tisdag 30 juni 2015

Låt den vara god, du som bestämmer.

Jag ligger i gräset och väntar. Minuterna är så långa och jag får en stark känsla av hack i skivan, vi står liksom still nu. Vi kom till ön inatt och om några långa timmar så ska vi få nycklarna till vårt hus. Ett nytt hem på en ny plats ger ett nytt liv och jag väntar och väntar, längtar och hoppas. 
Vi har budat på några andra hus här i trakten och de har vi besökt på visningar och i smyg minst tre fyra gånger. Vi har klättrat i krypgrunder och balanserat på tak. Vi har knackat i väggar och vi har synat golv, pillat på tapeter och sniffat efter knasiga dofter...ni vet hur man håller på. Det här huset har vi bara sett en gång. 
En gång. 
Och då stod jag mest i bersån alldeles överväldigad av känslor och visste varken ut eller in. Det kändes inte rätt och det kändes inte fel. Det bara kändes så himla mycket. Sen blev det vårt och då hade alla känslor ramlat in.på plats och i ordning.  Och allt har känts rätt långt innanför naveln sen dess. 
Men nu är det snart dags att kliva in. Öppna dörren till vår framtid och det är klart att jag är rädd för att första tanken ska vara "vafan har vi gjort???" Det här känns helt bananas!! Helfel. Det luktar gubbe i väggarna och kiss i köket...handfatet är sprucket och elen brinner på vinden. Helvrickat...och iofsg så  är väl det oxå som det ska då antar jag, om man tänker hur vi är som familj,personer, kroppar och hjärtan. Bananas. Vi. 

När vi har klivit in kommer vi dessvärre snabbt att kliva ut igen och hoppa på båten till fastlandet för tre dagars jobb innan vi får komma dit igen. Men en känsla kommer jag att ta med mig över sundet det vet jag ju och egentligen är jag inte orolig på riktigt. 
Jag bara hoppas att den är god. 

söndag 21 juni 2015

Nu är det efter, en tid av husförsäljning, styling, visning och budgivning när de två som drev upp huset i gastronomiska siffror plötsligt bara hoppade av som om de aldrig gjort annat och alla andra intressenter skrämts bort av de höga priserna och det blev allmänt kaos där hopp och förtvivlan dansade jitterbugg dygnet runt tills det plötsligt dök upp den fina glada och perfekta familjen för just vårt hus och samtidigt har vi försökt jonglera med våra jobb och skolavslutningar, hejdåkalas, utvecklingssamtal och ansökningar till nya skolor, fritids,skolskjuts och flytthjälp blandat med en känslosam ADD- utredning på vår älskade lillkille och mitt i allt en fantastisk midsommarfest som vi snabbt beslutade oss för att ha med 40 gäster,lekar,mat,dryck, dans och partytält. Jodåsåatt vi lever kan man säga och nu är det midsommardagens slut och det mesta svåra är för tillfället över och vi firade hela natten och halva morgonen med helt underbara vänner och hjärtat inne i kroppen svämmar över av trötthet o känslor och glädje i mixad kompott samtidigt som drömmarna om de nya stigarna vi ska trampa upp på vår ö växer för varje dag. 
Det jag ville säga är väl egentligen att några fasansfulla veckor avslutades med en sjuhelsikes midsommarfest och just exakt nu.
Så är jag så himla lycklig. 

onsdag 10 juni 2015

vi är på väg.



alldeles utpumpad och totalt paralyserad sitter jag i soffan med munnen på häng och ett glas rose i min hand som jag knappt förmår mig lyfta upp mot munnen men det kyler gott det gör det ju där det ligger och skvalpar.
idag hade vi vår första husvisning och kanske att vi har världens finaste hus just nu.
jag skrubbade golvet med skrubbsvamp en kvart innan det var dags och mannen målade över sista fläcken kl 01.30  inatt.
nyckelfärdigt och tiptop minsann, 
och så in i bängen rent.
vi får se hur länge det varar...

jag har nog gjort exakt allt som en person med nylig utmattningsdepression inte bör göra de senaste veckorna , om man bortser ifrån knark och sånt tjafs menar jag.
stressen som har varit och fortfarande pågår har varit alldeles total, men någonstans så vet jag ju att den är för framtiden och för oss.
för våra barn och våra liv,
den där förbannande livskvaliten som de pratar om. 
vi kommer dit. 
vi är på väg.


måndag 1 juni 2015

det där med riktning.

 Sakta sakta börjar helgens bravader att falla på plats och tröttheten kommer som en fuktig yllerock runt min kropp.
Det regnar dessutom ute och allt allt allt är liksom grått och kallt, men ändå nånstans en växande sol långt där inom mig, för det är så förbannat skönt att ha fått en riktning, att veta var vi tar vägen och ungefär när.
Nu vet jag var jag ska söka jobb, nu vet jag att vi kan skaffa oss massa knasiga djur om vi vill och jag vet att jag kommer att ha närmare till keramiken och skapandet. Jag vet hur barnens kommande skola ser ut och jag vet att vi har en dryg km till havet. Jag vet att vi köper en kalkstensgård med djupa fönster, jätterisigt gårdshus och ett fantastiskt stall i toppskick. Jag vet att mitt huvud är fullt av drömmar om keramikverkstad, loppis, snickeri och bed & breakfast bland hundra andra tokiga ideer som dyker upp minutligen i min hjärna.

Vi har berättat för barnen och de tjöt av glädje ena stunden för att i nästa falla i gråt, och sådär höll det på som en ganska knagglig bergodalbana, för hur det än är så finns det positivt och negativt med nästan allt...men ändå deras otroliga känsla för att kunna omvända saker till det positiva…

Och lillkillen som vi varit mest oroliga för eftersom att han har så svårt med förändringar, verkade vara sjukt nöjd med att äntligen kunna få ha tillgång till katt och kanin…lite orolig var han ju för om hans lego skulle lämnas kvar till de andra som ska köpa vårt hus, eller hur vi skulle gå till väga för att frakta det hela vägen till gotland utan att det krajjar…

Jag är fortfarande lite hemlig med var vi hamnar, eftersom att kontraktet inte är riktigt färdigt ännu, men så snart det blir klart så lovar jag er bilder och vägbeskrivning.
och sen börjar vår resa, en ny resa med riktning mot oklara mål, men ändå riktningen.

Jag ser fram emot att få dela den med er…

söndag 31 maj 2015

kort och koncist.

i helgen fick vi veta att vi blir öbor i Juli och så begravde vi 
min fina fd starka och snabba farmor i göteborg. 
sen så har vi jobbat, varit på kalas och skrapat fönster.
det är lite för mycket känslor i omlopp och orden har stockat sig. 
igen.
det var bara det för nu.



torsdag 28 maj 2015

Ge mig en machete och visa mig vägen.

alltså det här med att ha en blogg som man varit halvt om halvt frånvarande i, och när man plötsligt bara kastar sig in, vänder ut och in på sitt innanmäte i en salig röra och bara öser, väller fram och rycker fram hjärtat i handen och säger här, ta bara för jag pallar inte längre... 
och ni där ute tar, läser, fattar utan att döma och skriver peppande grejer tillbaka.
jag känner att det är hela grejen med alltihop, och en sablarns stor ynnest verkligen, 
så från mitten av mina kladdiga inälvor och ut i varje liten ven och artär så vill jag tacka er alla för att ni är här, för att ni läser och säger hej svejs och så ibland. 
så jäkla fint.
så fint.

jag har genomlidit några dagars totalkaos i hjärnan, åkt rutschkana med huvudet före och tungan i kläm rätt ner i den djupaste dalen och legat platt och utmattad på botten av den brusande älven, och nej det har ju inte hänt något särkilt och kanske är det därför som jag blev så överrumplad och inte hann stoppa i tid, vad vet jag?

men nu är jag på väg upp igen, vid kanten av älven står jag och undrar över vilken väg jag ska ta upp den här gången... ska jag ta den snåriga jäveln eller ska jag glida på räkmackan uppför den välpreppade skidbacken?
jag betvivlar att räkmackor glider så bra uppåt som de säger , så jag röjer lite snår och börjar traska helt enkelt.
jag tror det är det enda rätta.
hänger ni på?


måndag 25 maj 2015

när fröken blund är förbannad. och bitterfittig.


det här med att alla hela tiden påtalar hur sjukt galet fantastiskt duktig min man är som totalrenoverat vårt hus, som jobbat så hårt så hårt så hårt att gemene man och kvinna undrar hur han egentligen orkar…

jag vill bara just idag tala om varför han orkar om det är någon här som undrar, …och jag vill inte på något sätt förringa det faktum att han är fantastisk, för det är precis vad han är… annars hade jag ju aldrig valt honom från början tänker jag …

han orkar pga följande:

jag jobbar också hårt.
varenda dag.
varenda jävla dag.

men det är ingen som ser tvättstugan, matplaneringen, vardagspusslet med ungar hit och ungar dit, läxläsning, verkstadstider till bilen, räkningar som betalas, städandet och plockandet, gympapåsar och matsäckar, dagisbuffeer som aldrig blir av när man tror att de ska bli, veckohandlingar, planering av hur jag kan ta barnen och åka iväg en två tre och fyra helger så att han ska få bygga ifred fast jag bara vill vara hemma och hjälpa till…
alla resor till soptippen med byggmaterial, skräp och julgranar.
alla mäklaresamtal, allt administrativt som det innebär att eventuellt köpa och sälja hus, all städning och rensning och utgallring som behövs när en vägg ska rivas eller ett hus ska fotas för försäljning.
all styling.
all organisation.

och de helgerna som barnen är hos vänner så bygger jag också, jag sågar och spikar och borrar och gjuter. jag målar och fogar och bär och far.
och jag är inte så jävla bra på det, men jag älskar det.
och jag har undrat över det ibland varför jag tycker att det är så fruktansvärt kul, och kanske idag att jag faktiskt kom på svaret själv…
för att det tydligen är det enda som räknas.
för det är det som syns.

och vi har ju valt att ha det såhär med uppdelningen under en period, det är inte det jag är bitter på så missförstå mig inte här.
min man är byggare, och om ni inte förstått det så kan jag berätta att han är helt fantastisk på att jobba.
min man är också fantastiskt fin med våra barn och gör sitt bästa bästa för att vara en närvarande pappa, man och vän.

men han kan snickra. och jag är en jävel på att organisera.
så för att bli färdiga snabbt så är det här vår strategi och den fungerar ju bra.

det vore bara så sjukt härligt om någon stannade honom på gatan här utanför nåndag, utbrast högt och tydligt så att alla alla alla inom en mils radie (minst) hörde:
fy fan vad hon jobbar på din sambo. så jäkla snabb och stark. hur orkar hon egentligen, det känns som om hon jobbar dygnet runt, och vi brukar undra här bakom gardinen hur hon håller ihop. och snyggt blir det, och man hinner knappt blinka fören hon är färdig…vi undrar verkligen hur hon gör för att vara så effektiv…

det vore fint, det är bara det jag säger.

det var bara det för nu.
jag går och viker lite tvätt då.