lördag 4 februari 2017

kärleken till allt som är du.

Du.
jag vill ta dig till ett annat land,
en annan plats, en annan tid.
jag vill visa med hela mig att det är så jävla okej
att vara du.

att det aldrig är så bara,
att vara du.
jag vill ligga nära nära dig,
och stryka handen över det som en gång var din lilla kycklingrygg
känna dina andetag med mina fingrar
dra in din doft långt in i hjässan.
du vet det finns ju ingen annan
som luktar just som du.


jag vill lyfta dig över allt annat,
jag vill så hårt att det bränner i armarna,
bröstet, magen och ögonlocken
jag vill ta dig bort bort bort
till ett ställe där du känner ro.
ro, stolthet och kärlek.
för det du är.
för den du är.

du är tio år och du känner dig värdelös.
dålig och dum.
för att du inte kan koncentrera dig
i en klass som sägs vara stökigare än alla andra,
med trettio barn
och en lärare.

vi vill ha hjälp med din självkänsla.
med ditt mörker.
med din sorg och din svärta.

vi kan få medicin egentligen hur mycket som helst.
och vi kan få ett samtal med en familjeterapeut.
ett.
samtal.

det är i det trånga mottagningsrummet som jag hör hur rösten brister
och det känns som om jag tar stryptag på läkaren,
sakta trycker hårdare,
drar mer,
medan jag väser:

ni vet ju ingenting om mig och pappan.
vi kanske är helt galna.
vi kanske viskar i vår sons öra varje morgon
att han är värdelös
oduglig
lika gärna kan dö.

ni har inte ens pratat med honom själv.
en enda gång.
ni vet ingenting.
men ni ordinerar typ amfetamin.
till en tioåring med ofärdig hjärna.
utan att blinka med era torra besparingsögon.

men sånt ser vi ju svarar överläkaren och ler.
sånt ser vi faktiskt.
men du har ju bara träffat oss i fem minuter säger jag.
det är vårt jobb att bedöma er,
det gör vi varje dag.

gör ni verkligen det
eller skriver ni bara ut recept?

jag tackar antidepressiva medel för mitt liv ibland
för det hjälpte mig så ofantligt när det begav sig.
och jag tycker att det är så jävla bra att det finns
och jag tror på medicin
generellt.

och kanske kommer vi att välja den vägen
på grund av vetenskapligheten och historia.
men jag vill ha fler alternativ,
åtminstone ett till.
och jag vill att någon pratar med min pojke.

det var väl bara det för nu.







14 kommentarer:

  1. Oj oj jag får alldeles ont i magen. Vad är det för galenskap att de inte ens träffar sin lille patient?
    Mammahjärtat värker. Kramar till er

    SvaraRadera
  2. För jävligt, är vad det är. Finns det någon kontakt genom skolan? Finns BUP? Vårdcentralen? Om ingen terapeut så kanske någon sjukgymnast med någon slags specialinriktning? Tänker beröring och prat, det finns ju andra sjukgymnaster än bara de "vanliga".

    Och du, han vet i alla fall att ni finns där. Han VET det och han känner det. Men barnens smärta är svår, det svåraste.

    Varm kram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi har ju BUP och där har vi en jättefin kontakt, men det är också hon som diskuterat fram med sin grupp och överläkare där, och de har kommit fram till att det är vad de har att erbjuda...och hon var förvånad själv sa hon, men hon har nog inte jobbat där så länge...
      och nu har vi fått träffa en arbetsterapeut, så arvid ska få prova ut ett kedjetäcke, och så ska vi foka på sömn, mat och vardag först, så får vi se var vi hamnar sen...
      Och tack Pernilla, verkligen för fina ord.
      KRAM

      Radera
  3. Å så jäkla ont i magen jag fick nu! Min son som är 15 har ju alltid känt sig värdelös och dum och "producerade inte" som en lärare sa. Hemma är han världens goaste och omtänksammaste. Det måste finnas en annan form av hjälp till din lilla unge. Kramar dig hårt hårt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hur som helst så ta honom inte till Italien ��

      Radera
    2. Haha, näe...vi hade inga planer på Italien men blir ju så himla nyfiken nu...
      Vi får fortsätta vara jobbiga och envisa föräldrar, för nånting måste ju finnas som du skriver...KRAM

      Radera
  4. Åh. 😢 All kärlek till er. Och till A. ❤

    SvaraRadera
  5. Åh lilla killen! Jag säger som Pernilla här ovan, det måste finna fler alternativ, leta vidare. Hur hårt det än låter men det låter trots allt hårdare att ingen ska prata med honom. Vilken tur att han har er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, men ibland tänker jag också så...och blir smärtsamt medveten om hur många ungar det finns där ute som inte har någon som ställer sig först och gapar och står i, för rätt och fel. Vi kämpar på, men ju mer vi kämpar desto mer beklämmande saker får en veta om Sveriges byråkrati :(
      Kram

      Radera
  6. Älskade vän. Privata alternativ finns om ni orkar ta er till storstan, har en bra bild av psykologerna på tex. http://www.insideteam.se/neuropsykiatri/

    Finns många (slutna) föräldragrupper på FB där man kan få tips och råd, ex "Fantastiska föräldrar".

    Kramar ❤

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla snälla, ska absolut kolla upp dessa tips! Så mkt värt!
      stor kram till dig :)

      Radera