onsdag 18 januari 2017

mycket bättre än gropen.

Träningen igår och benen kändes som död och förruttnelse och ni vet när en vill lägga sig ner i kollaps två minuter efter att passet börjat, när en börjar räkna ner tiden i minuter och fokusera på att om 58 minuter får jag åka hem och sova… det är inte ofta det händer tack och lov,
men ångest gånger hundra när det väl sker.
Jag har inga problem med att vara tjock på mitt gymställe, behöver aldrig skämmas där för att valkarna syns och det skakar loss både här och där och oftast så känner jag mig mest bara cool och stark, men jag har stora issues med att vara tjock OCH dessutom vara den som hämtar andan (eller i det här fallet benen) varannan minut rakt igenom ett helt entimmes pass.
Sånt får mig att ramla ner i gropen av skam, och den där jävla gropen alltså.
Den är inte bra, nej inte alls för det är smetigt och kletigt och väggarna är fullklottrade med negativa affirmationer och uppmaningar om att saker och ting är hopplösa, menlösa och att det går bra att trösta sig med choklad och vet ni att när en ligger där i gropen så kan en bara knäppa med fingrarna och öppna munnen så regnar det ner tröst…choklad…
så det gjorde jag efter passet igår. Såklart.
För det är mina gamla vanor, mina upptrampade stigar som är rensade på sidorna och jag hittar där…
är liksom trygg.
Men tur ändå att jag precis ändrat på saker och ting, så att jag kunde stänga munnen i tid, kravla mig upp och svänga in på en ny stig som är lite småsnårig, för jag har ju varit där förrut men det var så längesen.
så länge sen.
där bland buskar och träd så omfamnade jag mig själv och viskade med skakig stämma att jag var awesome som stannade kvar och gjorde mitt bästa på passet och kämpade kämpade kämpade trots bendöd och grinsjuka. Att det var okej att trilla dit med trösten och inget konstigt egentligen.
Sen gick jag hem och skrev ner allt i min lilla app och somnade rofyllt utan ångest.
Alltså det här med att vara snäll är jag bra på men inte mot mig själv
och som jag hoppas och önskar att jag håller i det nu.
För vet ni, att det var skönt. Mysigt och varmt.
Mycket finare än i gropen.

3 kommentarer:

  1. Du är AWESOME som tränade och kämpa på med det där med att vara snäll mot dig själv. Det ÄR svårt, men det ger ju så mycket när man väl knäcker koden. (Jag trillar också ner i gropen fortfarande, senast häromdagen när jag tryckte chips som om det inte fanns någon morgondag. Men det gjorde det ju. En morgondag alltså.)

    SvaraRadera
  2. Åh. Så skönt att du kunde ge dig själv lite andrum. Du är åsåm och modig. Alla trillar ner ibland, det gäller bara att inte stanna (som du vet så väl) och inte tycka synd om sig själv. Du är ju stark kvinna!

    SvaraRadera
  3. SÅ. HIMLA. BRA. GJORT.

    På riktigt. Både att du stannade kvar och att du åt choklad, men inte gick bananas och att du förlät dig. Du är något stort på gång!

    SvaraRadera