Det är sex år sedan nu och jag visste att jag skulle fira den sista julen tillsammans med min mamma.
jag hade gråtit i sextio dagar och var fullkomligt trasig av sorg inombords, och fick sex små rynkor vardera under varje öga som inte försvunnit sedan dess.
som små små minnen sitter de där, och säkert är det bara jag som ser…
trots allt det där, så var jag ju rent ut sagt vacker då.
jag tyckte väl som vanligt att jag var tjock och ful och rynkig och grå men ingenting av det spelade någon roll för det var helt enkelt så satans oviktigt just där och då
och kanske är det just därför som alla foton på mig från den där tiden blev så bra, så oförställda och med så otroligt mycket liv i sig,
liv i mig.
för det var inte bara en sorglig tid,
det var liksom en tid mitt i livets eldigaste där allting kändes, allting brändes och skratten var lika höga som sorgens dalar var djupa.
allting kändes.
så förbannat mycket.
och här står jag nu.
sex år har gått som vi proppat fulla med livet och jag är en stor förlust fattigare men också så mycket rikare i form av kunskap om mig själv och andra och hela baletten,
och fortfarande lika vetgirig efter mer och jag är så glad för det,
att jag har det i mig och hela tiden strävar efter att bli
mitt bästa jag.
jag gör verkligen det, jag jobbar hårt
men fan alltså att en kan bli så urlakat trött på sig själv när vissa saker inte ändras trots arbete…
det är som om jag går runt
runt
runt
och inte kan bryta vissa mönster.
jag som hånat mig själv under mina sista 25 levnadsår, kallat mig tjock och oduglig.
jag har precis blivit tjock
på riktigt tjock men inte oduglig,
aldrig mer oduglig.
jag beslutade mig för att sluta röka för alltid för snart ett år sen och med det adderades tjugo kilo till på min kropp, och jo nu är jag nog tjock på riktigt för första gången i mitt liv. med lårskav och smärta i leder och fötter och en höft som gör ont och det är svårt att ligga på rygg och jag snarkar, ni fattar…
jag väger tresiffrigt.
och det känns som om jag står vid ett vägskäl nu.
ena vägen går mot ett hälsosamt liv där jag förhoppningsvis kommer att se på mig själv på ett snällare sätt, där jag kommer att hitta energin igen,
orken och lusten och sprallet.
sprallet ja
för det är ju borta nu.
stenhårt utbytt mot skam.
och den andra vägen går mot ett fortsatt liv som jag lever det nu, där jag kommer att blicka tillbaka på foton av mig själv från nu och tänka att herregud så fin jag var just då och hur mycket lättare det var när det bara var 20 kilo som skulle bort...
jag fick en tavla av min svärmor i födelsedagspresent häromdagen.
för fyra år sen fick jag en annan tavla av henne där det stod
"spring inte fortare än din skyddsängel kan flyga".
Då hade jag åtta månader kvar tills jag sprang rätt in i väggen alla pratar om och skyddsängeln satt fast i nåt träd och sprattlade för allt hen var värd.
och jag inbillar mig att hon såg det i förväg min lilla svärmor som kan vara så brysk ibland.
jag inbillar att hon ser mig nu också.
så jag tänker lyssna.
titta på den där tavlan varje dag.
flera gånger.
varje dag.
och tänka att den vill mig nånting…
och jag tror det är viktigt.
jag ska bara klara ut vad.