tisdag 22 juli 2014

Just nu är allting för mycket och det är helt okej.

Det är sista kvällen i de sörmländska skogarna, ja för denna gången alltså och jag sitter som vanligt med ett glas rose vid bryggan och ser ut över en spegelblank sjö. Min man säger att jag dricker för mycket vin, minst ett glas om dagen varje dag och jag vet att han har rätt men jag får inte nog helt enkelt, varken av det eller vyerna. Och tänk att de gifter sig så fint med varandra säger Ernst på axeln. Så jag njuter med öppna ögon och ryggen mot det fullständiga kaos vi har runt stugan, efter bryggbygge och båtrenovering, flytvästar och fikarester... Jag låtsas inte alls om,inte ett dyft att det kommer en dag imorgon oxå. 

torsdag 17 juli 2014

Att vara 85 årig dam på fiskefest med skränare.

Det är en ljus sommarkväll och barnen sover gott i stugan efter en varm härlig dag med lite bad och mycket lego på grund av alla hungriga flygfän som fick oss att fly stranden o låsa in oss med stängda fönster. 
Jag står på bryggan och metar och undrar varför jag gör det och om det inte är djurplågeri egentligen? De där små mörtarna som blir piercade ofrivilligt och får några minuters tur i en röd plastbalja innan de släpps ut i sjön igen, och allt bara för mitt nöjes skull... Men det är fridfullheten som lockar mest och lite som min fina vän sa, att man blir som beroende. Bara ett kast till, bara ett. Och idag så stod jag där med ett glas rött och såg ut över spegelblank sjö och bara väntade på napp. Och så fick jag napp och då fortsatte jag bara. En till, bara en till... I nåt grannhus längre bort hade några män fiskefest och även om det var rätt intressant att tjuvlyssna på deras skräniga historier om fiskelycka, kvinnolycka och fylla i allmänhet så var det väldigt skönt att krypa in i kojan igen o stänga dörren om oväsendet. Man ska aldrig generalisera men just den typ av män som står femtio meter bort från mig just nu och kliar sig på pungen med ena handen o den andra förhoppningsvis i jordnötsskålen, alltså det är nåt där, med intelligensen och jag tror inte heller riktigt att den rymt jag tror liksom kanske inte att den nånsin funnits där och dom är nog rätt nöjda ändå, ganska lyckliga på nåt vis. Har hittat likasinnade att skräna tillsammans med, knäcka Bärs och rapa högst jo jag tackar, och en skön brakfjärt på det så somnar man gott på kudden ikväll. Flintastek på grillen. 
Jo jag skrockar det nöjt för mig själv i min lilla stol i väntan på sommarpratarna på radion med virkpåsen i högsta hugg. Och på fejjan cirkulerar ett test just nu om ens mentala ålder och alla verkar hamna i snitt mellan 4 -8 år. Jag gör av princip aldrig såna test över huvudtaget men nu fanns tiden visst och det var väl kuliga frågor som jag tänkte att här ligger jag bra till. 
Jag fick den mentala åldern av 85.. 
Men det är ju något visst med gamla tanter ändå, det har jag ju alltid tyckt och inte kliar de sig på pungen heller, iallafall inte sin egen. 

Det som är på riktigt.


Det är jag, tallen och ännu en sen kväll men jag kan bara inte gå o lägga mig när det är så vackert runt omkring och jo nåväl, det handlar väl om egentid oxå kan jag tro men dom där ungarna jag begåvats med kan toppa vilken bästalista i världen just nu för så fina är dom och nöjda och glada och bara lite tjatiga... Sa jag att dom sover nu? 
Idag har vi haft skogsutflykt där vi bekantat oss på ganska nära håll med både orm, paddor och ekorrar samt kastat Phu-pinnar och stenar och klättrat långt o högt och ätit äckliga kakor fyllda med e- ämnen mitt i allt. Sen badade vi som aldrig förr och pratade om sånt som aldrig hinns med i det riktiga livet...om det nu är vardagen som är riktig, fast just nu känns inget mer rätt och riktigt än det här och önskan om mer sånt och mindre vardag har kanske aldrig varit större iallafall detta året om jag tänker efter... 

tisdag 15 juli 2014

När sommaren kommer och solen avböjer.

Nu är det sommar för jag är med barnen i  morfars stuga och vädret är oväsentligt. Dunderbullen har varit på besök och det kändes alldeles för kort men det är väl då det är helt perfekt kan jag tro. Små springande barnsben och sand sand sand överallt. Skratt i högan sky och illvrål om vartannat, utspilld mjölk och grillat på kvällen, små korta ljuvliga stunder där barnen leker i harmoni och en tupplur i solstolen mitt på dagen. Fiska från bryggan och björkar som susar, en kopp rödvin på bryggan medan barnen fäktas med trasiga metspön, och plötsligt utan förvarning sommarregn igen. Och att få visa sin närmaste vän ens finaste plats är kanske det bästa av allt och att de inte ville åka hem. 
Nu är det verkligen sommar för jag är med barnen i morfars stuga och vädret är     oväsentligt. 

När sommaren kommer och solen avböjer.

Nu är det sommar för jag är med barnen i  morfars stuga och vädret är oväsentligt. Dunderbullen har varit på besök och det kändes alldeles för kort men det är väl då det är helt perfekt kan jag tro. Små springande barnsben och sand sand sand överallt. Skratt i högan sky och illvrål om vartannat, utspilld mjölk och grillat på kvällen, små korta ljuvliga stunder där barnen leker i harmoni och en tupplur i solstolen mitt på dagen. Fiska från bryggan och björkar som susar, en kopp rödvin på bryggan medan barnen fäktas med trasiga metspön, och plötsligt utan förvarning sommarregn igen. Och att få visa sin närmaste vän ens finaste plats är kanske det bästa av allt och att de inte ville åka hem. 
Nu är det verkligen sommar för jag är med barnen i morfars stuga och vädret är     oväsentligt. 

lördag 12 juli 2014

det där med att bara vara jag.



det är min sista kväll som ensam i huset, och jag sitter på altanen med ett glas vin och några bitar choklad. jag lagar tre klänningar som jag tänkt att jag aldrig får tid att laga och jag sitter skräddare med nål och tråd och musiken spelar inifrån huset och jag tänker att jag nog inte vill att det här ska vara över ännu, den här ensamheten och friheten som jag behöver så förbannat väl...

det är då dom kommer gående på cykelvägen, en man, och hans två små barn som går med bestämda femårssteg som om de ägde hela världen och världsaltet. 
och jag märker hur hela jag ler mot dem utan att jag kan styra det, jag ler så att jag ser att den minsta flickan kanske tillomed blir rädd för mig och skyndar på sina steg för att komma ikapp sin pappa, och det är då jag förstår att det är dags nu, det är dags för mannen och kalvarna att komma hem.
för hur mycket jag än njuter, hur mycket jag än behöver det här med tystnad och bara vara jag....

så är jag inte längre hel, om jag inte får vara med dom.

och de sista timmarna som är kvar känns plötsligt så himla mycket längre än innan.

fredag 11 juli 2014

Lägg av Facebook, det räcker!

Jag är ju en av dem som hejjat på facebook och sagt fy tusan så bra, för nu får jag säga hej till dem som jag aldrig skulle ringa till annars eller ens skicka ett mail för det verkar så krångligt alltsammans.
Nu kan man bara gå in och bli vän och sen skriver man hejhej och så får man lite inblick i den personens liv och så kanske man kan känna att shit, här har man nån som man kanske borde connecta lite mer med, eller tvärtom vad vet jag.
det är iallafall himlens trevligt och mycket friare än nånsin.

sen kan man få sjukt roliga inlägg presenterade för sig, som Olle skulle pissa men då kom björnen, som kanske är den roligaste nånsin, och då blir man ju så glad så man vet varken bak eller fram...

men sen, för neurotiska personen som jag själv så finns det en förbannad jäkla baksida på eländet, är det inte alltid så? 

och då undrar jag som ödmjukast om inte Fejjan kan införa en sån där grej att man bara behöver se 
en sak en gång, och sen är det bra och det spelar ingen roll om alla ens kompisar delar den där jävla drunkningsolycksstatistiken och hur ett barn ser ut och ter sig när den tappar livet, för jag fattar hur viktigt det är och alla behöver verkligen på riktigt läsa , men det borde verkligen finnas en spärr så att man bara behöver läsa det en endaste gång.
för vet ni, att det räcker.
det räcker verkligen.
mitt ena barn är en sån dära som står längst upp på strandkanten och doppar tårna med full mundering av simägg,armpuffar, cyklop och flytring och han kommer aldrig att doppa sig frivillig även om jag jobbar för det hundra gånger om, och verkligen vill att han ska komma över sin vattenrädsla för jag älskar vatten och är hellre under än över men skitsamma, för när jag får såna där påminnelser om hur barn ser ut när dom drunknar och får läsa tio gånger per dag om hur de blir lealösa och slappa i hyn så ser jag honom där hundra gånger i minuten, jag ser hur han kämpar för sitt liv och inte ens orkar sprattla... 
och jag klarar verkligen inte av det.
så snälla facebook, jag har fattat poängen men sluta nu, för jag har inte tid att kolla på top ten X-factory auditions och british got talentmoments of the history efter varje gång jag får såna där inlägg kastade framför ansiktet.
om ni andra inte visste det, så är det faktiskt det enda som hjälper.
Helst den här
over and over again, och jag önskar så att hon tillexempel varit min granne, innan hon slog igenom.