fredag 6 januari 2017

då och nu, och att springa runt i ett hamsterhjul.



Det är sex år sedan nu och jag visste att jag skulle fira den sista julen tillsammans med min mamma.
jag hade gråtit i sextio dagar och var fullkomligt trasig av sorg inombords, och fick sex små rynkor vardera under varje öga som inte försvunnit sedan dess.
som små små minnen sitter de där, och säkert är det bara jag som ser…

trots allt det där, så var jag ju rent ut sagt vacker då.

jag tyckte väl som vanligt att jag var tjock och ful och rynkig och grå men ingenting av det spelade någon roll för det var helt enkelt så satans oviktigt just där och då 
och kanske är det just därför som alla foton på mig från den där tiden blev så bra, så oförställda och med så otroligt mycket liv i sig, 
liv i mig. 
för det var inte bara en sorglig tid, 
det var liksom en tid mitt i livets eldigaste där allting kändes, allting brändes och skratten var lika höga som sorgens dalar var djupa.

allting kändes.
så förbannat mycket.

och här står jag nu.
sex år har gått som vi proppat fulla med livet och jag är en stor förlust fattigare men också så mycket rikare i form av kunskap om mig själv och andra och hela baletten,
och fortfarande lika vetgirig efter mer och jag är så glad för det, 
att jag har det i mig och hela tiden strävar efter att bli 
mitt bästa jag.
jag gör verkligen det, jag jobbar hårt
men fan alltså att en kan bli så urlakat trött på sig själv när vissa saker inte ändras trots arbete…
det är som om jag går runt 
runt 
runt
och inte kan bryta vissa mönster.

jag som hånat mig själv under mina sista 25 levnadsår, kallat mig tjock och oduglig.
jag har precis blivit tjock
på riktigt tjock men inte oduglig, 
aldrig mer oduglig.

jag beslutade mig för att sluta röka för alltid för snart ett år sen och med det adderades tjugo kilo till på min kropp, och jo nu är jag nog tjock på riktigt för första gången i mitt liv. med lårskav och smärta i leder och fötter och en höft som gör ont och det är svårt att ligga på rygg och jag snarkar, ni fattar…
jag väger tresiffrigt.

och det känns som om jag står vid ett vägskäl nu.

ena vägen går mot ett hälsosamt liv där jag förhoppningsvis kommer att se på mig själv på ett snällare sätt, där jag kommer att hitta energin igen, 
orken och lusten och sprallet. 
sprallet ja
för det är ju borta nu.
stenhårt utbytt mot skam.

 och den andra vägen går mot ett fortsatt liv som jag lever det nu, där jag kommer att blicka tillbaka på foton av mig själv från nu och tänka att herregud så fin jag var just då och hur mycket lättare det var när det bara var 20 kilo som skulle bort...

jag fick en tavla av min svärmor i födelsedagspresent häromdagen.


för fyra år sen fick jag en annan tavla av henne där det stod 
"spring inte fortare än din skyddsängel kan flyga". 
Då hade jag åtta månader kvar tills jag sprang rätt in i väggen alla pratar om och skyddsängeln satt fast i nåt träd och sprattlade för allt hen var värd.
och jag inbillar mig att hon såg det i förväg min lilla svärmor som kan vara så brysk ibland.
jag inbillar att hon ser mig nu också.
så jag tänker lyssna.
 titta på den där tavlan varje dag. 
flera gånger. 
varje dag.
och tänka att den vill mig nånting…
och jag tror det är viktigt.
jag ska bara klara ut vad.

11 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  2. Hej på dig! Så du är tillbaka! Själv är jag sällan här numera men det händer någon gång ibland!
    Först och främst, Grattis till att du har slutat röka! Så himla bra! Och sen, hur fet du än blir så duger du ju alltid!
    Puss och Kram! ♥ �� :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. tack :)tack tack tack.
      och ja, nånstans så vet jag ju det. att jag duger.
      men ändå.
      det är riktigt tråkigt att vara tjock.
      jobbigt framförallt.

      men det är ännu jobbigare att vara rökare, jag tröstar mig med det. Kram :)

      Radera
  3. Du kommer alltid duga precis som du är! ❤

    SvaraRadera
    Svar
    1. I hear you sister, jag ska bars lära mig set först.
      det tar tid, men jag tror att jag har gott sällskap som kan lära mig ;)
      Kram

      Radera
  4. Jag läste det här igår och har funderat ett långt tag på vad det är som har fått mig att komma en bit på vägen, i det där med att acceptera mig själv som jag är och som jag ser ut. För jag har kommit en bra bit. Inte hela vägen fram, det kanske jag aldrig gör, men en bra bit är så himla mycket bättre än ingen bit. Jag tror att det varit så här för mig:

    Jag började träna för att bli stark, inte för att bli smal. Jag gillar ju för det mesta att träna, men min huvudanledning för att gå dit har alltid varit för att det varit en del i att gå ner i vikt. Inte den här gången. Jag har lyssnat mycket på Styrkebyrån, börjat följa starka tjejer på instagram och velat bli stark, få en stark kropp. Orka mer. Och det gör något med huvudet när man blir stark. Man ser andra saker på kroppen, man ser inte bara det dåliga. Jag kan inte säga att jag släppt viktgrejen, den ligger där lite bakom och skvalpar och gör sig påmind mellan varven, men den är inte lika stark och jag försöker aktivt välja bort den.

    Skamkänslan. Som jag känner igen den. Vet inte om det är samma lika för dig, men att ha såna intentioner och inte klara av dem. Att alltid misslyckas. Gå ner i vikt, gå upp i vikt, gå ner i vikt, gå upp i vikt - hela tiden sammanflätat med den person jag är. Skämmas för att jag är en sån looser, skämmas för att jag lägger sån stor vikt och energi på något som jag vet att jag inte borde lägga sån stor vikt och energi på. Men sen ibland poppade tankarna upp om att jag faktiskt kan välja att se det som att jag aldrig ger upp. Det är också ett synsätt. Och framför allt inse att vi är så många som håller på så här och jag tycker sällan att andra ska skämmas, det är alltid bara jag som ska skämmas, för att jag är usel och värdelös. Att försöka se sig själv med andras ögon. Där jag ser alla fel, ser andra det som är bra. Vi har hört det tusen gånger och det är skitsvårt, men jag tror det går. Till slut.

    Mina mantran. Varenda morgon, nästan: Jag är den viktigaste personen i mitt liv, jag förtjänar att vara lycklig, jag tar ansvar för mina handlingar så får Alfred ta ansvar för sina. Den där tredje grejen behöver kanske inte just du tänka, men de två första? Jag är ingen som tror stenhårt på affirmationer, jag har svårt för att titta mig i spegeln och säga att jag älskar mig själv. Men att ligga i sängen varje morgon och bara tänka de här tankarna, jag tror de har hjälpt mig på vägen.

    Rensa ut garderoben från alla kläder som verkligen inte passar. Köpa kläder i rätt storlek. Inte spara en massa som jag "ska kunna ha sen". Jag väger inte tresiffrigt, jag väger 81 kilo och det tycker jag är mycket när jag tänker på det, så jag kan förstå din ångest över att väga över hundra kg. Och att tankarna om att "allt det här låter väl bra och sant, men först måste jag gå ner 20-30 kilo" kanske finns där. De finns hos mig fortfarande, ibland. Och de kommer nog alltid att finnas, hur lite eller mycket jag än väger. Jag tittar ibland på bilder, som du gör här, och ser att herregud, jag var ju smal och fin där! Men var jag nöjd med det? Nej, det var jag inte. Det handlar inte om vikten, det handlar om något annat. Kanske lite om vikten, jag vet inte, men främst om så mycket annat. Och det är ju en process att komma dit. Dessa jävla processer, hela tiden. ALLT är ju en process, pfft.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så himla många kloka ord och tankar från P här! ❤ Och jag håller med om affirmationer! I början kända jagmig skitfånig sim höll på att säga till mig själv att kah älskar mig själv, att jag älskar min kropp och att jag var värd ngn bättre person i mitt liven den där M… och alt vad det var som jag upprepade för mig själv. Till slut började jag faktiskt tro det. Jag är inte heller ända framme men det går åt rätt håll dag för dag.

      Krama om dig själv varje dag och säg till dig själv att du älskar dig själv, att du duger eller något annat som känns rätt för dig. Du är din egen bästa vän. ❤❤❤

      Radera
    2. Hm, många stavfel där men du är ju med på andemeningen. ❤

      Radera
  5. Allt fick inte plats :OOO Här kommer mer, haha:

    Jag försöker verkligen äta på mina regelbundna tider. Jag är som Skalman och det är skittråkigt ibland, men jag försöker acceptera att det är så jag är och se till att jag är mätt på mat mesta tiden. Jag äter bullar och glass och annat ändå, men jag försöker fokusera på att min mage ska vara nöjd. Vad vill magen ha? Vill den ha mat? Vill den ha en bulle? Jag överäter fortfarande socker och har svårt att hantera den biten, men jag försöker att inte bli arg på mig själv för det. Det ska inte få definiera mig, den jag är. JAG är inte en bulle, jag älskar bullar, men jag ÄR ingen bulle.

    Det är så många tankesätt som måste omprövas, stort som smått, för att jag skulle kunna börja tycka mer om mig själv. Men det går, jag lovar. Vi har inte känt varandra så länge, men den Eva jag känner tycker jag så väldigt mycket om. Personen Eva. Jag ser dina bra sidor och jag ser hur vacker och modig du är.

    Okej, det här var tänkt att bli ett kort och koncist inlägg som jag verkligen skulle ha tänkt igenom. Så blev det icke. Långt och lite hafsigt, men jag hoppas innerligt att mina grundtankar går igenom. Det finns säkert sjuttontusen till saker att säga om det här, men kontentan är ju där på den där lilla tavlan: Du duger.

    SvaraRadera