lördag 24 januari 2015

Om snö, slowmotion och krusiduller.

Idag alltså och hur jag barnvaktat fem barn och en hund, hur vi skrattat oss röda av att filma oss i slowmotion med telefonen, hur nära snön vi varit och alla berättelser som jag bara fått höra utan krusiduller fast ändå de vackraste. Och nu när jag lyssnar till barnkroppar redo att släppa taget om just den här dagen och hur mycket jag undrar vad de tänker där innanför. Jag har en snarkande fralla på min arm oxå, och känner mig lyckligt lottad för det och hela alltet. 
Det kommer att ordna sig, det kommer det verkligen. 

torsdag 22 januari 2015

det där med drakar i eld alltså.

livet svänger och kränger, bergodalbanan går utav bara helvete och jag har fullt sjå att hålla i och hålla fast.
jag lyssnar på mando diao och äter kladdkaka efter en timmes promenad där jag lyckades ramla tre gånger, en bakåt, en framåt och en åt vänster. 
jag väntade på högersmällen för att fullborda det hela men den kom aldrig och lika glad är jag för det, fy tusan så larvigt det känns att ramla när man är vuxen och jag tackade mina fluffiga extrakilon för att det inte gjorde så himla ont nån gång förutom den framåt då, för jag har inte fått jättefeta knän än vilket jag oftast ser som en fördel 

bara inte idag.

igår hade jag ett tackåhejmöte med min chef och jag önskar ibland att jag kunde skriva mer om det och känslorna kring vad som hänt den senaste tiden, men vissa saker skriver man inte om och så får det vara,
jag kan dock erbjuda er ett ord som jag känner går hand i hand med mina känslor och det är BESVIKELSE 
med stora bokstäver och fet stil men nu vänder vi blad och jag traskar runt med ett intressant jobberbjudande i fickan som jag tror är så roligt att jag inte kan tacka nej, men jag ska sova på det i några dagar till innan jag tar ställning.
det bästa bästa bästa med det är att jag fick känna på hur det är att ha ett värde igen, 
det var ett tag sen nu och jag kan säga att det värmer gott kring hela kroppen som ett slags skydd och jag tackar för det med blommor och blad av finaste slag.

Det är i elden som draken reser sig har jag hört
och det får vara mitt ledmotiv just idag.

måndag 19 januari 2015

jag ligger i dun och störtdyker.

det går framåt och sen åtta störtdyk tillbaka
och jag trodde att jag var beredd men det är jag inte alls.
jag är otålig, skör och full av sorg
och jag har ingenstans att lägga mina känslor för 
vinden är kall och i garaget har vi mögel.
jag tänder ljus och självmedicinerar med te men det fattas något
och det finns ett stort hål inom mig, som jag inte kommer åt.
jag skulle kunna proppa det fullt om jag bara hittade ingången
men jag tror inte att det finns någon.
jag tittar på mina ungar mina älskade ungar och jag försöker se dem och jag känner all kärlek i världen men sen kommer de för nära och jag får sitta på händerna för att inte stöta bort.

och skulden på det.

jag vet att det kommer en bra dag snart jag vet ju det men just nu är den så himla himla avlägsen
så jag lindar in mig i dun och blundar,
drömmer hoppas och längtar.
det måste vara en början
låt det vara en början.

fredag 16 januari 2015

med tungan på sniskan och O:et i öronen.

jag dricker te med smak av blåbärsmuffins och funderar över hur jag ska skriva om sånt som kommer lite för nära, och där jag egentligen bara lämnar ut mig sjäv utan att skada någon annan, men ni vet, jag funderar en del på det. för vissa saker är så viktiga att dela med sig av, att inte gå och ruva på.
världen utvecklas inte då och inte jag heller.
sen går jag på halkiga promenader i grågrusig modd och det ligger skräp överallt och om det inte är skräp så är det kattbajs och Mia älskar kattbajs. 
jag känner att det ger oss en viss distans till varandra.

jag är glad att jag skriver igen, och jag kan stava bättre nuförtiden.
jag kan tillochmed läsa en bok på kvällen och minnas dagen efter vad den handlade om...
det är så fint så det är inte klokt, fastän jag redan glömt bort hur det var att inte få ihop det.
jag glömmer aldrig känslan, jag tror visst det fastnade på ryggraden som någon snäll tumör, men det känns abstrakt att tänka på att jag varit sådär frånkopplad och vissa dagar nu när jag varit så himla glad och haft en deciliter energi till övers så kan jag bli så förvånad när det kommer över mig för en stund. 
tänk er två stirrande ögon och en öppen mun med tungan på sniskan där den inte alls ska vara egentligen.
det är så förvånad jag blir.
som ett långt O helt enkelt.



onsdag 14 januari 2015

jag har läst att rödhåriga är jävligt aggressiva och jag känner det redan.



livet som rödhårig går ju galant, förutom att jag rycker till varje gång jag ser mig i spegeln, och egentligen tycker att jag är ganska ful överlag men det ligger väl lite i tiden för mig att gå runt och bete mig som en osäker tonåring för tillfället.
för övrigt så tycker jag att den här bilden är fin annars hade jag nog inte lagt upp den men jag tänkte mest dokumentera min nya hårfärg så att ni inte tror att jag för er bakom ljuset på något vis. 
lillfisen tycker inte om min nya färg, det var bättre förr konstaterar hon snusförnuftigt, medan lillkillen säger att jag är den vackraste mamman i världen och ler så där himla beskedligt så att man får tvek tills man förstår att han egentligen bara vill spela minecraft och passar på att vara så vän som möjligt mot sin röda moder just in case att han skulle få spela fast det är vardagskväll...

nåväl. han gick bet, skitungen.

annars tänker jag på att jag måste sluta kalla mig för småbarnsmamma nu, för det är jag väl inte längre? 
de är ju fem och åtta liksom och jättepyttesmå tycker jag, men snart är båda skolbarn och jag får migrän bara vid tanken. 
är jag bara mamma nu eller? 
skolbarnsmamma låter ju lite off season om man så säger.
mellanbarnsmamma?

idag har jag haft en underbar förmiddagspromenad med Ann och Mia inne i stan, och vi gick där med spända rumpor och stela ben i halkan och gjorde allt för att inte ramla, medan folk sprang om oss till höger och vänster utan dobbar på fötterna och det är ju nästan så att man vill sätta ut ett krokben och fälla dom jävlarna, jo för så provocerande är det minsann om ni vill veta
och jag tänker att det förmodligen är deras fel att jag tog ett återfall med Karl Fazer på väg hem,bara en liten bit men ändå pess å skit som min gamla farfar skulle ha sagt.. 
sen hämtade jag fyra ungar på fritids innan jag åkte hem och dunkade huvudet i skåpsluckan åtta gånger, tuggade fradga och hyperventilerade i påse under skåp istället för att sätta ut dem i snödriva med huvudet ner och djupt, jojo det hade varit en skön syn minsann.
vilken tur att jag lät bli, 
det är ju ändå viktigt att barnen känner sig älskade...



tisdag 13 januari 2015

Om bra dagar och röd kalufs

Jag sitter i en frisörstol med fjärilar i magen men har tänkt sedan igår att jag måste skriva här på bloggen, om att jag faktiskt mår bra igen. 
Det kan tillochmed hända att jag har två bra dagar på raken, och ni vet att då spritter det i maskineriet. 
Lusten att skapa, göra skillnad och engagera mig har kommit tillbaka och om jag vaknar en morgon och mår okej så bränner jag inte upp den känslan genom att göra miljoner saker då för att det är bäst att passa på medans järnet är varmt , utan vanligtvis går jag oxå och lägger mig välmående på kvällen. Om jag vaknar och allt känns skruttigt, så är det inte heller en garanti för att hela dagen är katastrof, som innan för det kan faktiskt vända nuförtiden om jag bara tänker till lite. 
Och johodu, vissa dagar är fortfarande becksvarta rakt igenom, men det blir ändå en annan nyans eftersom jag vet att det kan bli bättre redan nästa dag. 
Och bara det alltså, bara det. 

En annan nyans blir det ju även på håret nu då, och det kan hända att det blir mer rött än mörkt, den som lever får se....

lördag 10 januari 2015

under stjärnorna skapade jag en pakt som ledde mig till dig


året hade precis blivit 2006 
och det var tre dagar efter bilolyckan som skulle visa sig förändra hela mitt liv. 
om och om igen.
jag hade råkat smasha bilens framruta med min panna, jag hade ont och jag var rädd och allt annat än fager där jag satt på den där öde stranden mitt i natten. 
allt annat än fager och allt annat än modig

även om folk var rädda för mig just där och då
jag var så blåslagen att jag samma dag genom att bara visa mig lyckades skrämma iväg en blottare som ofredade två unga tjejer ute i vattnet
ett barn började gråta och tappade sin glass när hon stötte på mig inne i den lilla lokala mataffären.

jag befann mig i Zipolite, en liten hippieby i Mexico, 
och jag var ensam, rädd och omskakad och stjärnhimlen har aldrig varit mer mäktig. 
någonsin efter det.

någonsin efter det.

ett halvår tidigare hade jag träffat den där gotländska snickaren i stockholm, där jag bodde just då
han jobbade dygnet runt, klädde sig lite upp och ner och hit och dit, som var alldeles för snäll mot mig och som jag försökt stöta bort honom några gånger men liksom aldrig riktigt lyckats. 
han luktade sågspån bakom öronen och hade mandelformade ögon och skrattrynkor, och han ringde alltid upp när han sa att han skulle och han spelade helt enkelt inga spel.
aldrig några spel.

och det var där på stranden som jag bestämde mig.
det var där under stjärnorna som jag gjorde en pakt med mig själv.
att hålla fast vid honom för allt vad tygen håller.
så länge jag lever.
så länge släden bär.
jag var tvungen att sluta tramsa och börja våga.

älska.

på riktigt.

några dagar senare blev vi hemskickade med S.O.S då en av de andra skadade från krocken börjat få allvarliga komplikationer och behövde svensk läkarvård prontobasta.
så jag kom hem två veckor tidigare än jag skulle och jag bestämde mig för att överraska snickaren så jag höll resan hemlig och bara hur jobbigt det var är en helt egen historia.

väl på svensk mark åkte jag direkt hem till honom, och satt i hans trapphus en halv natt och väntade på att hans plan skulle landa då han kom från ett jobb i Tyskland. 
han i sin tur tog en tur på stan med bilen mitt i natten
han ville helt enkelt inte komma hem till en tom lägenhet ännu en kväll. 

där satt jag. 
i mörkret med hjärtat i knät och blåslagen panna.

han kom hem så småningom och vi somnade i varandras armar med ett litet litet yttepytte frö som växte inom mig och vi hade ju ingen aning för jag åt ju p-piller och hur skulle vi kunna veta att alla rävgifts-mexikanska mediciner jag fick efter olyckan hade slagit ut dem bara sådär. 
och han viskade i mitt öra strax innan vi somnade att det enda enda enda som nånsin skulle göra mig vackrare än just där och då 
var om jag bar hans barn.

någon gång i framtiden.

dagen efter åkte han på nytt jobb och jag åkte hem till mina föräldrar och slickade mina sår efter olyckan som hade ruskat om mig mer än jag hade begrepp att förstå. 
vi hade kört rätt in i en klippvägg, för chauffören hade visst självmedicinerat ordentligt innan avfärd  och klippväggen var på ena sidan av den smala vägen som ringlade sig upp i bergen. 

på andra sidan, ungefär två meter från där vår minibuss sedan låg uppåner
 var det ett 100 meters stup. 

jag hade lite att bearbeta 
det tog tid och det var ingen promenad i parken
nej faktiskt inte alls.

några veckor senare så började jag bli tjock och spänd och mina byxor skavde på magen och jag tänkte ju att det var själva fan att jag skulle bli tjock nu oxå mitt i panikångesten,dödsångesten, mardrömmar och bilskräck.. 

så den där natten drömde jag att jag födde ett barn och morgonen efter så kom den där blixten från en klar himmel som följdes av solsken och klartänk, och jag hängde på låset till apoteket tvärs över gatan och jag hade egentligen inte behövt något test för jag bara visste, 
fastän det borde vara omöjligt. 


idag så förundras jag över den där långa åttaåriga krabaten, med fotsvett, rufsigt hår, spelberoende och uppnosig blick bakom sina mandelformade ögon. 

jag tänker på om olyckan aldrig hade hänt. 
om den inte hade ruskat om mig så jag bestämt mig för att sluta tramsa med det som var det kärlek skulle vara
om vi inte åkt hem med S.O.S just då, mitt under min ägglossning och exakt då som medicinerna slagit ut mina p-piller. 
om jag valt att åka hem till mamma och pappa direkt och spenderat en veckas ägglossning
ensam i de sörmländska skogarna.
istället för att vänta i en mörk trappuppgång mitt i natten.

ibland när jag börjar, så kan jag bara inte sluta tänka på det.
och som det svindlar.

som det svindlar.