna till vårt hus. Ett nytt hem på en ny plats ger ett nytt liv och jag väntar och väntar, längtar och hoppas. 
Vi har budat på några andra hus här i trakten och de har vi besökt på visningar och i smyg minst tre fyra gånger. Vi har klättrat i krypgrunder och balanserat på tak. Vi har knackat i väggar och vi har synat golv, pillat på tapeter och sniffat efter knasiga dofter...ni vet hur man håller på. Det här huset har vi bara sett en gång. 
En gång. 
Och då stod jag mest i bersån alldeles överväldigad av känslor och visste varken ut eller in. Det kändes inte rätt och det kändes inte fel. Det bara kändes så himla mycket. Sen blev det vårt och då hade alla känslor ramlat in.på plats och i ordning.  Och allt har känts rätt långt innanför naveln sen dess. 
Men nu är det snart dags att kliva in. Öppna dörren till vår framtid och det är klart att jag är rädd för att första tanken ska vara "vafan har vi gjort???" Det här känns helt bananas!! Helfel. Det luktar gubbe i väggarna och kiss i köket...handfatet är sprucket och elen brinner på vinden. Helvrickat...och iofsg så  är väl det oxå som det ska då antar jag, om man tänker hur vi är som familj,personer, kroppar och hjärtan. Bananas. Vi. 

När vi har klivit in kommer vi dessvärre snabbt att kliva ut igen och hoppa på båten till fastlandet för tre dagars jobb innan vi får komma dit igen. Men en känsla kommer jag att ta med mig över sundet det vet jag ju och egentligen är jag inte orolig på riktigt. 
Jag bara hoppas att den är god. 

söndag 21 juni 2015

Nu är det efter, en tid av husförsäljning, styling, visning och budgivning när de två som drev upp huset i gastronomiska siffror plötsligt bara hoppade av som om de aldrig gjort annat och alla andra intressenter skrämts bort av de höga priserna och det blev allmänt kaos där hopp och förtvivlan dansade jitterbugg dygnet runt tills det plötsligt dök upp den fina glada och perfekta familjen för just vårt hus och samtidigt har vi försökt jonglera med våra jobb och skolavslutningar, hejdåkalas, utvecklingssamtal och ansökningar till nya skolor, fritids,skolskjuts och flytthjälp blandat med en känslosam ADD- utredning på vår älskade lillkille och mitt i allt en fantastisk midsommarfest som vi snabbt beslutade oss för att ha med 40 gäster,lekar,mat,dryck, dans och partytält. Jodåsåatt vi lever kan man säga och nu är det midsommardagens slut och det mesta svåra är för tillfället över och vi firade hela natten och halva morgonen med helt underbara vänner och hjärtat inne i kroppen svämmar över av trötthet o känslor och glädje i mixad kompott samtidigt som drömmarna om de nya stigarna vi ska trampa upp på vår ö växer för varje dag. 
Det jag ville säga är väl egentligen att några fasansfulla veckor avslutades med en sjuhelsikes midsommarfest och just exakt nu.
Så är jag så himla lycklig.