onsdag 22 februari 2017

Krama dig själv


Vi har haft sjuka i familjen och jag blev sängliggande i några dagar.
Det finns inget som får mig att tappa begreppet såsom det.
Det spelar ingen roll hur duktig jag är på att äta rätt, tänka rätt och bara köra på, blir jag sjuk så faller det. Rakt av. Då vill jag bara ha choklad och glass i dagarna fem.

Nu är jag frisk och det var vissa problem att ta sig ur offerkoftan den är gången, jag liksom fuskade och åt godis och annat skit ännu en dag och ännu en dag, jag hade ju ”ändå sumpat så många dar” så jag kunde lika gärna göra det en dag till, bara en dag till…

Jävla bajsbeteende ropar jag samtidigt, men kan inte riktigt styra, har inte rätt styrka, kompass och verktyg för att få det att dra åt rätt håll…
Tillbaka på träningen var jag i alla fall i måndags och plötsligt från ingenstans kom den där varma härliga energin tillbaka, susande genom min kropp och mitt blod och styrkan i benen bara satt där och jag hoppade och skuttade runt på jumpingpasset som om jag voro från en annan del av världsligheterna…
Det var en annan tränare just på det här passet och hon hade lite olika spännande stretchinslag som vi vanligtvis inte kör, så plötsligt i slutet av passet, alldeles rödmosiga flåsiga och svettiga så skulle vi krama oss själva så hårt vi kunde för att stretcha skuldror och överarmar kan jag tro…
i alla fall, där stod jag med båda armarna lindade om mig själv och höll hårt hårt…och så plötsligt från ingenstans så kom det där till mig, det där som det var så himla längesen jag kände sist, om jag någon gång förut ens känt det egentligen…
och tårarna bara forsade, i varsin jämn rännil på mina kinder medans jag upprepade tyst för mig själv:

Att du är okej, Eva. Du är banne mig helt jävla okej.
Du jobbar, sliter, kämpar och krigar,
för dig själv och andra och du gör alltid alltid alltid så gott du kan.
Du är bra, du är stark, du är klok och riktig och du kan så jäkla mycket mer än du får cred för.
Det räcker med dumheter nu, det räcker med fula nedsättande ord om dig själv, det räcker med tankar om att du inte skulle duga exakt som du är. Det räcker nu.
Jag älskar dig.
Jag älskar dig och jag ska ta hand om dig så bra jag bara kan.
Med all min kärlek ska jag bära mig själv framåt till ett bättre liv. För mig.
För att det är dags nu. Så jävla mycket dags.

Så nu för tiden ringer min klocka 07.35 varje morgon, exakt i samma stund som barnen kliver på skolbussen utanför husknuten.
Krama dig själv står det på larmet.
Krama dig själv länge.

10 kommentarer:

  1. Svar
    1. jag kan fortfarande inte göra hjärtan. blir tokig! men du får all kärlek tebaks!

      Radera
  2. Åh. Så skönt att göra! Vi gör det ibland i yogan när vi ligger ner på avslappningen, det är många som gråter då också <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja, det minns jag att jag brukade göra alltid på slutet när jag fogade för yogamamman… gråta, vare sig jag ville eller inte. det fanns och finns nog mycket som behöver komma ut där ;)

      Radera
  3. Å vad härligt! Det måste jag nog införa. Kram på det

    SvaraRadera
    Svar
    1. försök! och även om det känns töntigt så fortsätt. för nu när jag gjort det några andra ggr när jag inte varit i samma mood så känns det lite konstigt ibland, men efter en stund känns det bra igen :)

      Radera
  4. Svar
    1. Jag försöker verkligen, med alla medel jag har. för det var / är en fin känsla. jag vill ha den. alltid.

      Radera
  5. Åh! Mycket bra tänkt ❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja, tänk att ibland får jag till det ;)

      Radera