Du.
jag vill ta dig till ett annat land,
en annan plats, en annan tid.
jag vill visa med hela mig att det är så jävla okej
att vara du.
att det aldrig är så bara,
att vara du.
jag vill ligga nära nära dig,
och stryka handen över det som en gång var din lilla kycklingrygg
känna dina andetag med mina fingrar
dra in din doft långt in i hjässan.
du vet det finns ju ingen annan
som luktar just som du.
jag vill lyfta dig över allt annat,
jag vill så hårt att det bränner i armarna,
bröstet, magen och ögonlocken
jag vill ta dig bort bort bort
till ett ställe där du känner ro.
ro, stolthet och kärlek.
för det du är.
för den du är.
du är tio år och du känner dig värdelös.
dålig och dum.
för att du inte kan koncentrera dig
i en klass som sägs vara stökigare än alla andra,
med trettio barn
och en lärare.
vi vill ha hjälp med din självkänsla.
med ditt mörker.
med din sorg och din svärta.
vi kan få medicin egentligen hur mycket som helst.
och vi kan få ett samtal med en familjeterapeut.
ett.
samtal.
det är i det trånga mottagningsrummet som jag hör hur rösten brister
och det känns som om jag tar stryptag på läkaren,
sakta trycker hårdare,
drar mer,
medan jag väser:
ni vet ju ingenting om mig och pappan.
vi kanske är helt galna.
vi kanske viskar i vår sons öra varje morgon
att han är värdelös
oduglig
lika gärna kan dö.
ni har inte ens pratat med honom själv.
en enda gång.
ni vet ingenting.
men ni ordinerar typ amfetamin.
till en tioåring med ofärdig hjärna.
utan att blinka med era torra besparingsögon.
men sånt ser vi ju svarar överläkaren och ler.
sånt ser vi faktiskt.
men du har ju bara träffat oss i fem minuter säger jag.
det är vårt jobb att bedöma er,
det gör vi varje dag.
gör ni verkligen det
eller skriver ni bara ut recept?
jag tackar antidepressiva medel för mitt liv ibland
för det hjälpte mig så ofantligt när det begav sig.
och jag tycker att det är så jävla bra att det finns
och jag tror på medicin
generellt.
och kanske kommer vi att välja den vägen
på grund av vetenskapligheten och historia.
men jag vill ha fler alternativ,
åtminstone ett till.
och jag vill att någon pratar med min pojke.
det var väl bara det för nu.