måndag 27 februari 2017

när måndagar känns som fyrverkerier

det är måndag med skavigt nagellack och sprickfärdig hjärna,
och det kan ju aldrig vara bra tänker du men det är precis vad det är.
Jag tror att mörkret under vintern här på ön tar mig direkt till den där djupa gropen,
och det sker i hemlighet när jag sover,
en millimeter i taget så att det bara inte märks
och nu när ljuset kommer åter så exploderar mina sinnen fullkomligt
det blir nästan mer än jag kan hantera och jag är lite tagen på sängen.
ideer sprakar och gnistrar,
skrattet bubblar och ilskan skjuter raket om det går fel.
Allt allt allt känns så mycket och så starkt,
samtidigt som det är så himla mycket lättare, jo även det som är svårt.
det måste vara ljuset. våren. dofterna.
och energin från havet.
jag lutar huvudet bakåt,
ser upp i skyn av bebisblått.
öppnar munnen och drar ner hela himlen i magen.


torsdag 23 februari 2017

går mina celler omlott?

jag fortsätter att krama mig själv varje morgon och ibland om jag får feeling så får jag en kram på kvällen också. 
en kram och en snäll tanke minst.
jag vill liksom pränta in det nu så att det blir en vana, 
för det kan aldrig vara nåt dåligt tänker jag och 
faktum är att jag behöver bra grejer nu. 

det känns på alla möjliga sätt, 
men mer bra än dåligt egentligen så jag fortsätter.
jag är också väldigt nära till böl* just nu, och ganska hudlös överlag.
de säger ju att människan förnyas i sina celler var sjunde år, 
och jag tänker att jag är mitt i en sån förändring nu…
fast då blir jag lite mer fundersam ändå.
tänk om cellerna längst ner i kroppen liksom börjar förändras mycket tidigare, 
kanske flera månader innan…
och så kanske magcellerna förändras och hjärnan sist 
eller först vilket som.
hur blir det då, tänker jag… går dom omlott ?
egentligen borde det väl vara säkrast att de gör det, 
så att en inte bara vaknar upp som helt ny och väldigt förvirrad?
och om de inte överlappar varann utan allt bara sker kanske i sömnen eller över en kopp kaffe
då skulle jag vilja veta mer exakt när
så att en kunde vara med och påverka mycket lite

i framtiden. 
då vet vi.



*sörmländskt ord för gråt

onsdag 22 februari 2017

Krama dig själv


Vi har haft sjuka i familjen och jag blev sängliggande i några dagar.
Det finns inget som får mig att tappa begreppet såsom det.
Det spelar ingen roll hur duktig jag är på att äta rätt, tänka rätt och bara köra på, blir jag sjuk så faller det. Rakt av. Då vill jag bara ha choklad och glass i dagarna fem.

Nu är jag frisk och det var vissa problem att ta sig ur offerkoftan den är gången, jag liksom fuskade och åt godis och annat skit ännu en dag och ännu en dag, jag hade ju ”ändå sumpat så många dar” så jag kunde lika gärna göra det en dag till, bara en dag till…

Jävla bajsbeteende ropar jag samtidigt, men kan inte riktigt styra, har inte rätt styrka, kompass och verktyg för att få det att dra åt rätt håll…
Tillbaka på träningen var jag i alla fall i måndags och plötsligt från ingenstans kom den där varma härliga energin tillbaka, susande genom min kropp och mitt blod och styrkan i benen bara satt där och jag hoppade och skuttade runt på jumpingpasset som om jag voro från en annan del av världsligheterna…
Det var en annan tränare just på det här passet och hon hade lite olika spännande stretchinslag som vi vanligtvis inte kör, så plötsligt i slutet av passet, alldeles rödmosiga flåsiga och svettiga så skulle vi krama oss själva så hårt vi kunde för att stretcha skuldror och överarmar kan jag tro…
i alla fall, där stod jag med båda armarna lindade om mig själv och höll hårt hårt…och så plötsligt från ingenstans så kom det där till mig, det där som det var så himla längesen jag kände sist, om jag någon gång förut ens känt det egentligen…
och tårarna bara forsade, i varsin jämn rännil på mina kinder medans jag upprepade tyst för mig själv:

Att du är okej, Eva. Du är banne mig helt jävla okej.
Du jobbar, sliter, kämpar och krigar,
för dig själv och andra och du gör alltid alltid alltid så gott du kan.
Du är bra, du är stark, du är klok och riktig och du kan så jäkla mycket mer än du får cred för.
Det räcker med dumheter nu, det räcker med fula nedsättande ord om dig själv, det räcker med tankar om att du inte skulle duga exakt som du är. Det räcker nu.
Jag älskar dig.
Jag älskar dig och jag ska ta hand om dig så bra jag bara kan.
Med all min kärlek ska jag bära mig själv framåt till ett bättre liv. För mig.
För att det är dags nu. Så jävla mycket dags.

Så nu för tiden ringer min klocka 07.35 varje morgon, exakt i samma stund som barnen kliver på skolbussen utanför husknuten.
Krama dig själv står det på larmet.
Krama dig själv länge.

torsdag 16 februari 2017

skaka av sig och gräva vidare.

det spretar just nu, och jag får idéer som iochförsig alla går mot Rom,
jag måste bara mota ihop dem, drömma vidare och förverkliga.
för jag har något i min hand.
en liten tanke-skatt.
som jag vill få att växa.
måste bara hitta rätt jord.
rätt temperatur.
bästa förutsättningarna.
och det är det svåraste för mig.
att förverkliga…

för idéer har jag.
så att det räcker och blir över.
ja, för blir över är väl ändå det vanligaste för mig.
blir över och rinner ut i sand.

en sån dum person på mina axlar.
tynger ner
ropar och gormar på...
vem tror du att du är
varför skulle du
det kommer aldrig att gå
du gör ju aldrig nånting fullt ut
nejnej, lägg ner


jag försöker mota bort, och skulptera,
drömma och baka vidare.
jag gräver där jag står.
gräv där du står.

fredag 10 februari 2017

jag ser ljuset toddelitropp.

det är fredag och jag känner livet i mig,
det bubblar och spritter och drar lite åt alla håll, och det är tråkigheter och roligheter om vartannat men ändå lite lättare och ljusare än för några dagar sen
och tanten i mig trallar och sjunger för fullan hals,
att det beror på ljuset.
Ljuset mina vänner, och att snart snart snart hinner jag med solnedgången när jag åker hem från jobbet och snart kan jag gå hem, och snart kan jag rida på kvällen och snart händer precis allt,
vänta du bara ska du få se.
 
det har blivit så starkt det där ljusberoendet.
sen vi flyttade till ön.
för det är mycket ljusare mycket längre här.
sommar in i oktober kan du tro.
men sen smäller det bara till och så blir det så in i helsike svart.
en nyans av svart du inte visste fanns.
i november och december har en i alla fall julen.
julegran och juleljus
i varje hem och varje hus.
men i januari och februari.
då blir det rumpnissesvart.
 
men nu börjar det lätta...
 
trevlig helg alles!
 

Om livet och nuet och dået.

 
jag pratar med min pappa i telefonen, och vi diskuterar livet och att
en aldrig lär sig på riktigt fören det kanske är försent...
och att det kanske är så det ska vara utan att en hänger läpp för det.
jag tänker tillexempel på alla som så gärna talar om att en ska njuta medan barnen är små.

men hur kunde en njuta då, jag menar fullt ut, som folk verkar tycka att en ska?
I alla fall jag var ganska trasig både psykiskt och fysiskt efter en svår förlossning,
jag fick en liten depression som jag inte förstod då,
och jag fick inte sova på nätterna på tre år och sen plötsligt hade vi glömt allt det tack o lov och fick en till liten underbaring och då började allt om igen.
och det är inte så att jag klagar för min bästa tid var nu och då och sen
men ändå...njuta fullt ut är väl att ta i.
och kanske tillomed skuldbelägga lite...

Däremot kan jag nu titta tillbaka och se vilka oceaner av tid jag hade,
så lyxigt (absolut nödvändigt) att få vara hemma med sina barn, och så härligt dödskönt det är att snosa bebis-nacke, promenera och fika med vänner om dagarna.

och jag kan tänka nu, att OM jag väl lyckas med att gå ner mina överviktskilon nångång,
så kommer jag om några år att tänka när jag ser foton; att varför gjorde jag inte det tidigare,
det borde jag ju ha gjort för det var ju inte så svårt när allt kom omkring...

äsch ni fattar....en är mitt uppe i livet, det passerar och ändå så gör alla så gott man kan, visst är det väl så och nu svamlar jag, så jag förklarar bara varför vi hamnade där och det var för att min pappa skickade denna sången till mig:



vad tänker du om det?


lördag 4 februari 2017

kärleken till allt som är du.

Du.
jag vill ta dig till ett annat land,
en annan plats, en annan tid.
jag vill visa med hela mig att det är så jävla okej
att vara du.

att det aldrig är så bara,
att vara du.
jag vill ligga nära nära dig,
och stryka handen över det som en gång var din lilla kycklingrygg
känna dina andetag med mina fingrar
dra in din doft långt in i hjässan.
du vet det finns ju ingen annan
som luktar just som du.


jag vill lyfta dig över allt annat,
jag vill så hårt att det bränner i armarna,
bröstet, magen och ögonlocken
jag vill ta dig bort bort bort
till ett ställe där du känner ro.
ro, stolthet och kärlek.
för det du är.
för den du är.

du är tio år och du känner dig värdelös.
dålig och dum.
för att du inte kan koncentrera dig
i en klass som sägs vara stökigare än alla andra,
med trettio barn
och en lärare.

vi vill ha hjälp med din självkänsla.
med ditt mörker.
med din sorg och din svärta.

vi kan få medicin egentligen hur mycket som helst.
och vi kan få ett samtal med en familjeterapeut.
ett.
samtal.

det är i det trånga mottagningsrummet som jag hör hur rösten brister
och det känns som om jag tar stryptag på läkaren,
sakta trycker hårdare,
drar mer,
medan jag väser:

ni vet ju ingenting om mig och pappan.
vi kanske är helt galna.
vi kanske viskar i vår sons öra varje morgon
att han är värdelös
oduglig
lika gärna kan dö.

ni har inte ens pratat med honom själv.
en enda gång.
ni vet ingenting.
men ni ordinerar typ amfetamin.
till en tioåring med ofärdig hjärna.
utan att blinka med era torra besparingsögon.

men sånt ser vi ju svarar överläkaren och ler.
sånt ser vi faktiskt.
men du har ju bara träffat oss i fem minuter säger jag.
det är vårt jobb att bedöma er,
det gör vi varje dag.

gör ni verkligen det
eller skriver ni bara ut recept?

jag tackar antidepressiva medel för mitt liv ibland
för det hjälpte mig så ofantligt när det begav sig.
och jag tycker att det är så jävla bra att det finns
och jag tror på medicin
generellt.

och kanske kommer vi att välja den vägen
på grund av vetenskapligheten och historia.
men jag vill ha fler alternativ,
åtminstone ett till.
och jag vill att någon pratar med min pojke.

det var väl bara det för nu.