När fröken tackar för sig...

Hoho, hallå och hejsan svejsan på er finingar som fortfarande är kvar här!

Sent om sider men nu har ni allt fått vänta mer än jag tänkt på den där ohyggligt spännande cliffhangern jag lämnade er med senast...
           Håll i er nu för här kommer den!!!

                  och för er som nu tänkt att:" Nu är hon på tjocken igen"  

 alternativt  "nu flyttar hon till Tansania" 

 alternativt "nu sadlar hon om till scubadiver"

 så måste jag göra er besvikna...

det här är stort för mig, inte för er...

Jag byter lite form och stil och flyttar över hela geggamojjat som är jag och Fröken Blund till Gotlandsklivet  och om ni vill fortsätta hänga med så snälla snälla gört, för då blir jag så himla glad.

 Och säg hejhej till mig ibland, så att jag kan vinka tillbaka.

Min vision med Gotlandsklivet är såklart att det ska bli en stor härlig blogg, med ljuva läsare, roliga inslag och fina samarbeten...
en måste sikta högt för att nå halvväges som kloker sa.
Nu är jag igång i alla fall, och ni är mest välkomna av dem alla.

Fröken blund slår Dank tackar därmed för sig och åtta fantastiska år på den här plattformen.
Nu väntar nånting kanske inte bättre, men samma samma fast alldeles annorlunda.

Välkomna!
Tack, bock och high five <3 br="">

jag tänker så mycket på cliff barnes men det heter ju cliffhanger...

Jag håller på med en grej.

som jag inte vågar berätta om.

för då kanske det inte blir nåt.

som ett luftslott som jag byggt upp den senaste månaden.

tänk om det är ett luftslott, herregud tänk om.

jag lägger ner så mycket tanke, kärlek, planering.

 engagerar/trakasserar två vänner som svarar på frågor, knappar lösningar och bär mig framåt. 

pushar, stöter och blöter, 

formar och låter mig härja fritt.

Allt på samma gång, hur fint?

det är så spännande men jag måste vänta.

för min skull, för min skull.

men ni är de första att få veta, när det är dags, ok?

om ni lovar att vara snälla…

och gör en ritual, be en sväng eller skicka energier.

tankar, värme, lyckönskningar, hurrarop.

tänk på mig när du kramar ett träd.

så att det här blir av, så att det blir bra.

jag vill så att det svider i blodet.

Vi tar två nätter på en dag tack.

Men herregud hur dagarna rusar fram och nätterna är obefintliga på nåt sätt.
Jag svär på heder att jag knappt hann lägga ner huvudet på kudden fören jag var tvungen att resa mig igen, och det borde inte räknas som rimligt på något plan.

Jag kräver dubbla nätter på varje dag från och med nu, och på något vis är jag ganska säker på att jag har ett gäng folks med mig på kravet, eller vad?

I alla fall så började min morgon som den svåraste av ADD-mornar, med parering, curling, en dos stränghet, och vallande. Klappande, pushande, mutande och hejjarop för att så fort ungen gått utanför dörren falla ihop i en våt pöl av  gråt och snöslask innanför.

Där och då känner jag på riktigt att nu går det inte längre, jag klarar inte det här.
Jag tar honom ur skolan, och flyttar långt åt helvete bort från alla skolor så att vi måste ha hemundervisning som jag tar hand om själv och sen var det inget mer med det. Det är så det får bli, och endast på grund av det skrapar jag upp mig från snöslasket och hasar till jobbet
med rödsnuten näsa och tomma ögon.

Två timmar in på arbetsdagen får jag ett samtal från läraren
som jag hör skrattar innan jag fått upp luren till örat, och jag förstår att det gick bra, allt har gått bra och min pojke ropar att han är glad igen.

Det där som vi preppat för i flera månader och närmat oss sakta sakta men inte ända fram.
Det där som fått oss att snubbla på målsnöret om och om igen, men den här gången, på tredje gången gillt så sprängde han snöret i bitar med sitt stolta starka och väldigt lilla tioåringsbröst och nu vill han inte göra något annat någonsin för så kul var det minsann. Såklart.

Och kvar sitter mamman på sitt kontor.
Skrattgråtande snyter hon sig i näven och borstar av sig
jublar och lovar semlor, hemmakväll och pokemonjakt innan samtalet avslutas
och hon sakta sakta sjunker ner på snöslasket igen.

Ni vet att hon reser sig igen.
Ni vet.
och hon vet.

Hon måste bara vila en stund.

 och drömma om dubbla nätter på varje dag.

kalvfritt

i tre dagar har vi varit allena jag och mannen,

plus att vi drog på stort redan i helgen.

var på lokal och slog klackarna minsann.

 

det är lite som att smaka på sitt gamla liv,

som en vindpust, en kort sekund.

fast om det hade varit såhär då hade en ju blivit galet uttråkad

och förmodligen hoppat från nåt berg i tristess..

 

och nu så himla nöjd bara.

sträcka ut sig i soffan och se två filmer på rad.

på rad

jag vet inte när det hände sist men jag antar att det minst var tio år sen.

 

plus att vi pratade så himla mycket och så himla snabbt för att hinna med allt som behöver sägas utifall att vi blir avbrutna, det sitter ju i märgen nu för tiden.

prata ostört i två dagar.

nu har vi träningsvärk i kinderna och stirrar lugnt framför oss.

längtar efter de där små kalvarna även om vi på stående fot hade sagt ja tack 

till ännu en kväll, och ännu en ...

 

de här dagarna kittade ihop oss,

förde oss närmare.

jag hann se den där snubben jag älskar.

på riktigt och jag hade nästan glömt...

 

tänk om jag hade glömt

när måndagar känns som fyrverkerier

det är måndag med skavigt nagellack och sprickfärdig hjärna,

och det kan ju aldrig vara bra tänker du men det är precis vad det är.

Jag tror att mörkret under vintern här på ön tar mig direkt till den där djupa gropen,

och det sker i hemlighet när jag sover,

en millimeter i taget så att det bara inte märks

och nu när ljuset kommer åter så exploderar mina sinnen fullkomligt

det blir nästan mer än jag kan hantera och jag är lite tagen på sängen.

ideer sprakar och gnistrar,

skrattet bubblar och ilskan skjuter raket om det går fel.

Allt allt allt känns så mycket och så starkt,

samtidigt som det är så himla mycket lättare, jo även det som är svårt.

det måste vara ljuset. våren. dofterna.

och energin från havet.

jag lutar huvudet bakåt,

ser upp i skyn av bebisblått.

öppnar munnen och drar ner hela himlen i magen.

går mina celler omlott?

jag fortsätter att krama mig själv varje morgon och ibland om jag får feeling så får jag en kram på kvällen också. 

en kram och en snäll tanke minst.

jag vill liksom pränta in det nu så att det blir en vana, 

för det kan aldrig vara nåt dåligt tänker jag och 

faktum är att jag behöver bra grejer nu. 

det känns på alla möjliga sätt, 

men mer bra än dåligt egentligen så jag fortsätter.

jag är också väldigt nära till böl* just nu, och ganska hudlös överlag.

de säger ju att människan förnyas i sina celler var sjunde år, 

och jag tänker att jag är mitt i en sån förändring nu…

fast då blir jag lite mer fundersam ändå.

tänk om cellerna längst ner i kroppen liksom börjar förändras mycket tidigare, 

kanske flera månader innan…

och så kanske magcellerna förändras och hjärnan sist 

eller först vilket som.

hur blir det då, tänker jag… går dom omlott ?

egentligen borde det väl vara säkrast att de gör det, 

så att en inte bara vaknar upp som helt ny och väldigt förvirrad?

och om de inte överlappar varann utan allt bara sker kanske i sömnen eller över en kopp kaffe

då skulle jag vilja veta mer exakt när

så att en kunde vara med och påverka mycket lite

i framtiden. 

då vet vi.

*sörmländskt ord för gråt

Krama dig själv

Vi har haft sjuka i familjen och jag blev sängliggande i några dagar.
Det finns inget som får mig att tappa begreppet såsom det.
Det spelar ingen roll hur duktig jag är på att äta rätt, tänka rätt och bara köra på, blir jag sjuk så faller det. Rakt av. Då vill jag bara ha choklad och glass i dagarna fem.

Nu är jag frisk och det var vissa problem att ta sig ur offerkoftan den är gången, jag liksom fuskade och åt godis och annat skit ännu en dag och ännu en dag, jag hade ju ”ändå sumpat så många dar” så jag kunde lika gärna göra det en dag till, bara en dag till…

Jävla bajsbeteende ropar jag samtidigt, men kan inte riktigt styra, har inte rätt styrka, kompass och verktyg för att få det att dra åt rätt håll…
Tillbaka på träningen var jag i alla fall i måndags och plötsligt från ingenstans kom den där varma härliga energin tillbaka, susande genom min kropp och mitt blod och styrkan i benen bara satt där och jag hoppade och skuttade runt på jumpingpasset som om jag voro från en annan del av världsligheterna…

Det var en annan tränare just på det här passet och hon hade lite olika spännande stretchinslag som vi vanligtvis inte kör, så plötsligt i slutet av passet, alldeles rödmosiga flåsiga och svettiga så skulle vi krama oss själva så hårt vi kunde för att stretcha skuldror och överarmar kan jag tro…
i alla fall, där stod jag med båda armarna lindade om mig själv och höll hårt hårt…och så plötsligt från ingenstans så kom det där till mig, det där som det var så himla längesen jag kände sist, om jag någon gång förut ens känt det egentligen…

och tårarna bara forsade, i varsin jämn rännil på mina kinder medans jag upprepade tyst för mig själv:

Att du är okej, Eva. Du är banne mig helt jävla okej.
Du jobbar, sliter, kämpar och krigar,
för dig själv och andra och du gör alltid alltid alltid så gott du kan.
Du är bra, du är stark, du är klok och riktig och du kan så jäkla mycket mer än du får cred för.
Det räcker med dumheter nu, det räcker med fula nedsättande ord om dig själv, det räcker med tankar om att du inte skulle duga exakt som du är. Det räcker nu.
Jag älskar dig.
Jag älskar dig och jag ska ta hand om dig så bra jag bara kan.
Med all min kärlek ska jag bära mig själv framåt till ett bättre liv. För mig.
För att det är dags nu. Så jävla mycket dags.

Så nu för tiden ringer min klocka 07.35 varje morgon, exakt i samma stund som barnen kliver på skolbussen utanför husknuten.
Krama dig själv står det på larmet.

Krama dig själv länge.