jag pratar med min pappa i telefonen, och vi diskuterar livet och att
en aldrig lär sig på riktigt fören det kanske är försent...
och att det kanske är så det ska vara utan att en hänger läpp för det.
jag tänker tillexempel på alla som så gärna talar om att en ska njuta medan barnen är små.
men hur kunde en njuta då, jag menar fullt ut, som folk verkar tycka att en ska?
I alla fall jag var ganska trasig både psykiskt och fysiskt efter en svår förlossning,
jag fick en liten depression som jag inte förstod då,
och jag fick inte sova på nätterna på tre år och sen plötsligt hade vi glömt allt det tack o lov och fick en till liten underbaring och då började allt om igen.
och det är inte så att jag klagar för min bästa tid var nu och då och sen
men ändå...njuta fullt ut är väl att ta i.
och kanske tillomed skuldbelägga lite...
Däremot kan jag nu titta tillbaka och se vilka oceaner av tid jag hade,
så lyxigt (absolut nödvändigt) att få vara hemma med sina barn, och så härligt dödskönt det är att snosa bebis-nacke, promenera och fika med vänner om dagarna.
och jag kan tänka nu, att OM jag väl lyckas med att gå ner mina överviktskilon nångång,
så kommer jag om några år att tänka när jag ser foton; att varför gjorde jag inte det tidigare,
det borde jag ju ha gjort för det var ju inte så svårt när allt kom omkring...
äsch ni fattar....en är mitt uppe i livet, det passerar och ändå så gör alla så gott man kan, visst är det väl så och nu svamlar jag, så jag förklarar bara varför vi hamnade där och det var för att min pappa skickade denna sången till mig:
vad tänker du om det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar