torsdag 2 oktober 2014

det kan se så ut.

Idag finns det en bild på mig i Svensk Damtidning.
Det står "Veckans färgklick" som en stor rubrik skriven över min klänning.
Ska kolla med min man om han håller med....

onsdag 1 oktober 2014

att gå hand i hand med en fasad i solnedgången.

Om man inte känner mig på riktigt så tror jag att det går en förbi, för jag har smink över tröttheten och spray i håret, jag har parfym på kroppen och svarar lydigt bara bra tack om någon frågar hur jag mår. jag lämnar barnen som vanligt och jag går till jobbet. allting tar dubbelt så lång tid som vanligt men sen går jag hem och slänger makaronerna direkt i slasken istället för i durkslaget, har vatten i stekpannan istället för kastrullen, bär med mig mjölken in på toaletten och hittar mig själv gång på gång på gång inne i ett rum för att hämta något som jag för länge sedan glömt vad det var. 
Barnen skrattar åt sin tokiga mamma och jag skrattar med, 
men när de inte ser stirrar jag in i väggen och biter mig i kinden.
jag bokar upp mig på miljoner aw´s och luncher och weekendresor
för att slippa vara stilla, slippa vara med mig själv för allt blir så påtagligt med bara mig i ett rum.
 jag vill verkligen inte på något sätt att det här ska lysa igenom, 
att jag någonsin ska lukta och se ut som jag känner mig. 
och det är i stillhet som jag tappar fasaden.

och jo jag vet att det är bra att tappa den för jag är en sån som hatar fasader i vanliga fall, jag föraktar fasader och skrattar åt folks försök att hålla upp fasader och kan fanimig inte förstå hur man kan lägga ner så jävla mycket tid på något som ändå inte är sant.
I vanliga fall så känner jag så.

det här är bara inget vanligt fall
och fasaden och jag håller handen hårt hårt hårt.



onsdag 24 september 2014

en elefant balanserade och det gick sisådär.

jag gick till doktorn för att jag var arg på mig själv.
jag var arg och trött som fan på hela min uppenbarelse, på att jag inte lyckades med det jag företog mig, och för att jag aldrig hittade balansen.
den var så jävla borta och jag orkade liksom inte leta mer och vissa dagar kändes okej och jag gasade på för att hinna ifatt och helst förbi, men det slutade alltid alltid alltid med att jag fick motorstopp halvväges ungefär och jag slutade röka och jag började röka, jag bantade och jag obantade, jag shoppade och sparade, jag motionerade som en galning för att jag älskade det och sen slutade jag för att det var väl ändå ingen mening och jag försökte sova ordentligt och slutade med det oxå och känslan av misslyckande låg som en fet gammal blöt illaluktande och missprydande yllerock på mig.
i mig. 
bakom och framför.
så jag gick till doktorn för att jag ville sluta röka igen fast det ville jag egentligen inte alls men ni vet när det är ohållbart att cigga och springa milen typ samtidigt som man väger hundra kilo, och man måste börja någonstans för allt sitter ju ihop, så jag gick dit och redan i väntrummet så darrade underläppen och spändes ut om vartannat och det blev så snorigt och dimmigt alltsammans, och när jag kom ut därifrån så hade jag visst en depression istället för en förkylning och det har gått två  veckor nu, och jag har fått fantastisk hjälp och världens bästa förståelse från mitt jobb och en underbar terapeut och bra medicin och nu letar jag rätt hårt efter en fantastisk förståelse ifrån mig själv för den borde ju finnas här nånstans...den finns ju från alla andra och den finns ju för alla andra.
under någon sten ligger den nog...

måndag 22 september 2014

För jag skrattar väl jämt?

Jag tänker på flottigt hår och glansig blick. Smutsiga örngott och unken sovrumsdoft. Jag tänker för trött för att gråta och jag tänker solkiga naglar. Jag tänker på barn som förlorar sina föräldrar i krig och sånt som gör ont på riktigt som man aldrig aldrig aldrig kan springa ifrån. Missbruk, misshandel, otrohet, kriser, dödsfall, bränder och svårt sjuka barn, ni vet att jag tänker på allt hemskt jag kan komma på och när jag gjort det klart så skäms jag. 
Jag skäms så himla mycket. 
För att det är jag som sitter med en depression. 
Jag. 

onsdag 3 september 2014

skaka ketchupen varsamt uppåner...

det är ketchupflaskan igen, med den där söta tjocka krämiga sörjan som bara jäser och jäser och inget kommer ut,nej inte det minsta och inuti bubblar det sakta sakta, och mer luft mer vätska och flaskan tänjs till bristningsgränsen och så plötsligt blir trycket för stort så att ett ord droppar ut och följs av ett till och ett till och till en början så går det så sakta att klockorna stannar, men så börjar det få fart och snart snart ligger det en blaffa där på tallriken, tänk er det, och att bloggen är tallriken och strax kommer blaffan bara...
För här är det husvagnsweekend som kan varit bland det mysigaste vi nånsin gjort som familj och vi bodde på finfin camping och badade äventyrsbad och på eftermiddagen så regnade det så sövande på rutorna till vårt lilla krypin och vi låg där inne huller om buller bland kaksmulor och ipads och bara var tillsammans på litet utrymme och jag är så glad, så oändligt glad över att vi köpte den där gamla bruna cabbyn så varje morgon när jag ser den på garageuppfarten så ler jag snett under lugg och längtar tills nästa gång... och sen var det plötsligt galapremiär med röda mattan, och eftersom att jag jobbar med kända människor så hamnade jag där för första gången i mitt gamla liv, och fick gå den där "walkoffame"väggen med triljoner fotografer som ropar och hojtar och man fick le le le så det kändes som om läpparna hade trätts över öronen när vi var färdiga och vet ni exakt hur många foton som tas under de där fem minuterna, och jag var så golvad av hela upplevelsen att min chef fick baxa mig därifrån med ett stånkande om att "jag kanske borde ha förvarnat dig" i mungipan, och sen var det en gala till 24 timmar senare och efter det vabb som en stor knytnäve i magen om att du ska minsann inte tro att du är något och så lite trädgårdsarbete på det, en underbar terapitimme med en av de finaste terapeuterna jag mött, och sen vabb igen med jobb samtidigt och en oro större än livet själv för en trivial sak och ni vet när det hänger över en och man inte ens ser de där jävla snåren för all skog och så plötsligt släppte det och gula vetefält öppnar sig, och man springer ut och ska precis ta ett Laura Ingalls - hopp, men snubblar redan innan och så var man tillbaka på noll igen. och under den här tiden kan det hända att jag rökt en miljon cigaretter och ätit tolv kilo choklad ungefär och allt allt ligger kvar i min stackars kropp som kämpar och kämpar och så ser jag plötsligt att datumet för tjurruset är den 5 oktober och inte den 31 oktober som jag hade trott och jag inser att jag har en månad på mig istället för två att gå ner tjugo kilo, träna upp mig till att springa en mil i hopplös terräng på under timmen och sluta röka, men herregud... värre saker har väl hänt tänker jag och trycker i mig en chokladkaka till medan jag letar efter balansen.
jag vet ju att jag la den här nånstans...

fredag 15 augusti 2014

ett beslut mitt i livet. vi tog det idag.

det har hänt något stort i mitt liv som jag vill sätta ord på men jag vet inte hur.
nåt som jag funderar på så himla mycket och egentligen inte vet något om 
så rädslan knackar ju på och vill in, och jag gläntar det gör jag ju.
hur ska det bli och varför egentligen och om det är rätt eller fel och hur tokigt kan det här bli?
min man är oxå skakis, och kliar sig i håret som ramlar av
för att i nästa stund skratta rakt ut och jag som härmas då.
en impulshandling minst sagt, 
och mest är det bra för det kommer att ge oss mer frihet, och mer familjetid men 
det kommer kanske att göra oss gamla och inåtvända oxå.
inskränkta.
och tänk om vi blir såna som viskar elakheter om grannen på natten, skrattar i smyg bakom deras rygg fastän vi är exakt likadana bara att vi inte märkt det än...
kommer vi att bli materialistiska och noggranna eller kommer vi liksom bara att bli så himla bekväma och nästan blase´ men när man tänker efter så hade vi kanske inget val, 
utan det blir så här nu och vi får göra så gott det går.
det kommer att bli mysigt och gosigt och spännande.
det kommer att bli sjuhelvetes varmt och vi kommer att gå varann på nerverna.
vissa säger att det passar oss som handen i handsken, 
och vissa kastar huvudet bakåt i ett vrålgarv och säger att det var det sista de hade trott. 
om oss.
ska vi bli såna man skrattar åt nu?
vänkretsen, släkten, grannar.
folk vid badet, i skogen och på vägarna.

hur det än är så hade vi inget val.
vi har skaffat en husvagn.

torsdag 14 augusti 2014

att blicka bakåt

jag sitter i mörkret och läser i bloggen om livet för för fyra år sen, om hur lite jag fick sova och hur jobbigt det var att renovera. jag läser om sorgen över min mormor som dött och jag läser mellan raderna att jag inte hade en aning hur ont det skulle komma att göra sen, när mamma lämnade ett år senare.
och förresten så var hon här igen häromdagen, på natten smög hon sig in i drömmen och hela dagen efter så var jag så full av längt att det sved i kroppen...
Igår var jag på galej med fina vänner och idag har jag suttit vid köksbordet och jobbat mig blå, för ni vet att jag har den fördelen att få jobba hemma ibland och vissa säger att det minsann inte blir mycket gjort då inte, men jag vill tro att det är precis tvärtom, och att jag har tillgång till raketer härhemma på nåt sätt som gör att jag gasar extra över diken och vägklossar.
imorgon är det fredag fast jag var säker på att det nyss var måndag och det luktar höst i luften.
jag längtar dit, fast det får man nog inte säga högt så då skriver jag det bara, som om ingenting har hänt.