fröken blund slår dank

Jag görkör en lista när jag ändå är igång.

2012-01-26T12:26:00.000+01:00

Jag har sett listan, hos ganska många bloggare nu. Och hur det nu var så tänkte jag jo jag kände att det var dags nu. Så nu gör ja't. här.

1.Vad gjorde du för tio år sedan?
För tio år sedan bröt jag upp en förlovning och ett liv som inte blev som det var tänkt. Jag gick på skrivarskola och hade en boxervalp som hette Elsa som var svinjobbig och alldeles underbar. Jag bodde ensam i en by och jobbade extra i lanthandeln och älskade varje sekund av att sitta i kassan och fundera ut roliga historier om alla kunder som kom och gick. Historierna skrev jag ner på baksidan av gamla kvitton som jag fortfarande vet exakt var dom ligger. Jag sålde min sista häst och blev alldeles kär i en snusande helgpappa, det var väl ungefär det.

2. Vad gjorde du för ett år sedan?
För ett år sedan var livet upp och ner och alldeles orosfyllt och jag kämpade som en vetvilling för att räcka till överallt samtidigt som jag försökte greppa att min mamma snart skulle lämna oss. för ett år sedan var allt alldeles obegripligt.

3. Fem snacks jag gillar?
Marabou Frukt och Mandel
Chokladbollar
Lindts chokladkulor
Fazers mjölkchoklad
Nötter med choklad, såklart.

4. Fem låttexter jag kan utantill?
-Kärleksvisan med Sarah Dawn Finer
-relalalaxa med Just D
-Sovvisan Lusegrisen med Pippi/Astrid lindgren
-Hole in the world m Sissel Kyrjkebjukjuj nånting
-Utan dina andetag Kent

5. Fem saker jag skulle göra om jag blev mångmiljonär?
Flytta till Gotland
Åka Hurtigrutten (nej jag skojar inte)
Resa mycket mer
Ägna mig åt väldigt mycket mer välgörenhet
köpa en skitfin bil som bara var min.

6. Fem dåliga vanor.
Cig
Choklad
Vin
Shopping
Vara uppe alldeles för länge på kvällarna

7. Fem saker jag gillar att göra.
Cigga
Äta Choklad
Dricka Vin
Shoppa
Vara uppe alldeles för länge på kvällarna.

8. Fem saker jag aldrig skulle klä mig i eller köpa.
foppatofflor, fast jag har ju ärvt mammas i stugan som jag har när jag badar och ingen ser.
One pice-grejen
Cat-suit
Stringbadräkt eller bikini
och keps med genomskinlig plastskärm.

9. Fem favoritleksaker.
datorn
mobilen
barnens pyssel
symaskinen
sällskapsspelet Orangino (fan vad jag tjatar)

10. Fem eller tio eller hundra personer jag vill ska göra den här utmaningen.
Exakt just du som läser nu. och länka här nere tack, så jag får läsa hehe...

Dagens a la carte

2012-01-25T14:49:00.000+01:00

Jag har ju förstått att man ska titta ner, gärna med fötterna i nån mongoställning med tårna inåt som om det var helt naturligt och sen ska man puta med munnen fast gärna bara överläppen lite knyckigt som om det inte var meningen och sen ska man se svår ut och liksom lite blyg och flickig fast ändå med självförtroende, och man ska inte vara för bystig fast ändå, bröst liksom.
Lösögonfransar för helvete, jag borde ju försöka iallafall jag visste att det var nåt jag glömt...
Men annars så är det här dagens:
Munkjacka från Lindex för 75 :- på halva reapriset, en svart scarf med vita prickar från antagligen oxå lindex och sen Fleecefilt från Ikea 35:-, strumpbyxor 59:-Lindex (men vafan Dunderbullen jobbar ju där, asbra är hon på att sälja)

Jag tror ändå det viktigaste är att man försöker. Ful får man ju vara men inte dum sa alltid farfars far och jag jobbar faktiskt hemifrån idag. Fleece är skönt, fleece är bra.

och allt passar en skönhet, det vet jag för det har mamma sagt.

Min älskade, ha det så fint i Mars...

2012-01-24T22:43:00.000+01:00

Jag känner att jag planerar bra just nu, att det blir fint i Mars.

Första helgen en liten käck spaweekend till Budapest med ett gäng tjejer jag inte känner alls förutom en som jag känt sen lekis, vi var bästisar och kallade varandra för Smulan och Pyret och hade givetvis likadana kläder så ofta det gick och när ingen såg hade vi strumpbyxor på huvudet för vi ville så gärna ha långt hår. Nu är vi vuxna med strumpbyxor på benen och riktiga namn. Hon har slutat amma min gudson och det ska vi fira.

Ordentligt.

Tredje helgen i Mars tjejhelg med Söderhäng, med två gamla gymnasiegodingar fast dom är inte gamla alltså, utan såklart purunga som jag själv. Det konstiga är att vi har känt varandra länge, vilket är svårt att göra om man inte är gammal men jag tänker inte mer på det.

Finfina vänner som får mig att skratta så att magen värker och ansiktet blir uttöjt.

Vi börjar få rutin på våra tjejweekends, tack och lov.

Fjärde helgen i Mars åker jag på träningsvecka till Fuerte Ventura med en vän som jag känt några år men inte så bra eller nära eller hur man säger fast ändå,

vi gillar samma saker och jag tror att det blir kanoners.

Det finns tio pass om dagen, och bergsvandring, simning, joggning,cykling, gym, segling, dykning whatever och mest hälsa och lite vin och mycket sömn och sol och inget party alls och jag tror det är en resa som passar mig alldeles perfekt.

Man skulle kunna tro att min mammas första årsdag 21 Mars har något att göra med ovanstående kalender.

Det skulle man kunna tro.

Eller kanske är det en ren hämnd för att min man jobbar utomlands tre fyra veckor i Januari, vad vet jag vad vet du.

Det blir fint i Mars.

Det vet jag.

en skön ryggdunk, en alldeles vanlig måndag

2012-01-23T23:03:00.001+01:00

Helt plötsligt så fick jag två awarder nästan på samma gång och det finaste i kråksången var att de kom från två så himla fantastiska bloggerskor som jag ser upp till, inspireras av och förundras över. Deras klokhet och deras sätt att se på världen vill jag ha. Punkt.
Bästa Fru Hansson. Djupaste tack, du är en fin vän som jag ser för sällan men jag är förbannat glad över dig.
Bästa Kollijox. En vacker nig med knyck. Jag är så glad att vi sprang på varandra här. Stanna kvar.

Man ska utse fem bloggar som man diggar lite extra, men nu har jag ju fått två awarder vilket innebär att jag kanske nämner tio stycken och med två awarder kommer storhetsvansinne så att kanske det blir fler, vem vet. Det viktigaste är att jag diggar er. Allihop. Jag är så glad att ni är här, att ni läser om mitt utåinkrängda liv, att ni kommenterar och finns till. och en hemlig dröm jag har är att få er alla att lämna ett pip, säga hej i kommentarsfältet, så att jag får veta vilka i hela fridens namn ni alla är, för ni börjar bli många nu det gör ni faktiskt.

Och det har pratats mycket om att awarder inte är bra, att det kan skapa utanförskap och att man kan känna sig glömd. och jag kan förstå och tänka så, men idag vill jag fokusera på det fina, med att faktiskt få en award. Att bli lite extra hyllad. Som en hjärtlig ryggdunk en vanlig måndag. Ett High five och tummen upp.

Och nu delar jag ut några helt enkelt.
det betyder inte att dom är slut sen, låt mig bara vila handflatorna lite så ska ni få se på fan...

Baravaramadlarär inte så bara, för klokare och roligare finns nog inte. På ett så himla bra sätt. Hurra!
Östfrontens frk Styvnackad för att hon skriver så rakt och ärligt och just nu mycket om det som gör ont i livet och hur man ändå mitt i det lyckas hålla huvudet högt på nåt sätt. Hurra!
Mokkasin För att hon är så begåvad, har så vackra saker till salu i hennes fabulösa butik och så är hon cool och jävligt mänsklig.Hurra!
Krickelin Krickelin är så sjukt bra bara. allt hon rör vid blir till guld. rakt av. Hurra!
Till-vidas-ara bjuder som på en sagovärld som man bara vill krypa in i, och det bästa av allt är att det är på riktigt. Magiskt. Hurra!
Pitepalten är direkt grym på att skriva om vardagen, precis som den är. Hurra!
Apple dear har orden. bilderna. och så känns hon så himla smart. Hurra!
Polliver min sanna inspirationskälla, som är så väldans duktig med handarbete, och som gör allt så snyggt så det är inte klokt. Hurra!
En aning om yoga för att jag tror på allvar att hon är sveriges klokaste människa. och så är hon rolig. levande. och alldeles speciell för mig. Hurra!
Yogamamman för att hon är lika klok som Annika här ovan och har så himla många smarta tips och ideer, är alldeles varm o kärleksfull och dessutom en god vän till mig. Hurra!
Anna ser dej en av mina första idoler i bloggvärlden. så himla bra. så himla bra.Hurra!
Torils hjärta förökar sig Min Toril, min Toril. som en alldeles speciell vän, som ligger lite lågt med bloggandet just nu. Men när hon skriver. Då skriver hon så pennan blöder igenom skärmen typ.Hurra!
Textilspanieln Är helt jävla briljant. Hurra!
Osamlade tankar är som en väldigt god vän fast vi aldrig har träffats, och hon är på något vis alltigenom sann. Hurra!

Och här drar jag till med en skön hyllningsdans i discoanda, samtidigt som jag bjuder på en sjuhelvetes medley med blandning av You raise me up, Kärleksvisan och Thats what friends are for med ett sjukt tungt beat i bakgrunden. Till er. från mig. Tack era finingar! Hurra!!!

Saltränder på Tuben en vanlig måndagmorgon.

2012-01-23T11:40:00.000+01:00

Jag sitter på tunnelbanan med hål på strumpbyxorna och oputsade vinterkängor med saltränder på tårna och känner mig ful och lite lycklig.

Hans börjar bli säker i kollektivtrafiken och kliver inte alltid mellan vagnen o perrongen när det är dags att kliva på tåget och det känns tryggt nu. Jag funderar ut berättelser om mina medressenärer och den ena är mer osannolik än den andra och jag är inte alltid snäll och lite lagon dömande men så länge jag inte ställer mig upp och skriker :jag tror att du ska spela in en porrfilm på morgonkvisten!!!så tänker jag att jag kommer undan med det.

Annars har jag så mycket att berätta så jag blir stum och vet varken ut eller in.

Jag väntar tills allt har lagt sig lite det är väl det jag gör.

Lillkillen är sjuk igen och alfahannen lämnar landet imorgon för en hel veckas jobb och det blir tungt det blir det men eftersom att pulsen slår i takt med klockan så känner jag att det ändå kommer att ordna sig.

Det gör ju oftast det.

Till slut ibland.

Jag är så glad för att ni finns

2012-01-18T08:50:00.000+01:00

Ni som är här är så underbara så det är inte klokt och jag är så gnällig som jag aldrig menade att vara, och jag vill bara säga förlåt för nu kändes det så dumt för jag vet ju, jo det gör jag faktiskt att ni tycker att jag skriver fint och att ni visst det visst det visst det vill läsa det jag skriver, för ni är så förbaskat duktiga på att tala om det för mig och göra mig stolt och glad o stark men jag är rädd om er så in i hjärtat för ni lyfter mig allt som oftast och jag skäms lite för att det är så mycket klag och liten verkstad här och egentligen igår så var jag mest absolut så himla ledsen för att jag inte är en fin julgransprydnad på mitt jobb, utan mer som en alldeles gammal dammig och solblekt smällkaramell på sniskan, för antingen så är jag sjuk eller så vabbar jag eller så är jag där men har koncentrationssvårigheter och jo men nej jag känner mig otillräcklig och jag hoppas att det snart går över.

Idag forsar energin igen så att jag får lust att göra en loop och combatcrawla fram på Karlaplan i morgonrusningen men hur skulle det se ut och Hasse skulle nog bli rädd och få diarre igen och jag är på riktigt ganska nervös för att han ska bajsa ner en eller två tunnelbanevagnar om det vill sig illa så jag håller energin inom mig och pyser ut lite här och lite där istället så räcker den längre....

Och det roligaste av allt som jag vill berätta förutom att lillkillen äntligen bajsade för hela slanten igår så är det att jag har gett mig själv en sjuhelvetes morot, ni vet en för flera tusen riksdaler och i slutet av Mars strax efter mammas första årsdag, så får jag äta upp den, i värmen, och det bästa av allt, det bästa är...

att jag verkligen vågade.

Ska vi säga ett bajsfritt år, kan vi spika det så är jag på.

2012-01-16T20:40:00.000+01:00

En god och glad nyhet tillsammans med ett blodapelsin, färska jordgubbar och en kopp rykande te får avsluta den här sjuhelvetes dagen på ett bra sätt, rent överlevnadsmässigt.

För jag känner att bägaren är stenfull nu, ungefär som en infinitypool om man får svänga sig med ord man knappt vet nåt om,jo för jag känner det och mycket handlar om mitt sätt att tackla saker. inombords.

För jag är så trött på att vara den ingen räknar med längre.

Fröken blund är inget att hänga i julgranen, och har inte varit på en väldigt lång tid, och jag pratar om mina vänner och min vardag och väldigt mycket om mitt jobb.

Hunden har diarre och pojken är überförstoppad och jag känner att jag önskar att bajs inte fanns.

För nu har jag sett lillkillen blek, håglös och febrig, illamående och jämrandes...alldeles för länge.

Och vi får ingen hjälp, ingen bra utan mest en klapp på axeln och råd om ett päron om dagen och det fungerar inte längre. Imorgon väntar ännu ett läkarebesök och samtidigt som jag vabbar med aparsledåligt samvete kämpar jag hårt för att jobba hemifrån så mycket jag kan medan lillkillen sysselsätter sig med tv och playstation vilket resulterar i att jag är en halvdan mamma och en halvdan kollega vilket gör mig ledsen och deprimerad och hups så blev jag en dålig sambo och jävligt klagig vän oxå. och som inte det var nog så är jag en skitdålig matte som inte kan stoppa den där rinnande onda magen som valpstackaren har, och då blir jag trött och alldeles förtvivlad och skriver asdåliga blogginlägg som ingen vill läsa, och jag orkar inte stötta min syster för

jag. räcker. inte. till.

Men jag är en bra dotter. det vet jag med säkerhet och sen vet jag att egentligen om man tog bort alla omständigheter och liksom skalar av allt så att jag fick gå till mitt jobb i rutin så är jag en jättebra kollega och då blir jag glad och hups så är jag en tiptop morsa igen och varför inte en iallafall glad och tacksam sambo som fixar det mesta, och då...det är då det liksom ljusnar.

Tills dess fram med servett istället för hushållspapper och finfina jordgubbar och en jädrans massa ljus,

off you go fuckingmotherfucker mörker

off you go.

Hej o tack jävla 2011, du är svartvit rakt igenom.

2012-01-12T12:00:00.004+01:00

JANUARI

Det var i Januari vi firade jul 2011, då mamma äntligen fick permis från radiumhemmet.

Bilden är på pappa och mig på vår julafton och rätt typisk och väldigt fin ändå. Vi åt kola och knäck och låtsades inte om att mamma ibland somnade när hon pratade för vi visste att det var sista julen och vi alla ville ville ville att allt skulle vara som vanligt. Annars var Januari en månad då jag fyllde 35 och fick en crosstrainer som gick varm så det immade på fönstren till slottet. Jag delade ut bloggkärlek de Luxe till höger o vänster och vi började vårt föräldrarkooperativ med vår lilltjej och lilla S.

Och det var fint så, det var det verkligen.

FEBRUARI

och Februari var hoppets månad och jag köpte rosa "tjejiga" saker till min lilla flicka och fick pay off rakt av, och sen klippte jag av mig mitt hår och mamma tyckte att jag var så himlens fin och tillomed pappa och sen var min man borta två veckor med jobbet och jag lät barnen åka i helikoptern eller tåget eller vadfansomhelst för en tia på affären efter handling bara för att se deras glädje och höra deras tankar lite extra och så köpte jag ohälsosamt mycket strumpbyxor och när mannen kom hem så hade vi en skön middag med vänner och min pappa som avslutades med rödvinsfärgade tänder och tårar i kudden sent på natten.

MARS

Mars månad var förtvivlan och sjukhus

och så någonstans en liten svag strimma

av hopp

som dog tillsammans med min mamma.

i min famn.

nånstans på natten den 21.

APRIL

vi försökte så mycket och ibland önskar jag att vi hade slutat, men samtidigt någonstans så är bilden på riktigt, för vi var så i nuet som aldrig annars och varje skratt som kom grep vi tag i med näbbar och klor och vi levde faktiskt fastän vi begravde mamma och urnsatte henne samma dag som bilden togs och jag minns att solen sken och det luktade sommar.

Konstigt nog så levde vi men läser man mina blogginlägg från den tiden så ser iallafall jag bara chock och så blekte jag håret och det blev alldeles kissigt gult av någon besvärlig anledning och sen hittades en knöl i mitt bröst som efter 3 helvetes dagar visade sig vara alldeles oskyldig och ElsaPelsa LingonFis-hunden lämnade oss och inte var det så lätt nej det var det ändå inte.

MAJ

Det var mycket löpning i Maj och en hel del combatcrawl tillsammans med Paolo Roberto fast på DVD tyvärr och sen minns jag att vi var hemma på gården tillsammans, hela flocken, och barnen hoppade runt på en åker och så hittade vi stenen där nånstans och det var så himla fint mitt i allt och vi la den under päronträdet till minne av den starkaste kvinnan i vårat liv.

JUNI

Och Juni kom och jag vet att jag förundrades över hur tiden bara kunde fortsätta gå som om inget hade hänt och sen åkte vi till Gotland och kollade på hus som var till salu men som ingen visste om än, och sen fina loppisar överallt som precis börjat blomma och sen var vi hos morfar och bodde i stugan som om det var sommar och vi badade fast det var kallt och midsommar var så himla himla vackert så att man grät bara för det.

JULI

I Juli försökte jag lära mig att sörja rätt och vi bodde i stugan och mannen var på jobbresa och varje kväll när barnen somnat lyssnade jag på sommarpratarna och virkade grytlappar och apor som om fingrarna brann och så drack jag rose och såg solen gå ner över vattnet, och på dagarna kom vänner till oss och förgyllde med sin närvaro och kärlek, och jag tror på riktigt att Juli var årets vackraste månad.

AUGUSTI

I Augusti var vi på Kolmården och Gröna Lund och det var nog tänkt att det var här som livet skulle börja igen så jag gick ut hårt med klänningsveckor och annat men det var sprickor i muren så allt bara rasade medan det ändå pågick och herregud så ledsen jag var och någonstans däromkring så förstod jag vad som hänt och att min egen pappa såg mig i två sekunder på Valhallavägen innan han försvann in igen i sitt skal och det var ändå skönt att få börja jobba igen det minns jag bestämt.

SEPTEMBER

Jag pratade plötsligt med ett medium och sedan var inget mera sig likt fast på ett bra sätt och jag åkte på en underbar tjejhelg i Linköping och upptäckte Orangino och fick skratta så att det gjorde ont i ansiktet och bara vara jag för en stund och vet ni att det kändes fint det gjorde det. Vi tömde mammas garderob samma dag som vi borde ha firat hennes 70 års dag i värmen och jag glömmer aldrig känslan av att inte för allt vad tygen håller vilja slänga hennes hårstrån som satt fast på en kavaj

här och var.

och sen besökte vi Möklinta för en underbar helg med finfina vänner i mysig stuga på landet. Jag broderade, köpte klänningar från Tradera hej vilt och upptäckte Wordfeud senare än alla andra och så var jag så himla sjuk då och då men ändå på gång för jag ville så mycket och planerade fester och utflykter som hälften blev av och det är ju gott nog så här i efterhand.

OKTOBER

Det var månaden när jag packade en korg och satt under köksbordet mest hela tiden. Jag jobbade med min sorg och jag tror att det hände saker där när jag ser tillbaks, det tror jag faktiskt men det var tungt att andas och jag gjorde flera resor i jobbet och det kändes ändå lite exotiskt och bättre att gråta på flygplatser än hemma fast jag har ingen aning om varför men sen blev det temavecka på bloggen med tischor som jag satsade stenhårt på men snubblade nånstans innan åsynen av målsnöret och jag och mannen sprang stafett mellan alla måsten och möttes i oktobersolen genom att måla staket och jag minns den stunden som väldigt väldigt vacker.

NOVEMBER

I November passerade vi årsdagen för mammas sjukdomsbesked och min bästa vän sedan 25 år reste sig och traskade ut ur mitt liv utan ett ord och jag kommer antagligen alltid att undra och aldrig att lära mig leva med det på något sätt men sen skrev jag tacksamhetslistor och fick äran att bli gudmor åt finaste lilla C, och det värmer varje gång tanken passerar inombords och utombords och sen fick jag under hemska omständigheter känna min mammas närvaro på det allra tydligaste sättet en sen kväll hos Ensamheten och det var värt allt och mer än så att hon kom även om jag fortfarande svindlar lite när jag tänker på det.

November avslutades med min tjejfest där jag samlat fina tjejer från varstans i mitt liv och sammanförde dem hur som helst runt några bag in boxes och lite chips och det var så fasligt kul så jag måste snart göra om det igen.

DECEMBER

En lång månad av oro och sorg och mörker och ve, där min syster till slut lämnade det hon borde lämnat för länge sedan men aldrig att det var försent, och jag som lovat att vara stark och stå upp lade mig vågrätt så fort ingen såg och bet ihop därimellan men smakar det så kostar det och lunginflammationen satte stopp för det mesta och jo faktiskt, en sen kväll mitt i höga feberyran så trodde jag att jag nog skulle till att dö men det gick ju över gudbevars, och sen hittade jag Hans och förstod att han måste hit så det fick vi ju ordna och sen kom julen som jag fejjade bort som en annan Askunge och det var kanske så att just det sättet var mitt, att handskas med första julen

utan.min.mamma.

Vi fick några underbara dagar på Ön och December firades av med en alldeles varm och skön fest i vårt lilla hem, med några av de finaste i vår värld.

Summa Summarum.

Jag hoppas på 2012.

Amen.

Hellre Rosa till tjejer och blått till killar än diarre över ett helt hus, det är väl lite så jag tänker.

2012-01-11T21:44:00.000+01:00

Jag har köpt rosa garn till tjejen och blått till killen för att virka nya mössor och så går det när dom får bestämma tänker jag och funderar över det där könsneutrala vi försöker jobba med här hemma...
Lille Hans har varit med på jobbet i två dagar och gjort succe både på kontoret och i kollektivtrafiken men idag jobbade vi hemifrån och tur var väl det för plötsligt så började han diarrea ganska ordentligt och visste ni att hundar liksom springer gärna runt på 70-80 kvm när de har diarre, samtidigt som de bajsar såklart och sen sätter de sig gärna på ändan och hasar fram som för att klia baken lite och vill ni så kan vi snacka grova fartränder i parketten men jag känner att jag kan pausa där om det är okej med er.
Min grundfamilj lider av min mammas bortgång och jag försöker lappa ihop och finnas tillhands och jag glömmer inte bort mig själv men hur jag än trängs så får jag inte plats och några gånger varje dag tänker jag att nu rasar jag och allt ihop och så mår jag illa och blir yrslig men det går över och passerar och min man säger att han aldrig känt så inte en enda gång i sitt liv och vi är alla olika och jag är avundsjuk i det fallet just där och då. Jag är så förbaskat trött på att vara trasig inombords och utomhus och det känns som en lång labyrint att springa i med olika små lurendrejerihål där influensor,magsjukor,sorg, oro, rädsla, vabbande och otillräcklighet ligger på lur och jag vill bara få vara frisk och komma in i de enklaste rutinerna med sova, äta, älska och jobba men den stigen känns väldigt avlägsen som om den inte fanns. Och jo. faktiskt stundtals så tycker jag synd om mig själv för det är så förbannat jävla helvetes trögt just nu. Det är så det ligger till. Muntert, inte sant?

Tacksamhetslista:
Mina underbara små barn, hur kunde de bli så himlens fina bara sådär?
Min man. Det knakar lite ibland. men ändå. min man.
Min hund den fina lilla bajskorven som förgyller varenda minut han inte bajsar diarre.
Mitt jobb. för att de står ut med min tafflighet, glömska och förvirring.
och min styrka, som finns nånstans djupt inom mig, ärvd efter min mor rakt av.
Min hemlighet. Än är den bara min men jag är stolt och glad för den och nej för fan jag är inte med barn.
Mina vänner. Tack gode gud för dem som jag vore en blöt fläck i asfalten utan.
Min blogg och du som läser just nu. Det är fantastiskt och skitballt att just du är här. Det vet du va?

Det är inte så illa pinkat eller hur, och nu blev jag lite glad igen.
Sannerligen

Jag vill vara Hans Majestät, om så bara för en dag.

2012-01-07T23:31:00.000+01:00

Lilla Hans är både bedårande och oblyg och jag önskar att jag var lite mer som honom.

Låg med ballen i vädret och gäspade mig genom dagarna.

Satt på trappan och lät någon bära ut mig för en drill i frostgräset.

Lekte med barnen och fick godis och kel all vaken tid

och kli på hjässan vid sovdags.

Ja tack Hans, jag är redo att byta.

Kan du tänka dig att ta hand om kräksjuka barn och samtidigt försöka renovera ett hus på ungefär tre dagar eftersom att resten av månadens uttagna ledighet har gått åt till att ha lunginflammation, ta hand om ledsen lite ego pappa, renovera upp någon annan i nöds hus och flänga runt och försöka vara glad och fira jul fast man inte vill.

Nej för fan. Jag är inte bitter, jag vill bara vara som Hans.

Jag tänkte mig något mer enkelt i år.

2012-01-02T00:29:00.001+01:00

Jag ska absolut sluta äta godis sluta dricka vin och sluta röka bakom buskarna, och inte heller framför.
Jag ska bli sjukt mycket mer effektiv på mitt jobb, och kanske avancera några steg och jag ska bli en mycket bättre vän.
Jag ska skriva min bok. för nu har jag storyn.
Jag ska träna Hans skitmycket och ställa ut honom och tävla lydnad.
Jag ska vara typ den bästa morsan i världen och sköta hela barnagrejen kärleksfullt och pedagogiskt.
Jag ska vara spännande och oemotståndlig för min man, egentligen hela tiden och även när jag sover.
Jag ska vara så jävla snäll och glad och rolig och aldrig att jag tänker vara trött och gnällig eller ens sjuk när jag tänker efter.
Jag ska bli mycket mer smart hade jag tänkt och sen ska jag lära mig tekniska grejer typ om hårddiskar och prestanda och fotografi ska jag oxå bli skitbra på.
Jag tänker liksomlära mig att säga nej och stopp fast på ett jävligt snyggt sätt, mer så att alla mår bra runt omkring och även jag.
Jag ska satsa på min kvinnlighet i år och lägga lite cash på hudvård och nagelvård, frisörska och så en helt ny proffsig garderob med några få baskläder och många fina accessoarer.
Jag ska lära mig spanska och jag ska se nyheterna så att jag kan snickesnacka lite lätt om världsekonomin eller politik eller nån ren som sprungit bort typ i Oslo.
Sen ska jag bli superbra på bloggandet, typ lämna kommentarer till alla er fantastiska varelser där ute, varje dag minst och så ska jag skriva underfundiga coola texter och gärna två inlägg om dagen.
Jag tänkte bli världsförälder och sen se över mitt sparande, öka på det och förbättra ekonomin när jag ändå är i farten och sen ska jag lära mig skitmycket viktigt om renovering så att jag och min man gemensamt och skrattande kan fixa badrum och gillestuga och musikrum och jag tänker vara oemotståndlig under hela tiden.

Nej men det var väl typ det....tänkte mig inget speciellt i övrigt.
Jo just det, jag ska ju gå ner 20 kilo oxå.
Har ni lovat för något speciellt?

Hej hej Julen tack tack det gör inget att du lämnar.

2011-12-31T00:57:00.000+01:00

Det bästa med den här julen är att den är över och att vi är hemma igen, hela flocken är samlad och i öppna spisen brinner gammal björkved från marken i Sörmland och jag önskar att saker var annorlunda. Jag saknar vännen som försvann, hon som var min äldsta bästa vän och som gick utan ett ord och nu har hon gift sig precis och jag fick ett sms som en i mängden.

Jag har svårt att vänja mig.

Vi har varit hos min pappa och jag tänkte kanske en Norénpjäs till julfirande i år men det blev väl mer åt askungehållet utan lyckligt slut. Min syster och pappa är mycket för traditioner men inte jag och vem som sprang som en vetvilling mellan skinkan och knäcken för att behaga kan ni ju bara gissa en gång och hade jag inte haft min familj, den där klippan och de där goa små kalvarna så hade det gått åt pipsvängen vill jag lova men jag fokuserade på glädjen och försökte sova sju kvart i timmen för att orka orka orka med en dag till.

Men det gick och jag överlevde tillomed och nu är den avbockad i kalendern som heter "första året utan min mamma"och vet ni vad det bästa är, det är att den aldrig aldrig aldrig kommer tillbaka.

Och till slut packade vi in oss i bilen och reste till ön och där släppte jag allt och åt så mycket ischoklad att magen stod i alla hörn och sen virkade jag färdigt den där koftan som jag började på i oktober och det var fint så.

Sen har det blivit en hel del torkande för vet ni egentligen hur snabbt en liten valp kissar efter att den vaknar nej jag tänkte väl det. Men fin är han. finare än smör och mjukare än det mjukaste.

Jag är så glad över Hans.

GodJulGodJulGodJulGodJulGodJulGodJulGodJulGodJulGodJulGodJulGodJulGodJulGodJulGodJul

2011-12-21T23:55:00.000+01:00

Jaja jag mutade dem med choklad och var ute i god tid och gjorde minsann allting rätt förutom att bli sjuk mitt upp i allt så jag missade själva grejen med att man ska framkalla julkorten och skicka iväg dom oxå men så kan det gå när inte haspen är på känner jag rakt av och definitivt.

Imorgon åker jag för att hämta Hans och sen är det jul för hela slanten.

Vi ska vara både här och där och julklapparna är nästan färdiga men i övrigt står det still med hopp om bättring. det blir som det blir den här julen och som tur är kan man ju köpa allt färdigt förutom kärleken men den ligger här inne ja just här inne och väntar på att få hällas ut där det behövs.

Precis som det ska vara i mitt liv.

Just nu.

Friden drar till Magaluf och så kan det va.

2011-12-19T21:53:00.002+01:00

HANS.

Här är han och beslutet är fattat, trots väldigt många om och men och ska ni verkligen och borde ni inte och har ni inte för mycket och hur ska du orka och tänk om och utifall och oj så dant...

Jag kom fram till att alla vägar bär till Rom och att det kommer att bli skitjobbigt och att tiden är helt fel liksom nästan allting annat men ändå så stämmer det så bra och faktum är att jag blir så mycket gladare när jag har djur omkring mig och det är det som har fått bestämma.

Helt och fullt. Just nu.

(förutom att han är alldeles bedårande söt och knasig och klumpig och dessutom heter Hans, det har såklart oxå spelat in....)

Om några dagar flyttar han in och friden i huset tar paus.

Det ser jag fram emot.

Det blev visst riktigt nära som jag sa att det aldrig skulle bli...

2011-12-18T22:39:00.001+01:00

Det gjorde så ont men det var fint att riva väggar, att bära ut saker, att slänga o sortera,att hjälpa hjälpa hjälpa att skapa någonting liknande liv i detta allomfattande avgrundsdjupa kaos som dom befinner sig i, med en utflyttad galen s.k pappa som kommer om natten och vrålar i mörkret utanför, en trasig åttaåring som biter på allt och en sexåring som är så förbannad att man sällan skådat dess like, en mamma som ser ut och är som en chockad zombie och en liten nästan tvååring som bara är en glad skit som äter och sover och sen inte bryr sig nämnvärt om annat.
Det är förbannat fint att kunna.
få. göra. skillnad.
att få gnistor i den trötta mamman, att få åttaåringen slapp i käken och sexåringen att skratta från hela magen och den lilla snart tvååringen att fortsätta bara fortsätta sitt obekymrade liv
och han, den där andra, kommer säkert i natt igen men vi har iallafall gett dem
några. timmars. luft.

Och i åttaåriga Os rum, det där som speglar hennes inre och är fullkomlig kaos. De där 5 kvm som tog 6 timmar att städa och där jag många många många gånger tänkte att jag skiter i det, jag skiter i det,jag skiter i det, men ändå någonstans höll ut och jag jobbade mig metodiskt igenom barbieskor och tuggummin, snorpapper och pet shops, böcker och teckningar, fågelfrön och kapsyler och ni vet man hittade allt allt allt där det absolut inte inte inte skulle vara och så plötsligt längst in, bakom hårborstar och mc donaldsleksaker utan arm,två barbiesar utan kläder och en blockflöjt, lättåtkomligt från ena sidan och omöjligt att upptäcka från den andra, längst där inne...

bara en låda.

alldeles hemlig orörd och helig och jag borde inte ta mig fan, nej nej nej men hjärtat slår för hårt och skräcken för vad jag ska hitta tar överhanden, för hon har mått så dåligt och alla runt omkring och ingen har tid och tänk om jag om jag om jag kan göra skillnad bara jag får veta så jag öppnar liksom bara gläntar ni vet försiktigt...

alla mina brev. i en ordningsam liten hög, staplat med jämna kanter. Samlat med kuvert och tillbehör, som orört fast ändå alldeles tummat på. Och så teckningen hon gjort. tre personer i ett hav och med en åttaårings hackiga allvarsamma handstil: Jag, moster och lillasyster.
Bara det. bara vi.

och såklart att jag gråter både då och nu mina älskade ungar vad jag ska bära er så gott jag kan tills mamman kan igen för jag vet att hon kan och jag vet att allt är så fel och helt åt fanders men vi ordnar det här det löser sig alltid för hur det än är och hur det blir och alltid kanske kommer att vara så har vi varandra, vi har simringar och armpuffar och kärleken och viljan. Jag har viljan och jag vet nu mer än någonsin att jag gör skillnad för er och bara det gör att orken kommer farande och batterierna fylls och kämparglöden blossar alldeles het och varm här under.

Det ordnar sig. vi ordnar oss.
och vi börjar nu.

stress o kärlek och trevlig helg blir bra, det tar vi sa polisen.

2011-12-16T12:57:00.000+01:00

Det brinner i knutarna och jag andas stötvis och så pruttar jag högt när jag hostar men det har ju ingen dött av tänker jag och ler bakom röda kinder. Nu packar familjen in mamman i bilen för en tur till sörmlänska skogen. HAN har ju äntligen äntligen flyttat men jag vågar inte riktigt ropa hej, men iallafall så är jag lite glad redan nu det är jag faktiskt. Nu ska vi städa och bygga o packa, feja och trixa...försöka skapa en oas till älskade familjen, den oas som dom verkligen är värda, som dom behöver för att orka. Och pappan morfarn o ensamheten ska få julfint med stjärnor och gardiner och kanske lite knäck. Det är mycket nu, och ansvaret är mitt, att ta hand om mig själv mellan fix o trix. Vi får väl se, vi får väl se.
Fina Hans får besök idag klockan 16 och jag beräknar vara alldeles upp över öronen kär kl 16,01.

Trevlig helg kära!

den fikasugna lungsjuka dampkvinnan i soffan har talat. hör på! Hör på!

2011-12-15T00:35:00.000+01:00

Nu har det gått ungefär tio dagar på min lunghistoria och jo men jo, jag tycker att jag börjar se en ljusning, ett ganska vackert sken faktiskt...tror jag. jag kan ju ta fel, kanske bara en lastbil som kör förbi, eller nån stackars Lucia som sprungit vilse eller tre tomtar som....jaja.
hursomhaver så har jag spenderat tio dagar i en soffa, i halvt upprätt tillstånd. 24 timmar per dygn,ungefär, har jag suttit där och skavt. och här ovan ser ni resultatet. Så blir det om man har damp och lunginflammation säger jag bara, när det kryper i hela kroppen som tiotusentalsarbetsmyror och man ändå blir anfådd och sömnig, jo sömnig bara av att ta sig till toaletten tur och retur.
Man blir inte anfådd av att virka, nej för det blir man faktiskt inte och jag har tackat alla makter ungefär tusen gånger om dagen för det. För herregud så tråkigt ledsamt och deppigt det är att vara sjuk. Uselt tråkigt.
Och jag tror att jag har hittat vår hund nu. Han heter Hans och bor norrut. Vi får se, vi får se.

Om fyrbenta och lössen och tilltufsade lungor en alldeles ovanlig måndag innan jul

2011-12-12T21:56:00.000+01:00

Det är åtta månader sedan nu, som vi hade det där samtalet jag och Elsa. Att det nog var läge att avsluta, att jag inte skulle blunda längre utan hjälpa henne iväg. Mannen förevigade oss där och då och det är ett av de käraste korten jag har. 24 timmar senare somnade hon in i mitt knä med en förnöjsam suck och jag har aldrig ångrat det beslutet. Jag fick tio finfina år med henne, bakishunden som vi kallade henne. Som sov till 15 på dagarna om hon fick, älskade lövhögar och luktade som en soptunna både fram o bak.
Nåväl, det har varit de första åtta månaderna i mitt liv, utan husdjur och jag känner att nu har jag provat det oxå. Ingen hit. inte min påse te. Big NoNo och enough is enough.
Och jo, valpkisset skrämmer mig lite och även nattvaket faktiskt. Sist var jag ju tjugofem och singel utan förpliktelser och all tid i världen, men nu är jag ju småbarnsmamma och har vanan inne tänker jag och letar med ljus och lykta efter vår nya kärleksbringande odörspridare. någonstans här ute finns den,jo för det gör den.
Annars har jag haft lunginflammation i sju dagar nu och trodde att jag nog skulle dö nånstans i fredagskväll, men det var ju tur att jag inte gjorde det för på Lördagen fick mannen 38 gr feber och ni kan ju bara föreställa er det scenariot. Nu är även lillkillen sjuk och jag kämpar på och förvånas över hur ihärdigt det sitter i. att jag faktiskt inte orkar sitta upp längre stunder ännu...fast det gått sju dagar, fyra med penicillin. Som en gammal gammal människa känner jag mig nog mitt i allt och dessutom är jag säker på att jag har fått löss för kusinbarnen som sov här förra veckan har det. Jag är säker. men va fan. Fram med det bara. Lite löss oxå, det låter som en bra kombo. Kanske gifter sig fint med lunginflammationen. Jag är på gång som ni förstår. Nu är jag på gång.

När Du Är Hos Mig.

2011-12-11T22:08:00.000+01:00

Det är inga dörrar som gnisslar, inget knak i parketten.

Inget vindrag och ingen ståpäls på armarna.

Ingen ilning genom kroppen, ingen vit skugga och inget sken.

När du är hos mig.

då känns det som ingenting och ändå det starkaste jag upplevt.

Det är som om räkneverket går ner på noll, alla känslor stillas och tankarna lyfts bort.

Och det tar alltid en stund innan jag hinner tänka och jag tänker alltid exakt samma mening.

Du är här nu. Du är här nu.

Ingenting.

och där är du en stund och kanske inom eller snett bakom, jag bryr mig aldrig om att undra.

jag bara står. stilla om jag kan eller så fortsätter jag röra i såsen eller klä av barnen blöta ytterkläder.

Det är så jävla omagiskt och ändå alldeles självklart att det är du.

och jag förstår nu att du inte kommer när jag vill när jag ber och när jag tror att jag behöver det.

Du visar mig. tydligare än du någonsin gjort.

att jag klarar det här själv.

det är det jag gör. hela tiden.

kanske är det tio gånger nu och det är fint att du kommer.

Det är inte för sällan men ibland försöker jag tvinga fram dig.

ändå.

som om jag tror att jag kanske ändå styr det här själv.

Ibland försöker jag göra det.

Försöker stanna känslorna, stoppa tankarna och stilla mig.

Försöker tänka:

Du är här nu.

det lyckas aldrig.

du är välkommen när du vill.

när du vill...

för alltid.

en vanlig helg på tivoli.

2011-12-04T20:13:00.001+01:00

Det är den där bergådalbanan ni vet. Och den kränger o skälver mer än vanligt men värst är ändå att den liksom är så. himla. lång.

För förr fanns det ju stunder då man kunde stiga ur ett tag, ta en glass och mer iaktta alla andra turer, kanske lyssna lite och jämföra med nån vän innan man klev i igen.

Nu stannar den ju för fan inte ens utan susar bara förbi påstigningsplatån och jag har försökt att ropa, att liksom hejda den, jag måste väl iallafall få gå på toa och kanske köpa nya biljetter, är det verkligen för mycket begärt men det är det tydligen.

Det är liksom inte roligt att vara på tivoli längre, det är det faktiskt inte.

Och den tar mig igen och igen och igen.

2011-11-29T21:54:00.001+01:00

Jag hade lyckan inom mig som i en vacker liten ask låg den och skvalpade alldeles varm och det var papper runt för det hade jag sett till, och ett prickigt snöre. För då skulle lyckan stanna kvar, det var det jag hade bestämt.
På min sorgegrupp sa jag, att jag passade på att njuta nu, för jag visste ju att det skulle komma bakslag, och jag var beredd på det.
Och jag lurade mig själv igen igen igen.

I Lördags hade jag fest. Jag hade bjudit in sju bästa personer, och sju gånger fick jag öppna dörren och släppa in dem, en efter en, och jag var så förbannat glad att de kom, var och en att de kom.
Det var så jävlarimig roligt och jag skrattade så mycket att jag ibland kände att jag aldrig skulle sluta skratta. Jag samlade energi och jag skrattade i åtta timmar i sträck och när sista vännen stängde dörren och lämnade mig ensam kvar så skrattade jag i ungefär fem minuter till men sen tog skrattet slut.
Jag stod där klockan fyra på natten och var så upprymd och glad och skulle bara stänga av musiken på datorn och där flimrade hon förbi i vårt skärmsläckareprogram och hon var så glad och skrattade rakt in i kameran med sina bruna vackra ögon och hon höll min pojke i handen och jag kände hur hon var så nära mig som om hur hon var alldeles bakom och jag borde tagit vara på stunden och hållt henne fast men lätet som kom ur min strupe skrämde iväg henne jag är så säker och det var som om hon dog där och då. Igen. Igen. Igen.

Den där bottenlösa förtvivlan, förbannade jävla förtvivlan som lamslår mig som det starkaste neråt-tjack och bjuder på en resa, både i mitt inre och runt omkring och jag måste följa med för jag sitter fast och mitt försvar har vi lämnat för jag hann inte packa och det går så fort och jag som trodde o samlade och tänkte, men inte fan var jag beredd. Jag är aldrig beredd.
Och så tar det ungefär två dagar och så blir jag snorig och får ont i halsen och huvudet och allting smärtar och febern stiger en retlig grad och jag gömmer mig under täcket och sover bort det. För jag är övertygad om att det är min sorg som gör mig sjuk.
Ingen annan i min familj är sjuk just nu. Bara jag. Igen igen igen.

Det är som om min kropp skriker halt, stopp, bromsa för helvete, du måste stanna upp. Och jag lyder för att jag måste och bor i en svettig säng med febriga lakan och vatten på nattduksbordet, och tankarna där under jagar mig i konstiga feberdrömmar och jag får dåligt samvete för mitt jobb, och olusten sprider sig därunder och jag drar efter andan och hittar den igen och fokuset blir till mig själv och min familj, vi först vi först alltid vi först, men jag behöver rutinen för att fungera och just nu vet jag inte hur jag ska hitta den.
För jag är vilse. Igen igen igen.

stabil med bark och allt.

2011-11-25T00:01:00.001+01:00

Jag försöker verkligen tänka att jag är som ett träd och att det inte aldrig någonsin på hundra år är stammen som ger sig utan det är bara några kvistar som ryker här och var och det är ju alldeles normalt i vårt klimat. Och snart kommer våren och knopparna brister för det är så det måste vara, och så kommer det nya skott som blir till grenar och jag lägger min tro där fastän det kan verka larvigt för många.
jag vet att mamma var där i lördags jag bara vet det och på något sätt var hon i mina armar i min ryggrad och i hela mitt inre när jag höll ihop pappa som gick sönder igen och jag tackar henne för det och väntar mig inget mer nu jo förresten mamma stoppa om mig om natten jo gör det bara och särskilt nu för jag är ensam kvar och de andra är på ön och det är så skönt så att jag nästan svimmar och jag känner mig trygg och fin, stabil som en gammal lönn men det är ju bara det där när jag släcker lampan.

mamma. det vore fint om du kom förbi.

det är måndag och blandat.

2011-11-21T21:48:00.000+01:00

Min pappa får kärleksbrev som han inte vill ha och mammas nattlinne hänger kvar där på kroken, och luktar lite damm. Det är åtta månader sedan hon gick bort idag exakt och då blir det ju lite så tänker jag.
Ibland svindlar det förbi fragment som gör att jag förstår att han mår sämre än kanske vad jag har trott men så skrattar han ju ibland och ganska ofta oxå och jag pustar ut mellan gångerna.
Min vän som lämnade stolen har lagt en lapp, lite smygande efter två veckor i ovisshet och jag känner mig alldeles mer tom än innan och vet faktiskt inte alls vad jag känner förutom ilska, det är så säkert som aldrig förr.
Men hela förra veckan, jag upprepar att hela förra veckan hade jag nästan bara bra dagar om man inte tänker på Lördagskvällen som jag på riktigt skulle behöva skriva om men det går inte för det var bara alldeles för naket och nära och ont. Men jag tänker att tacksamhetslistor är underskattade så jag fortsätter med dem, och så kan jag berätta att jag var på en överraskningsdag för min fina fina snygga och oxå smarta vän Dunderbullen förra veckan. Jag tog med henne på museum och myspysvinochmatkväll och det var ju så klart alldeles hysteriskt trevligt och sen vet ni vad där bland vinet när jag sa nej nu måste jag dricka läsk och hon tittade på mig med en frågande min och eftersom att en kollega kallat mig tant dagen innan så tänkte jag okejdåminsann nu kör vi och det gick ju riktigt bra, men iallafall så utmanade hon mig, på riktigt rakt av och här kommer utmaningen:
Köp en skrivbok.
skriv något i den varje dag nästa vecka.
vadsomhelst och kanske att hon ger mig stödord.

Det är vad som gäller och jag har köpt min skrivbok och jag börjar imorgon och kanske att jag redovisar här eller så gör jag det inte vad tycker ni?
Men det är så landet ligger och jag tänker att om mamma inte hade gått bort så kanske jag inte hade uppskattat att hålla hand med mina barn, så himla otroligt mycket som jag gör. jag tror det är det bästa.

det bästa som finns.

en chef, lite vin och en rulle folie är jag förbannat tacksam över minsann.

2011-11-15T20:20:00.000+01:00

Idag är det Tisdag och då kan man vara glad över att man får jobba samtidigt som man blir färgad o klippt i håret, dricker vin med sin chef och en kollega, och äter babyananas vid sidan om.
Ibland smyger vi ut bakvägen och tjuvröker med folie i hela håret.
och vi fnissar som små tonåringar från förr.
Det kan man vara tacksam över, det kan man verkligen.

Hoppsala skinnskalle!

2011-11-14T21:45:00.002+01:00

Idag är jag tacksam över en riktigt fin dag.
En väldigt bra dag på jobbet, och en skön eftermiddag tillsammans med min familj.
En alldeles varm o skön te o chat-kväll med bästa Toril och ett gott humör hela dagen lång.
Sen var det oxå väldigt roligt, att jag mötte en storvuxen lite otäck skinheadtyp inne på affären som halkade på en kladdig banan precis bredvid min vagn och parerade runt som en tok för att återfå balansen och slog fingrarna i kanten på min vagn ganska ordentligt och mitt i allt detta, någonstans, så sa han : Hoppsala!
Såna roligheter hamnar högt uppe på min tacksamhetslista.
Vad är ni tacksamma för, just idag?

Glädje när det känns som värst, och det är inte illa pinkat.

2011-11-13T22:30:00.001+01:00

Lägg till bildtext

Vad jag är glad över egentligen:

-att jag fick bli gudmor i helgen. Han är så fin och han luktar ju alldeles ljuvligt och det känns otroligt ärofyllt och väldigt väldigt viktigt.
-att jag är mamma till två underbara friska härliga barn och kontaktmamma till en tredje som höll på att reta gallfeber på mig idag, ja det gjorde han sannerligen. men ändå. Jag är väldigt glad över honom.
-att jag har en man som är som han är, och inte som någon annan. Bara han rakt av. Det bästa för mig.
-att jag har ett finfint jobb med sköna kollegor som faktiskt får mig att skratta rakt ut minst tre gånger varje dag.
-att jag lyckats äta lite lite bättre och promenera lite lite mer.
-att jag har så himla fina vänner runt omkring mig.
-att jag har min syster och min pappa.
-att jag tror att jag håller på att hitta ett sätt att förhålla mig. Jag tror det alltså, det är under bearbetning.
-att vi har vårat hus, mögelkällare eller ej, men ändå. det är ett fint hus som vi fyllt med drömmar.
-att vi är så kärleksfulla med våra barn.
-att jag har många roliga intressen som jag kan längta till att få greja med. Nästan varje dag känner jag på riktigt glädje över det.
-att jag fick ha min mormor i 34 år, alltså jag menar min mormor. Tänk att hon fick leva med oss så länge, tänk va?
-att jag har en blogg, som läses av så många som jag dessutom gillar. Tänk vilka personer ni är där ute! Så alldeles snälla och peppande och helt glada och ledsna och alldeles mänskliga. Ni. Och att ni finns här. Helt sjukt fint och coolt och stort.
-att jag börjat skriva tacksamhetslista. Jag ska fan inte sluta.

mer naket än så här blir det inte här.

2011-11-09T13:34:00.000+01:00

Ni vet ju vad man säger och alltid pratar om.

Att i svåra stunder prövas vänskapen.

Men visst tror man inte på det.

Nej för man VET faktiskt.

vilka man har. vilka som alltid kommer att finnas där.

och fastän det aldrig hänt förut så känns det som om man redan klarat allt svårt tillsammans.

För att man sitter ihop, och har gjort så så himla länge.

Men sen händer det något och som aldrig förut blir det svårt.

Påriktigtsvårt.

Jorden som man faktiskt brukar stå med två fötter på, syns mer som en liten frigolitboll i periferin.

Längst ner i vänstra hörnet svischar det förbi. Om man har tur...

Någonstans där uppe uppfattar man sitt nätverk, hur det finns händer och skydd överallt.

Tröst glädje blommor påhitt.

Påminnelser om hur livet ser ut så att man när man är redo ska veta vad man letar efter.

Och förvånad blir man och ser några som man kanske aldrig hade räknat med, och ser hur de anstränger sig och liksom inte slutar efter några veckor när andra fått mjölksyra. Och man reflekterar över det, jo det gör man men ibland pratar man inte om det för det är för svårt att ens...

öppna munnen.

Man är i sin rymd och ibland passerar frigolitbollen där nere i vänstra hörnet lite närmare än andra dagar, och den ger sig till känna oftare o oftare och man fokuserar på det så himla mycket fokuserar man på det så att man inte kan se något annat för man vill så gärna.

nå dit igen.

En dag när som helst fast långt var det dit så händer det bara och man landar

om man sträcker sig ordentligt så har man en tåspets i marken och den känslan är alldeles obeskrivbar så jag försöker inte förklara fast det känns som fulländad balett.

Vissa stunder så studsar Jorden bara iväg och man tappar allt igen och ibland så når man den med båda hälarna i och jag tror på riktigt att det är här som livet börjar igen.

Det är när man hamnar där som man blir så påriktigt glad över vilka fina som fortfarande står där, väntade och oväntade vänner med sin vardag fast nära om det behövs och som bara bara finns för det behövs inga fruktkorgar och matlådor längre.

Man behöver bara känslan.

Att dom finns där.

Kvar.

Efter några dagar med hälarna på Jorden så märker man det andra.

Där det skulle ha stått någon som man liksom tog för givet, för självklart, för att man själv alltid stått där hos den oavsett vad och hållt utan mjölksyra under många månturer tur och retur.

Kvar.

Förmodligen så är jag en lycklig jävel, för jag har bara ett tomrum. Bara ett enda. Alla andra plus några nya står där. Alldeles orubbligt står de där och håller om håller hårt och bara finns.

men tomrummet.

Den där tomma stolen. Hon reste sig nyss och gick utan förklaring, utan ord utan något och utan förvarning. Det gör för ont att skriva mer om det, så jag låter bli.

Jag sörjer en vända till månen igen och bilden av er orubbliga tar jag med mig i bröstfickan.

Jag kommer snart tillbaka och då ska ni alla alla alla få veta.

Hur jävla mycket det betyder.

Att ni finns här.

Kvar.

så himla mycket tänder som visas fast på ett bra sätt.

2011-10-30T20:38:00.000+01:00

Ni vet, jag har väl sagt det förut? Orangino-spelet is da shit.

och som jag skrattade i helgen.

det var så längesen sist.

Ibland var jag tvungen att pausa och blåsa ut kinderna lite, som en motvikt..

Det är då som allt blir så mycket lättare, iallafall för en stund.

Vi var barnfria i huset, ställde till med gotlandsfest för våra vänner och mellan lammsteken och saffranspannkakan så hann vi

titta varandra i ögonen, länge.

jag och min man.

Hujeda mig.

Så snygg han är.

Halvt avsvimmad och lite kär, i hela alltet.

2011-10-26T23:04:00.000+02:00

Och hos någon av mina favvobloggerskor hittade jag denna bild, men ta mig tusan jag har glömt hos vem.

Efter 24 snabba timmar med tusentalet pensionärer, som på något sätt fick den gamla sletna Cinderella att lysa som om hon voro ny, så är jag hemma i boet igen. Mannen stod med stafettpinnen i farstun i stort sett för att åka på sin jobbresa neråt landet i dagarna tre men vi fick en kväll ihop och jag somnade på hans arm mitt i ett gapflabb och det lever jag på länge och ropar hurra och tack och prisa gudarna för kärleken. Nu är det jag och två tokiga barn och jag är så trött så att jag svimmar av med jämna mellanrum så kanske att bloggen får vila men jag avslutar med en fin liten historia från vår nattning ikväll;
Lillkillen har bullat upp med fem kuddar under huvudet inför läsningen. -Det är okej att du har så nu, men när det är dags att sova sedan får du ta bort fyra kuddar för somnar du sådär kommer du att få nackspärr säger jag. Lillkillen tittar på mig med klotrunda ögon som nästan ramlar ur, och plockar genast bort fyra kuddar innan han lägger sig ned. Efter en stunds tystnad så säger han, nästan viskande i mörkret: Men mamma. Vad händer egentligen med kroppen när man får ett nackspett?

Vi sitter i samma båt, så ge mig en bit choklad av finaste sort.

2011-10-24T10:54:00.000+02:00

jag vill skriva ett inlägg om hösten, om pulsen som rinner ända ner i tårna och upp igen och hur jag älskar löv. Har jag sagt det förut...

Men funderingarna är så stora och snabba så de tar över och jag tänker att sorgen inte går att fly undan eller fixa, jag måste lära mig.

Att leva med den. Att tillåta den.

kanske inte en två tre veckor av våldssorg, och sen bra.

Utan Hej Sorgen, vi sitter i samma båt och det är okej.

Du har en åra och jag har en och sen får vi se var vi hamnar.

Jag har cig och choklad och lite portvin i en flaska, vi klarar oss.

Det är så jag tänker idag och det känns lite lättare för en stund.

Och kanske vet ni att jag älskar pensionärer oxå...

Idag åker jag och en kollega på en PRO kryssning, för att marknadsföra och kanske kränga lite.

Hon hoppas på Etype och jag tänker mer fri sömn och en god bok.

Jag är ju lite som en pensionär och om jag då älskar dom så förbannat mycket så borde jag ju älska mig själv rejält. Rakt av...

Är det avsaknaden av blåtonat vällagt hår med fixeringsvätska...eller är det stödstrumpor eller vackra gamla lite dåliga tänder? Eller är det rynkorna?

För det går ju lätt att fixa. jag kan fixa det. jag är bra på att fixa.

Det är värre med den där visheten dom besitter, som jag tror är anledningen till att jag älskar...

Som sagt.

det är värre med den...

det blir ju så halvdant när det säger pfjutt.

2011-10-23T01:53:00.002+02:00

Jag tutar på och gör mitt jobb och lagar mat och hämtar ungar och hittar på roligheter och tråkigheter och måsten och nya gummistövlar som köps och jag hämtar posten och tänder brasan och skrattar och gråter och blir så jävla förbannad och så himla glad och det har kommit mögel i källaren igen och vi börjar få så fint i trädgården och kontaktbarnet är här och vänder nån helg då och då och jag pratar med min pappa varje dag och nån vän när jag hinner och barnen mår bra och jag finns här för dom om inte till 100 procent så iallafall till 110 och vi fortsätter kramas i hallen, jag och mannen.

Så det är inte det att jag är vilsenföralltid.nu...

Ni vet det här med bloggen är min enda ventil, mitt lufthål, min sorgepåse. Det är här jag lägger allt massivt som jag inte orkar bära, jag liksom potjong kastar upp det på bordet så att det bågnar här inne som aldrig någonannanstans.

och kanske är mitt inre under isen och guppar runt, men jag är här uppe och fuskar, ett gammalt garnystan håller ihop och däremellan slits det. Och det är väl kanske det.

Garnet är för hållbart för sitt eget bästa, det kanske skulle varit bättre med ett tvåtrådigt än ett flertrådigt i allafall till den här sockan? Att jag borde kanske försöka bryta ihop i verkligheten,

IRL

heter det väl och inte bara gå runt och liksom pusta ut min sorg i förbigåendet till nån sådär då och då. Som en liten liten fis i ett hörn härochvar.

Pfjutt här.....pfjutt där...

Vore det inte bättre om jag mer Baaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah brak

och nu släpper jag taget och sörjer ut sörjer loss sörjer hårt.

Här i bloggvärlden tar min sorg mycket plats men i vardagen ryms den liksom i bröstfickan. Jag vågar inte släppa ut den och visa upp den, jag vågar inte breda ut och skriva på, jag vågar inte stå upp för den nej det gör jag inte alls för jag vill inte vara

o t a c k s a m och j o b b i g.

Och jag tänker på alla andra. Som har förlorat så mycket mer. Och jag känner mig så jävla dum att jag har mage att gnälla när jag faktiskt fick ha min kloka härliga mamma i trettiofem långa år. Så länge fanns hon inom räckhåll för mig, så länge var hon där och stöttade och puttade, höll igen och sprang vid sidan om. Uppmanade förmanade hotade säkert och berömde. Hurrade och bromsade, och även om jag var ful eller tjock eller för smal eller för cool eller för dum eller tjuvrökande eller hälsofreak så alltid alltid alltid älskade hon mig.

I trettiofem långa år.

Och jag borde High fivea med den som bestämmer, för att jag fick ha henne så länge.

Jag borde skicka blombud och tackkort och virka en lyckoapa eller nåt och jag hoppas att jag gör det en dag när jag vågat släppa ut och slutat småläcka.

Jag tror att jag börjar förstå.

Det kanske börjar smålanda lite nånstans hos mig.

Att jag inte vårdat min sorg så bra och sunt som jag trott.

Och det kanske börjar bli dags, att göra någonting åt det.

Vin och choklad och cig = dåligt väldigt dåligt.

2011-10-20T21:42:00.001+02:00

Hösten är min årstid och tur är väl det. Jag behöver crispet från luften och fraset från löven, jag älskar ångan som bildar små rökmoln vid utandning och jag älskar att sätta på mig vinterjackan och kängorna, mössa och halsduk. Att elda i öppna spisen och tända femton ljus lite här o var är underbart och efter en lång sjuhelvetes sommar med dräneringsövergrepp på en gammal trädgård och hundra timmars försök att rätta till, så ser jag fram emot att det där ska täckas med snö snart så att vi kan tänka på nåt annat en stund. Jag lyssnar på Take you away med Angus och Julia Stone och jag läser En dag av David Nichols och jag tänker verkligen så himla mycket på att det snart kommer att kännas bättre. Att jag måste måste måste vara snäll mot mig själv och tillåta det här onda tryckande vaakumet som sitter framförallt runt mitt huvud, och att jag måste göra mer plats. För mig. Om det så är i en grop eller under bordet så ska det vara bekvämt och fint där,och jag måste få sakna, för det är ju det enda jag vill.
Men förnuftet berättar för mig och jag kan skriva ner exakt hur jag ska ta mig ur den här tungrodda smörjan jag befinner mig i för jag vet vad jag ska äta och jag vet hur jag ska motionera och jag vet hur jag egentligen borde förhålla mig till saker och ting men kroppen lyder inte nej den lyder inte alls och istället gör jag saker som får mig att må sämre och då pratar jag fysiskt men det är ju en förutsättning för det psykiska och det vet jag ju. Och så vet jag ju hur kloka ni är där ute och jag undrar bara hur ni förhåller er till sånt här. Hur fan gör ni, för visst hamnar vi väl alla här ibland? Är ni tillåtande och snälla eller kör ni på, och vad är rätt och vad är fel? Hur hittar man snabbast ut, för jag vet att jag kommer ut det vet jag med säkerhet men ibland tror jag att det är jag själv som sticker in ganska kraftiga stammar av ek i det där förbannade hjulet och är det så man gör lite till mans eller måste jag ta mig i den där ostrukna kragen snart. Är det kanske dags för det och om ni säger ja på det så frågar jag bara hur. Det är nog det jag frågar. Just nu.

Det är bara jag. Under bordet.

2011-10-18T15:19:00.000+02:00

Det är så många tankar och jag tror att jag helst vill rymma, och jo det går bra bara under bordet så länge jag får vara ifred. Jag har tankar som behöver få tänkas i stillhet och ord som behöver få vila på tungan innan dom kommer ut. Det blir bra under bordet, vi lägger på en stor duk så att kanske bara tårna sticker fram. Och där kan jag sitta och känna min familj nära mig och kanske börja få längta efter att torka den där snoriga näsan eller den där filstänkta hakan igen. Jag kan få känna hur det brinner i mig av förväntan vad dom säger där uppe, och jag kan få känna en vilja av att faktiskt konversera. Med dom jag älskar allra mest.
För just nu, så känns det inte så. Ingen längtan ingen väntan ingen eld. För någonting alls.

Så jag tar den lilla korgen, en ostmacka och ett glas mjölk. Sätter mig under bordet och väntar. Imorgon känns det säkert bättre.

Jag är en gummibjörn...fast ändå inte alls.

2011-10-17T16:07:00.000+02:00

Det vore kanske en underdrift att säga att det svajade lite just nu. Som att stå i ett jordskred på 9.2 och säga hoppsala. Jag är så förbannat trött bara, så det blir just bara det. Hoppsala.

För nu orkar jag inte längre.Tror jag säger jag. I nästa stund så står gummifiguren upp igen, lite darrig och skakig av smällen ,men ändå. Upprätt. Jag orkar visst. Try me. Någonstans en mammatiger som morrar, som tar fram krafter som bara ligger och väntar på tillfällen som nu.

När allt annat är slut. När man tror att...

Nu går det inte mera.

Då reser hon sig som från ingenstans. Urstark. Vrålandes långt nerifrån...Nej.

Det där sista är en lögn. Det där sista skrev jag bara för att man ska skriva så har jag hört.

Jag tror förvisso att jag skulle vara urstark, om mina barn svävade i livsfara. Jag skulle orka orka orka vad som helst för dom. Men nu har dom det bra. Torra om fötterna och mätta små fina barnamagar har dom. Och då finns det liksom tid för den där studsiga gummifiguren...att bara ligga. Nej. absolut inte ligga ligga. Jag tänkte mer stilla. Kvar. Platt fall. Här ligger jag och gråter. Så.

Och jag kan inte släppa den där dumma dumma tanten, som kom fram till mig och gick till handgripligheter, för att jag pratade i telefon på Ängelholms flygplats häromdagen.

Hon puttade mig, förstår ni det. I bröstet. Tre gånger. Vi vill inte höra vad du pratar om! skrek hon, med flera utropstecken på rad. !!!!!!

och jag som varit så tyst och försynt för att jag inte vill störa någon det vill jag inte för allt i världen och jag var spänd och vi skulle borda och kanske att jag glömde mig för en sekund och pratade lite högre men det tror jag faktiskt inte men kanske ändå... Hon fortsatte skrika, tre gånger skrek hon att jag skulle vara tyst och jag ....måste ha sett så dum ut. Blubb blubb som en liten fisk med öppen mun stod jag där,svängde kanske lite på stjärtfenan på sin höjd. För att upprätthålla någonslags balans. Tusan.

Jag önskar så in i bomben att jag hade svar på tal, att jag stod upp för mig själv och sa Stopp. Det där är inte okej. Så där gör man inte.

Lite ful kan man vara men inte dum, som pappa sa. Jag önskar jag hade sagt det till henne. Sen blev planet försenat tre timmar och jag missade min första sorgegrupp som jag hade sett fram emot så himlens mycket för jag hade sett en öppning, en liten fin grästäppa där solen släpptes in, en plats. För min sorg. Jag skulle lägga den där och ge den lite rymd att existera.

Och nu hamnade den över några dammiga biluthyrningsbroschyrer på flygplatsen istället. Där slängdes den ut, stötvis tills jag var alldeles utmattad och tog en fet cig i höstkylan istället. Det verkade bra just då och ännu har jag inte ångrat mig nämnvärt. Jag tog en chokladkaka efteråt oxå och det kändes fint det med.

Jag vill berätta om helgen oxå och det finns annat som jag bara måste skriva om. men tiden... plopp plopp så rinner den iväg mitt framför fötterna. där jag ligger platt som en gummifigur.

tre tischor har satts på hold...

2011-10-14T18:04:00.000+02:00

och jag lovar jag lovar att jag haft tischor hela veckan lång, men saker händer och jag tackar energin för att den kom till mig häromdagen för nu behövs den i ganska stora portioner. slevas upp och förtäras. Så jag och lilltjejen tar en helg i de sörmlänska skogarna. Till Ensamheten åker vi, och finns kanske bara till i rummet bredvid. Jag hoppas att det hjälper. Det hoppas jag verkligen. På återseende, och nästa gång. då ska jag visa alla tischor.

Jag, Dunderbullen och högre makter.

2011-10-11T20:38:00.001+02:00

Jag, och lilljäntan. det är tur att hon är där. och förgyller.

Dunderbullen.

Vi tar det här på största allvar Dunderbullen och jag som ni ser med egna ögon och jag kan säga att hon har en teshert från Lindex för jag har en likadan tack vare henne och så fina röda strumpor har hon och ett läppstift som inte går av för hackor på den mörkaste höstdagen.

Jag har på mig en sladdrig historia från H&M, mitt snö-halsband och fortfarande vrål-lila naglar.

Annars har jag en dag där jag helst vill äta ett ton choklad, dricka minst en durre vin och dra i mig kanske ungefär åttiosju cigaretter.

Men jag är så lagom och har ätit två bitar mörk choklad som en riktig Brommamorsa och imorgon ska jag på tjänsteresa i dagarna två och jag är osäker på inlägg men eftersom jag känner och förstår eder djupaste sorg över att kanske eventuellt inte se vad jag har på mig så ska jag försöka, ja jag ska göra allt som står i min makt för att verkligen lära mig blogga från mobilen.

Jag vet ju, att ni tycker att det här är minst lika viktigt som jag.

Jag känner det.

Man kan bara göra sitt bästa och hoppas att det bär.

Hela vägen fram.

Håll era tummar, lägg en blomma under kudden och viska tyst tre gånger innan ni somnar:

Jag hoppas att jag får se Fröken Blund i ännu en billig H&M trasa.

Nej. inte sådär. Inte med darr. det blir för desperat.

Mer krävande. Intensivt. Starkt.

Jag hoppas att jag får se Fröken Blund i ännu en billig H&M trasa.

Ja. bättre där.

Ni ska se att allt ordnar sig.

och jo. Lyckan är här. alldeles innanför.

det är därför jag tramsar mig så.

Ärtan, Dunderbullen och Saligheten.

2011-10-10T19:41:00.001+02:00

Veckans Tischautmaning börjar här och

det verkar som om det är jag, Dunderbullen, Kollijox och Fru Hansson som är på.

Ärtan Pärtan fick inviga veckans utmaning och jag kan bara skriva under på att grönt är skönt.

Och nagellacket blev ett deep purple och varför kan man undra sig länge och väl.

Smycket är en liten fågel från Lindex som är finare från andra sidan.

I tre hörnor ligger bästa Dunderbullen och jäser

och hon är en av de finaste pralinerna i asken om man säger så.

Hon är med i veckans tshirtutmaning men har ingen egen blogg vilket i sig är synd och skam

men här får hon mer än gärna hänga, jäsa eller bara flyta fritt...

Sen vill jag berätta fast jag vågar inte säga högt för då kanske den försvinner så jag viskar att långt inne i mitt bröst ja precis där så spirar det något igen och det gror och det pockar och det pirrar och jag tror faktiskt...

Jo jag tror att det är lyckan som kommit tillbaka.

En utmaning och en gåta. På en Söndag och allt.

2011-10-09T21:25:00.000+02:00

Som ni ser på bilden har jag redan tjuvstartat lite idag med veckans klädtema.

Det måste va byxan tänker ni och det vore sannerligen en utmaning, skulle ni henka på den vänner? Arbetsbyxan, 5 dar i veckan, hejhej kontoret här är det inget konstigt alls.

Den som lever får se, men på vackra Kollijox initiativ kör vi en Tischa vecka.

Kör naket under, arbetsbyxa eller ej, kjol eller sjal eller bara huvudbonad därtill.

Men T-shirten står i centrum all week.

Och ni ska veta kära vänner.

Att för klänningsfröken så är det här en Huge utmaning. HUGE!!

och vidare om arbetsbyxan, som jag äntligen införskaffat. Knäskydd och allt.

Jag känner mig så fin. och smart på ett bra sätt. Händig och klok. Eftertänksam men ändå med en stark näve vid hammaren. Hållfast och rejäl. Som att jag fixar biffen, och mig kan du hålla i handen när åskan går.

Tänk vad byxor kan göra med en fröken.

Men vad falls? Vad i allsin dar som mormor skulle ha sagt...

En plastficka, på arbetsbyxan.

Mitt på blanka dan. hur har dom tänkt??

Dagens iphones som jag inte har, får inte plats.

Är mina arbetsbyxor omoderna? Inte uppdaterade?

Vad ska jag ha där i?

Läppstift är bra, och diamanter går inte av för hackor.

Undrar ändå om det inte är till för ett överlevnadskit?

Typ fiamedknuffpjäs, tandtråd, kundvagnsgrejs och ett solarieöga.

Det är så det får bli.

Har ni nåt annat förslag och vem är Tischaklädd imorgon?

Å så klagas det i garderoben...alldeles högljudda är dom. Vad ska vi göra?

2011-10-08T22:36:00.000+02:00

Jo nej men det är klart att ni ska få vara med i år igen.

Det är bara att... Nej jag vet inte hur jag ska säga det.

Jaha, sa du nåt lilla blommiga skapelse...

Ja ja, du tycker att ni är för få?

Större grupp?

Mer dynamik?

Mer intryck, mer färg?

Jaja. Jo jag fattar. Jag såg ju att det var nåt.

Okej då. Djup suck.

Jag sätter mig väl framför tradera igen då.

Skitjobbigt.

Verkligen.

Hej då klapp och kyss.

2011-10-08T10:38:00.000+02:00

Det är Lördag och solen skiner medan jag packar och viker, stryker över material som burit mig genom den hårdaste sommaren i livet.

Hej då sommarklänningar, nu får ni den semestern ni förtjänar.

Jag önskar att ni fick hänga fritt någonstans och fladdra i vinden men det går inte för sig så jag packar ner er ömt och försiktigt i den gamla kofferten utan skadedjur och så ses vi snart igen. Snart, det är snart för det går så fort.

Tiden.

När det känns ensamt och mörkt så tänk på era kollegor, vinterklänningarna.

De ligger nerbäddade hela långa sommaren för att få komma fram till kyla och ännu mer mörker.

Jojo, tända ljus och brasor och teedoftande kök är ju också fint.

Men det finns alltid dom som har det värre.

Med huvudet mot kotan i ett slukande gräs.

2011-10-04T21:10:00.001+02:00

Man ser aldrig stjärnhimlen i Stockholm, men jag står där ändå och glor.

Det är kallt och vackert stilla och jag blickar upp för att jag vet ju var den finns och jag har sett den förut men tröttnar aldrig aldrig aldrig.

Och jag står där med tunga armar längs min kropp, huvudet vilandes mot nån kota i nacken och munnen är vidöppen för det vet ju alla att det känns bäst så och inte lika stramt.

Jag står där och tänker att vi vande oss så fort.

Radiumhem och Avdelning 1A och 2B och onkolog och strål och metastas och folliklar och anaplastisk, pappilär, cytostatika cytologi och plötsligt fanns alla ord i vardagsrummet och i mitten satt vi och accepterade och tog emot smällar som små gummifigurer som man kan slå på hur mycket som helst men de reser sig ändå för de är liksom gjorda för det.
Och det där var vi och allt gick så snabbt och vi skrattade mest tillsammans och grät vid sidan om och vi visste ju.

Vi visste att hon inte skulle klara sig för alla alla alla som visste nåt om konstiga svåra ord som vi lärt oss på en kvart sa ju det och det var inte alls oklart på något sätt och vi tog vara på tiden och älskade varandra lite extra och det var så fint och det var så mycket nu och styrka och värme och förståelse och allt det där var ju med

Men nu när jag står barfota i det våta kalla slukande gräset med armarna längs min kropp och ögonen på stjärnorna som inte syns så känns det som en kanonkula har tagit med sig området mellan brösten och höfterna, och jag behöver inte titta ner för jag har sett på Tom & Jerry hur ett kanon-kula-med-eldflammor-hål ser ut men jag hade aldrig kunnat föreställa mig känslan..

Jag visste ju så väl att mamma skulle dö, men jag hade nog inte förstått.

Att hon aldrig mer skulle komma tillbaka.

127 timmars stresspåslag men armarna sitter där dom ska och jag kan vinka till dig från min sida.

2011-10-04T07:52:00.000+02:00

Tiden rusar det är så det är.
Jag och mannen byts av som riktiga skiftarbetare och man hinner inte tänka är det så här det ska vara men ibland stannar vi upp i en lång kram i hallen, för att liksom kolla av, är du fortfarande med? Sen gasar vi vidare och lagar mat och handlar och hämtar och lämnar och dammsuger och tröstar och skrattar och låtsas intresserade av den smärtsamt långa utläggningen om låtsasstorebrodern men jag orkar inte det gör jag faktiskt inte att vara närvarande hela tiden men gud och alla andra ska veta att jag försöker. så himla mycket försöker jag, och jag lyssnar oxå, det gör jag. Men tänk om det inte räcker?

Helgen var så vacker och solen lyste på vår illgröna nysatta gräsmatta och barnen lekte medan skiftarbetarna hade helgpasset och jag målade staket och mannen snickrade nytt staket och jag målade och han snickrade och vi såg på varandra och skrattade och tänkte att jo det är ju såhär det ska vara och tänk att snart är våra barn lite större och vi kommer att fylla dagarna med helt andra måsten och stanna upp nu för tusan och var i det här för snart är det försent och med det i bakhuvudet blir man ju livrädd och lägger in ett extra skift och får ett stresspåslag som är längre än ett godståg och så var vi där igen.

Jag vet inte om det finns någon av er som sett 127 timmar men om ni inte är särskilt kräsmagade så tycker jag att det ska ni, för det är fint med filmer som får en att tänka länge och väl på sina armar, på sina ben, på sin frihet som människa och hur förbannat fint det är när allt fungerar.
Det var väl ungefär det jag hade att säga. Idag.

Fokus för fan.

2011-09-29T10:10:00.000+02:00

I helgen tog jag tåget till Linköping för en sån här helg igen, och det vore fint om det blev en tradition av det tänker jag färdigt under täcket. Vi gjorde stan på en kvart och tågade hem till bubbel mitt på blanka dagen, och sen åt vi trerätters och blev yra i hatten av allt vin och så pratade vi långt in på morgonen. Och just så spelade vi Orangino och skrattade så att mungiporna förlängdes och det är en vacker känsla, och spelet rekommenderar jag alla och jag menar alla.
Dagen efter var just dagen efter fast med fina vänner som kände det samma och vi tog en vårpromenad runt ån efter en amerikansk brunch och sen satt vi på tågstationen och längtade hem till våra familjer sådär som man gör när man fått energin tillbaka. Vi satt där och tuggade på gamla köttbullemackor och tittade på klockan i en halvtimme, men de sista fem minutrarna tappade vi fokus och tåget gled förbi oss på spåret utanför och satte fart mot Stockholm medan vi satt med öppna munnar och utspända ögon och säkert rödbetsallad i för stora mungipor som sakta böjde sig neråt. Det var en märklig känsla men mister man en så står det tusen åter och en timme senare så satt vi på ett nytt tåg även om jag hellre köpt en ny klänning för pengarna.

och idag då, en överraskningsdag för min fina Dunderbullen och som jag tagit semester och planerat. bara vi två och miljoner okända. bara vi två med tid att äta färdigt prata färdigt titta färdigt. Men det blir inte som man tänkt sig ibland tänker jag färdigt under täcket och jo fan nog är det en bitterapa som sitter på axeln visst är det, schas med dig... Jag måste snyta mig.

Fokus för fan. nytt datum. för oss. det ordnar sig. det går fler tåg, det gör det faktiskt.

bara just nu.

2011-09-28T21:48:00.001+02:00

och det här är ingen IKEAblomma det ser bara ut så.

Så jag äter mozartkulor i brist på annat och funderar på om jag har ångest eller lunginflammation för jag har ändå hört att det ska vara lite lika.
Färska blommor blandas med plast i slottet och det gör mig så glad att jag nästan inte tänker på att vi inte tätade fönstren denna sommar som vi lovade innan döden kom förbi och slog sig ner och jag undrar vad den har att säga mig bakom smärtan för det måste väl vara nånting.
Jag frågade ett medium och sen dess har inget varit sig likt. Jag trodde nog att det skulle vara lite mer allomfattande typ att i jul får du en oväntad present och kärleken blomstrar i maj och fram tills dess är det motigt men den som väntar på nåt gott och köp en trisslott i oktober för guds skull.
Det var vad jag trodde och inte som det blev. En dag kanske jag berättar för det vill jag ju men samtidigt så är det så satans nära att jag måste tänka långsamt ett tag.
Wordfeud är allt bra kul och knasigt och lite läskigt för jag sitter o spelar sällskapsspel med bästa pitepalten och kollijoxen som om vi aldrig gjort annat och så har vi inte ens träffats på riktigt en endaste gång. Men bara för att det känns så, så kanske det räcker.
Konstigt kan ju vara olika men om man vill vara lite over the top så kan man ropa gasta hinka in en hysteriskt blommig knallig klänning med tyll på tradera bara för att man ville ha en annan från samma ställe men den var för dyr. Jo men det verkar vettigt så det gör vi i feberfrossan, och det kanske blir maskerad någongång och då ni. Sen har jag kommit på att alla mina gamla lära-mig-virka-acryl-knaster-garner ska bli en jättelång orm till det nya dagiset barna går på. Då kanske alla tycker att jag är en sån där hyvens supermamma så att jag kommer undan alla andra måsten när det är dags, eller oxå så gör jag det bara för att lillkillen ville ha en orm i taket för det fanns på hans gamla dagis, vad vet jag vet du. Annars raderar jag en hel del här hemma, ni vet ord suddas ut och tidningar slängs.
Det jag vet med säkerhet är att jag älskar min familj och saknar min mamma och gillar hösten och drar djupa långa sköna andetag och njuter av det där krispiga vi pratat om förut. Det är fint och nu ska jag krya fem kvart i timmen och virka en orm.
Vad gör du en Onsdagskväll och vad gör du helst en Onsdagskväll?
Det är min fråga till dig.
Idag.

under täcket ligger jag.

2011-09-26T17:04:00.000+02:00

Jag hade en så himlens fin helg som jag vill berätta om men det går inte för mitt huvud är fullt av snor av tjockaste sort och jag ligger under täcket med wordfeud och broderier. Det kunde vara bättre men det kunde sannerligen oxå vara värre. På återseende ni fina.

Pensionär plus Dolly lika med utmärkt.

2011-09-23T08:42:00.000+02:00

Jag förstod imorse att det var Dolly som behövdes och plötsligt var hon där i lurarna som om hon aldrig varit borta. Och samtidigt som hon tog i som mest och fick mig att vilja göra en vacker piruett mitt på Karlavägen men hejdade mig precis i sista stund, då såg jag dem. Det gamla strävsamma paret som gick arm i arm längs parkgången på Öfvre. Helt plötsligt lyser kvinnan upp och börjar göra hoppsala-steg bredvid sin man. Sen stannar hon upp och tar hans ansikte i sina händer och kysser honom på nästippen. Han svarar med det stoltaste leendet, fattar hennes hand och svänger lite extra med kroppen när de passerar...
Det här blir en bra dag.

den enda som är beständigt.

2011-09-21T21:24:00.001+02:00

En favoritbild på mamma, tagen den varmaste sommardagen 2009 när lillflickan kom ut och hon sa där och då att hon såg ut precis som jag gjorde på min födelsedag.

Någonstans pulserar livet och samtidigt som jag gråter så mycket mer nu så skrattar jag oxå igen.

Det har jag kanske gjort hela tiden, men ändå inte på riktigt.

Jag saknar mamma.

Jag saknar min mamma så att det brinner där det kan.

Jag säger er att sorgen känns i varje muskel i varje blick och i varje jävla andetag.

Jag blir påmind om henne i allting som sker och kanske förstod jag inte innan hur stor del av mig som hon egentligen var är och förblir.

Nej det gjorde jag nog inte och på jobbet låser jag in mig och spolar med vattenkranen det allra hårdaste för att dränka ljudet som sorgen bjuder på.

Det låter så konstigt, så ihåligt och hårt.

Jag vill skriva avgrundsdjupt igen känner jag.

Jag känner inte igen mig i det men det är väl positivt.

Jag har varit utan min mamma i 183 dagar och aldrig förr har jag varit ifrån henne så länge.

Idag är det ett halvår sedan hon lämnade oss och hon är fortfarande död.

Det är så förbannat beständigt.

jag drömmer om paket och kärnfriskhet.

2011-09-20T07:42:00.000+02:00

Det är morgon och jag är på jobbet som det var mindre än tolv timmar sedan jag lämnade.
Huvudvärken ligger och gnager och ni vet när det känns som om huden är så tunn så tunn längst bak i halsen. Jag hinner inte bli sjuk och på tunnelbanan fick jag nästan panik för runt mig satt åtta st och det var bara en som inte hostade för hon höll andan i 30 minuter.
Hur kan en vardag någonsin bli tråkig med de där snoriga ungarna jag har hemma tänkte jag igår när jag kom hem. Och mannen hade tänt en brasa och jag tittade på idolrepris på tv4 sajten samtidigt som jag gjorde situps och åt kall spagetti och sen fick jag kill på håret och jag längtar så förbannat efter tjejhelgen i Östergötland med start på Lördag men helst av allt ja faktiskt just nu och förlåt för det, så längtar jag efter att vara ensam med min man och inte bara två timmar på bio utan jag behöver hela paketet och där sätter jag punkt och ger utrymme för fritt tänkande.

2011-09-19T19:03:00.001+02:00

Jag känner ett behov att umgås och planera, så jag funderar och bokar, fantiserar och klurar.
Jag har en överraskning på gång till mannen, en till dunderbullen och sen två roliga fester som jag tänkt ut. Mina planer är ofta barnfria och det gör lite ont i hjärtat när jag tänker på det, men kanske är det den sidan av mig som måste ta plats ett tag vad vet jag.
I helgen var vi i stugan och slog igen inför vintern. Vi plockade kanske tre påsar svamp och lekte pirater i skogen. Kaminen gick varm på kvällarna och ljuset över sjön var liksom magiskt. Min pappa och jag drack vin på farstutrappan och pratade om mamma så som hon var på alla sätt och vis. Pappa känner att han inte uppskattade henne ordentligt och jag säger jo och torkar hans kind. Är det inte alltid så, att man ångrar sig lite när det är för sent?
Jag ska älska mer det ska jag.

och sen då. Jag hittade en diktsamling så här får ni två. kanske var jag nitton tror jag.

Den ganska söta:

Dimman som dansar, älvor i mitt ansikte och daggen som tynger skorna.
Tröttheten kittlar som skogstroll, flanerande över naken hud.
I mitt inre rum flyger fjärilar sin morgonrunda och vinden piper mellan tänderna när jag ler.
För att du står. Där.

Den som gör lite ont att läsa 15 år senare.

Du lyser på mig, jag syns.
Dina starka armar lyfter, så ingen trampar. på mig.
Din närhet värmer mig och jag behöver ingen annan.
Din kärlek gör mig vacker. värd att ses. Av dig.
Din styrka som styr när jag felar
och dina ord som räddar.
från allt som är ont.

Jag tänker blåsa ut dig en dag för jag vet att du ljuger.

Jag känner mig själv ganska väl vid det här laget jo för det gör jag ju.

2011-09-16T14:31:00.002+02:00

En dag ramlade Els-Marie bara ihop. Hon kunde inte andas och hon trodde, på riktigt att hon hade blivit tokig. Det kändes som om hela hon gick sönder. Inifrån. Hon hamnade på psykakuten och där, sittandes på en stol i ett väntrum så tänkte ElsMarie att hon skulle bli inlagd för alltid. Få starka mediciner och aldrig mer känna sig normal igen. Men det blev hon inte. Hon träffade en doktor som lät henne prata till punkt och efter en timmes lyssnande och hummande och vickande på foten, så ser Doktor Ahlstedt eftertänksamt på henne innan han säger; ElsMarie, du är inte tokig. Din man har dött och ...

Göran satt i lastbilen på väg uppför Åbybacken när hjärtat plötsligt rusade. Det kändes som om någon stark sate gjorde hundra nålar fast liksom över magtrakten. Han styrde fordonet åt sidan och sedan blev allt svart. Första minnet han har är att en kvinna i 50 års ålder, som han senare kommer att kalla syster Karin, lägger en sval hand på hans panna. Kommer jag att dö, frågar Göran utan att egentligen vilja höra svaret för han är ju ganska säker. Nej Göran. Det kommer du inte.

Du har någonting som kallas Sorg.

Och jag läser flera berättelser i veckan, vet knappt själv var jag hittar alla, och jag hinner bara några rader innan jag tänker att: men herregud människa, du måste ju ge dig tid. Du har ju sorg. När de senare ramlar ihop av utmattning jo för det gör dom så småningom så sitter jag med hjärtat i halsgropen och tänker att det borde du väl ha förstått, du har ju fått alla signaler innan, varför låter du det gå så långt, varför söker du inte hjälp, du har ju förlorat din man, fru, dotter, mamma, syster,morfar, vän,kusin, son, bror, far, farfar, mormor..Det finns så många att förlora visste ni det?
Jag har så många svar till er, kom hit så ska jag hjälpa er alla för jag vet precis exakt vad just du ska göra och jag kan säga dig på rak arm hur, om du så väcker mig mitt i natten.

Men sedan hamnar jag med mig själv på en bänk. Och där ser det lite annorlunda ut. Lite om-möblerat. Lite mer strikt och bestämt. Lite mer krav och lite mer militära inslag som jag egentligen aldrig tyckt så mycket om.
Det borde gå över nu. Nu får du vara färdig. Klart du är ledsen men låt inte sorgen äta upp dig nu.
Oj vad jag har magkatarr, jag måste försöka äta bättre fast det gör jag ju redan va konstigt det känns i bröstet. Jag har huvudvärk, idag igen...märkligt. Så fick jag en ångestattack på tunnelbanan igår, jag håller på att bli tokig och det har jag ju inte tid med. Och sömnen är helt uppåner nerochupp, men det måste ju bero på jobbet, det är lite körigt nu.

Och ni vet ju så väl.Och ni skriver det oxå och påminner mig och det träffar mig som sköna små luddiga bollar som jag använder som huvudkudde för min onda skalle och jag sover lite bättre den natten för det finns folk som faktiskt förstår mig och jag ska lyssna på dem och er för ni har så jävla rätt och jag ska tänka på det. Imorgon ska jag lyssna men först ska jag sova lite bara för känslan av att vara förstådd är så varm och skön nästan som en mammas famn om ni vet. och förresten är det ingen fara för jag har ju gått i terapi några omgångar ja kanske tre år om man lägger ihop det och jag känner mig själv ganska väl nu. Jag slår mig på bröstet och känner mig själv ganska väl och det gjorde inte ElsMarie eller Göran eller Jeanette eller Pia och det var därför de bara ramlade ihop en dag och det är ju självklart att det blir så och helt förståeligt eftersom att de inte lyssnade.
på. signalerna. som. kroppen. var. så. tydlig. med.
Hur kunde dom bara låta det passera? Det är märkligt.
Jag önskar att jag kunde hjälpa dom.

Jag måste bara ta en Losec till för det värker så i magtrakten, det måste vara typ ägget som jag åt igår.

Pensionär med pulserande hjärta. I sin hand. Som är en protes.

2011-09-15T21:37:00.004+02:00

Idag har jag besökt en utställning för pensionärer.Inte en pensionärsutställning som jag först sa.
Det är skillnad. Jag tänker klapphörna. och pensionärsuppvisning, olika kategorier och det blir så rörigt allting. Pensionärshona. Pensionärshane. Trött pensionär. Äldre pensionär. Pigg pensionär. Glad pensionär. Pensionär med korv och bröd. Pensionär med protes. Alldeles ordinär pensionär. Skojfrisk pensionär. Hungrig pensionär. Liten pensionär. Pensionär med rosett...endast din fantasi sätter gränser och bygger staket det vet du ju..
Det var roligt det var det men ibland där och då så tänkte jag för mycket på min mamma om man nu kan göra det och på vägen hem i bilen med min chef så grät hon när hon berättade om hennes mamma som dog för 16 år sedan i samma jävla cancerhelvete och jag förstod ännu lite mer omfånget om det jag går igenom och sorgen kommer inte att sörjas ut aldrig någonsin blir den färdig men någongång längrefram så antar den en annan form och dagarna och nätterna och allt det andra blir lite lättare att leva och däri bäddar jag mjukt och lägger min tro.
När jag kom hem sprang jag intervaller i hösten och fick blodsmak i munnen fast mer utmanande än destruktivt och jag tänkte där i mörkret att det kan aldrig vara friskt det här men så väl hemma någonstans mellan eftersvettningarna och stretchen landade jag i en av de bästa rusen man kan uppleva nyktert och varje liten yttepyttedel av min kropp fick den endorfinutdelning den förtjänade.
Och den känslan...hjärtahjärtahjärtahjärta.
(nej, inte facebookhjärtan era tokar. mer bara riktiga köttiga levande röda och lyckliga hjärtan.)
Just nu. Just här.

bara ett axplock vilja...

2011-09-13T15:26:00.000+02:00

Jag vill ha min garnbutik med secondhandhörna och jag vill brodera mycket mer.

Jag vill sy fler lapptäcken och jag vill skapa flera tygtavlor.

Jag vill skriva min roman nu jag känner att den finns där och sen vill jag absolut väldigt gärna förlora alla överflödiga graviditetskilon.

Jag vill anordna massor av fester med olika teman och jag vill vara mer med mina barn.

Jag vill bygga kojor på tomten och bygga ut och bygga till.

Jag vill renovera färdigt och göra fint och sälja för en herrans massa pengar som vi sedan kan köpa ett nytt renoveringsobjekt för på Öjn för det är där jag vill bo. Det är det faktiskt och det står jag fast vid.

Jag vill köpa ett porträttobjektiv och en riktigt fin blixt och sen vill jag fotografera mycket mer.

Jag vill virka minst en gång om dagen och jag vill springa en mil utan att stanna en endaste gång.

Jag vill att vi får en liten hundvalp till oss och sen vill jag måla tripptrappstolen vit innan andra barnet växt ur den. Jag känner bestämt att jag vill blogga mer och lägga lite mer tid på mina inlägg och sen vill jag väldigt gärna gå på bio oftare. Jag vill resa iväg med min man till en annan stad och gärna utomlands och sen vill jag följa med sju åtta tjejer till Italien nästa gång de hyr ett hus där.

Jag skulle vilja lära mig att baka gott och att spela gitarr och jag vill vandra i fjällen i norr, ni vet långt och med packning och kanske dra en kanot över en fors eller två.

Sist av allt just nu är att jag verkligen så himla gärna skulle vilja att det fanns en supergod chokladkaka, som är så himla nyttig och bra och sund för kroppen, så att rekommendationen från läkare råder minst en om dagen och gärna fler.

Det var väl bara det. Just nu.

Vad vill du?

Basta på pizzerian i armarna på mannen. Sämre kan man ha det.

2011-09-11T23:19:00.000+02:00

Jag balanserar ända bort till vackra Möklinta och en av de finaste vännerna i världen.
Där bygger jag ett bo för helgen och samlar energi och plockar svamp.
Vi kastar sten i Dalälven och grillar som om det inte fanns en morgondag.

Trädgården är så stor att ingen orkar springa bortom gränsen så jag kan passa fyra vildingar och samtidigt virka på den där babykoftan och det var sol och det var lä där jag satt och maten blev serverad och det fanns kärlek i luften fastän vinden var kylig.
En id'e om en pizzeria kom flygande och det finns mycket man kan göra med en sådan tänker jag och låter er fundera så det knakar för nu har jag helg i exakt 3 timmar till och den tänker jag spendera i armarna på min man. Så det så. Basta och pronto, på återseende kära fina energigivare.

rakt av och rätt ut. Idag.

2011-09-07T20:43:00.002+02:00

Att hitta dreggelpapper från mammas sista tid. Här och var men oxå nerstoppade i de finaste kavajerna. Hon gick på fest fastän hennes hals var som ett stort köttsår invärtes. Hennes lungor var nersölade av metastaser och hela levern tung av tumörer. men mamma gick på tillställningar ändå för hon ville inte sluta leva. Hon gick på fest för att hålla modet uppe och smög undan med ett spottpapper i fickan.
Två veckor senare så dog hon och festen var slut.
Och jag och min syster står med gamla intorkade Lambi i handen och kan inte slänga.
Vill inte skicka iväg det sista av vår mamma hur fult det än är.
När vi vecklar upp en tshirt så ligger det tre hårstrån där och vi sliter åt oss som hungriga vargar innan vi generat tittar bort och släpper dom mot golvet.
Mamma finns inte där. Det vore ovärdigt att tro och hon skulle bli skitarg om hon såg vad vi håller på med så papprena hamnar i sophinken innan vi ångrar oss igen.

Så fyllde jag min gamla toyota med mammas kläder och kramade om pappa hundra och en gånger innan jag skulle fara till mitt liv. till min familj där luften är lättare att andas. Jag springer in för att hämta min telefon och när jag kommer ut så står pappa där och håller om taket på min lilla bil och för ett ögonblick så tror jag att han ska lyfta den där och då för kramperna som spelar i hans kropp är som elektriska impulser och hans läte är avgrundsdjupt. Avgrundsdjupt är nog det bästa ordet där och då och han skakar och han rycker och han frustar. Under taket inne i bilen ligger mammas randiga kofta hennes rutiga blus och den där tröjan hon stickade 1988. I en sliten Icapåse ligger dom och det känns som om jag knycklat ner hela henne däri och nu ska hon bort från gården och slängas ner i en gul container och jag är så himla rädd att det ska regna in i den där containern tänker jag när jag håller min pappa som han höll mig mest när jag var barn men oxå 20 år och alldeles tillintetgjord en gång eller två..
Avgrundsdjupt passar bra.

Väl hemma kämpar jag hårt för att ta mig tillbaka i det som är mitt. Saker som ska göras. Saker som förväntas av mig och barn som behöver sin mamma och kärlek på hög och min man som går runt och puttar in mig i leken igen när jag faller ur glömmer bort eller inte orkar . Jag går med lilltjejen i affären och rätt vad det är ropar hon Mommo Mommo och pekar på tidningsstället. Marie Göransson pryder omslaget till en korsordstidning och lilltjejen ser en mormor i henne. Hon tittar på mig, och sen på Marie Göransson igen. Mommo mamma!!! som om jag inte fattar och hon ser så glad ut, som om hon precis hittat skatten och helst av allt vill ge den till mig för hon vet med sina kloka två-års-ögon exakt hur mycket jag vill ha den fast jag aldrig sagt det till henne... och jag börjar gråta.
igen och jag gråter för att hon inte ens kunde säga mommo när mamma dog.
Hon har fått lära sig att säga mormor till pappersbilder och hon kommer aldrig att minnas henne på riktigt och tjejen i kassan tittar på mig när jag slänger upp skinksteken alldeles för hårt på rullbandet och hon tänker säkert att min man varit otrogen och att vi skilt oss och har delad vårdnad och därför gråter jag på Coop och jag tänker att hon får tro vad hon vill.

Jag är noga med att slänga mitt snorpapper i en papperskorg när jag går ut för om jag av någon underlig anledning skulle dö just idag så ska ingen behöva hålla i det och välja.
Spara eller slänga.

det är väl bara att skärpa sig lite...För fan.

2011-09-06T11:56:00.001+02:00

Jag har varit bortrest i fyra dagar och tre nätter.

Bott i stugan vid vattnet och gjort lite som jag vill.

Broderat en bonad, virkat en babykofta och lyssnat på tio sommarpratare.

Ätit godis druckit höstigt vin och haft långa sovmornar.

Sprungit nya stigar, runt sjöar och förbi, rätt in i grönaste mossan och där.

Om jag skulle stanna här tänkte jag.

Sen blev jag rädd för mig själv och sprang vidare.

Blundade och dök ner i det höstkalla vattnet som var alldeles brunt.

Simmade fast armarna sa håll om mig istället.

Det gjorde jag sen framför en ful liten svart kamin i ett hörn.

Jag har rensat ur min mammas garderob och jag har sett min stora starka pappa skaka av gråt över en gammal randig och sladdrig H&M kofta som jag aldrig såg henne i.
Gråt där snoret hänger som en sträng inte bara till munnen utan förbi och fram, ner.

Till golvet. Vi har firat mamma, tre små vuxna runt en mycket kall och alldeles grå gravsten.

hej mamma. är det här du är det var väl inte så vi hade sagt? Ska vi fira med smörgåstårta...

Jag är jävligt på gränsen kan jag säga.

Eller rättare sagt så har jag nog passerat gränsen,men fått tag på en liten kvist vid en liten bergsdepå. Där hänger och håller jag fast.

Jag måste vidare, jag vet ju det.

Kvisten går av, jorden under mina fötter rör sig och mjölksyran...

Jag kan inte stanna här. Det känns som om det är nu jag ska välja.

Ta tag i mig själv. Rycka upp mig. Eller falla död ner.

Kan jag bestämma över det här eller är det inte jag som styr längre? Är det inte jag som styr?

fan jo även när jag är vilsen väl?

Jag måste måste måste försöka ändra. resa mig upp och kick some ass. Se om jag kan.

Är det så att jag bara skulle kunna skärpa till mig?

Skåpen är fulla men orden är borta.

2011-09-05T15:34:00.000+02:00

Mitt hjärta är på lagning och jag saknar ord.

Igen.

Men jag råkade hamna på fyra loppisar i lördags och just nu eftersöker jag smarta förklaringar att säga till min man när han undrar var i hela fridens namn allt tyg kommer ifrån. Tavlorna med änglar och någon gammal gud? Skorna?Jordgloben?

Jag vet inte om det duger med "jag har tömt mammas garderob". jag tror inte att han köper det.

Fuck it, jag börjar bli nervös.

Det är som det är idag mamma.

2011-09-02T08:00:00.004+02:00

Det är fredag och min mammas födelsedag. Hon skulle ha fyllt jämt och vi borde vara vid solig ö i fjärran land. Nu står vi antagligen runt en sten istället. Viskar grattis och håller hårt. Skickar alla hjärtan vi kan uppbringa rätt upp i himlen som ett fyrverkeri och stjärnfall på en å samma gång.
på kvällen sitter jag vid vattnet i mörkret och där samlar jag all kraft jag kan få för att orka vara utan henne ett litet tag till. för det är det allt handlar om. Dag för dag. Just nu.

Och sen handlar det ju om Klänningsveckan för bövelen. tro inte att jag är den som är den bara för att jag inte har nåt internet i stugan. Känner mig som värsta high tech som kom på att man kunde datumbestämma inläggen. Shit. Hon är smart den här fröken... här är klänningen och stövlarna jag packat ner. Det blir som det blir. Det kändes konstigt att hoppa runt i trädgården hur som helst.

torsdagsklänning och ensamhet.

2011-09-01T13:04:00.000+02:00

Tån sticker fram och jag låtsas som det regnar. Sen skrattar jag åt mig själv och tycker att jag är söt som håller på och styr. Det tar tid sånt här med att fota å grejer. Klänningen är indiska och strumpbyxorna världens mest slitna från gud vet var. Äpplet är en fin gåva från min vän Dunderbullen och väskan är bara min mammas. Läpparna är lysande röda och min son tycker att jag är vackrast i världen. Det känns fint idag..
jag laddar för stugan. virkningen. broderi och ensamhet.
det blir nog bra det här.

Jag måste googla på ångest + bowlingklot .

2011-09-01T00:48:00.001+02:00

Ikväll har jag svårt att andas och det känns som om magen är fylld av ett bowlingklot. Som när jag var übergravid och chippade efter luft, för att det inte fanns plats till mer än en matsked åt gången. Men nu är jag inte på tjocken och vet i tusan om det inte är vanlig gammal hederlig ångest fast i en ny okänd form men då tänker jag vara steget före minsann, och säga Fan va kul, hej på dig kom hit å häng, klart vi ska ha lite ångest såhär till vardagsklänningen. Komsikomsi för jag är inte rädd för dig längre så du kan sitta stå eller härja bäst fan du vill. Go ahead your punk ass motherf...eller den mildare varianten välkommen in här sitter jag i lotusställning..
Ja. så får det bli. Och ni förstår att det är ju inte riktigt jag, det här med teman och klänningvecka och kläder överhuvudtaget. Nja, inte så att jag föredrar att vara utan kläder men ni vet lite mer Det här tar vi och slänger på en scarf så blir det varmt och skönt. Men nu kan jag visst inte bärga mig tills morgondagen då jag får se vad ni har på er och hur jag ska fota min egen outfit på ett bra sätt. Vad ska ske härnäst? Jag kanske börjar gilla streetbasket över morgonteet?

Det känns så fint att ni frågar mig hur jag gör med bilderna...fast jag känner mig dock lite tveksam till att berätta. För det är som min tipsare Millandante varnade om. Det ÄR beroendeframkallande. Och rätt som det är har du slutat blogga, förlorat din familj och fått sparken från ditt jobb bara för att du laddat hem PhotoShape gratis från nätet och labbar och har dig med filter och motljus och fan å hans moster och så blir det mitt fel hur som haver och så sitter jag här och har inga bloggar att läsa längre...

Nej men hörrni. jag tror jag låter bli.
Nu ska jag googla på bowlingklot.

en onsdag rakt av.

2011-08-31T12:42:00.003+02:00

Jag är ett smartskaft som föreslår klänningsvecka när sex favoriter flyttat tillfälligt till en storasyster som ska på fest till helgen, men jag gillar ju läget och utmaningar och sopar till tjuren över hornen och spottar i nävarna och sen var det inget mer med det.

om man vill kan man köra afrikansk dans på morgonkvisten

i Onsdagsklänningen och allt.

Och armbandet sitter där, allt som oftast.

En av de finaste gåvorna jag fått, strax innan min mamma dog.

På posten kom det, från finaste Yogamamman.

Visst är det fint med presenter?

De som är med på klänningsveckan är Fraidi, Kollijox, K Yogamamman och Till-vidas-ara so far.

Och min fina vän Dunderbullen är med på ett hörn och skickar finfina mms. Kanske om jag hugger ett huvud och har tur, så får ni se på tjusigheter... :)

Att ha en bebis under famnen som om inget hade hänt.

2011-08-30T20:02:00.000+02:00

Jag har bytt ut vinet mot en kopp te gud bevars och runt mina ben ligger en filt.
En långärmad åker på och jag försöker att ofixera mig vid att köpa en valp.
Det går sådär men mycket bättre att skola in våra barn på dagis och det är klart att man väntar på smällen och bakslaget men jag njuter otroligt av det trygga oblyga självklara som våra små människor bär omkring på bland sandlådor och rutschkanor.
Det är absolut två dagar kvar tills jag tar skrotbilen ner till stugan för några nätter i tystnad och jag kunde inte längta mer.

det kunde jag faktiskt inte alls.

På vägen hem idag mötte jag en proper man med kostym och slips och välputsade skor som såg ut att vara på väg hem från jobbet. Där man förväntade sig att han skulle ha en portfölj ni vet sådär under armen...där hängde en alldeles vitklädd bebis horisontellt och log med hela ansiktet. En baby lite hur som helst.Och mannen gick gatan fram, stolt och glad och förmodligen alldeles ovetandes om hur himla knasigt det såg ut.
Det tyckte jag var roligt.

Tisdag med klänning och allt.

2011-08-30T12:11:00.000+02:00

Yeah Yeah vi kör igång med klänningsvecka en dag för sent och idag får den gamla Lindex-favoriten tjänstgöra tillsammans med marinspetsiga strumpbyxor och ugglaring.
Jag vet två som är på, nämligen bästa Fraidi och bästa pippilotta och jag tror de startade upp redan igår medan jag simmade runt i ett hav av borderline.
Nu har jag gaskat upp mig, bättre sent än aldrig tjo och tjim med tjong i en medaljong så kör vi och jojomen, ni med kjolar hänger med på ett hörn tycker jag. Visa spirorna bara, protestera mot våra vackra höstvindar och håll fanan och huvudet högt.

och nu är det ju bara tre dagar kvar vet ni, vilket innebär tre klänningar när det lider mot helg...
Klart ni ska hänga på!

Let me know, then I länk you.
och älskade Dunderbullen kan väl va med fastän du inte har en blogg?

Fokus är långt inne i pälsen.

2011-08-29T14:08:00.001+02:00

Ni vet när fokus är fel. När ansiktet hamnar utanför och det syns att man har päls.
När man hellre äter mycket choklad än lite vindruvor. När man ser allt i sepia med caliramar istället för att stiga ur och titta på livet som passerar.När man tänker på någon som gör en illa fastän man har hundra som gör en glad. När kroppen liksom mjäkar och säger njahanjaha du gör som du vill men jag mår skit och det blir säkert bättre imorgon.
Fan. jag tror jag sitter på någon slags missbrukarepersonlighet som börjar lacka ur. Det är så det känns. Motigt som fan och hela hjärnan håller på att sprängas av felfokus.

Kickoffen var en lisa för själen och samlagsställningarna hörde visst mer till studentfesten när jag tänker efter. Nu var det afrikansk dans på gräsmattan, joggning med kollegor och sedan champange och frågelek innan middag och skratt hela natten lång. För mig blev det även en god egokick utan dess like, då jag fick så mycket cred för mitt jobb OCH min personlighet att jag faktiskt fortfarande har lite svårt att tänka på det utan att rodna alldeles över öronen. Det är så förbaskat gött att få kärlek, och speciellt alldeles oväntat från människor man kanske inte trodde tänkte så. Fint.

Med det i ryggen åkte jag hem och sprang in i en nära med allvarlig borderlinepersonlighet och jag vet ju det så väl och borde kunna ställa mig utanför men likförbannat så kastas jag rakt in i lejongapet, sväljer betet med hull och hår för att jag är så grymt naiv och går sedan därifrån alldeles alldeles tom. Och i mitt lilla huvud rusar tankarna för att få rätsida, för att få henne att förstå, för att kunna möta henne och ändå behålla förståndet.
Och det går inte. det gör det verkligen inte.
och jag verkar närma mig det nu. Att kanske om man skulle ta och släppa ballongen rätt upp. Låta den segla iväg för att stå stadigt kvar. Liksom blicka uppåt. Kom tillbaks eller inte.
men här är min plats. här är mina viktigaste, här är mitt revir. Det är här jag ställer mitt fokus.

Jag vill så gärna poppa igen.

2011-08-24T21:11:00.000+02:00

Igår läste jag ett inlägg som jag skrev för ett år sedan. Orden bubblade ur mig som en glatt överhettad popcornkastrull o blixtrade lite i periferin runt omkring och det var fint och det var bra och jag hade så mycket att berätta om egentligen ingenting. Det är ju där jag vill vara men sorgen är så tung och jag vill ge mig en chans att hitta dit igen fast tillsammans med sorgejäveln då för jag får aldrig neka den fast inte ge för mycket plats och ni hör ju hur jag balanserar igen.

Imorgon flyger jag på kick off och hamnar långt ner i skånelandet och jag skiter i att vi säkert ska leka vuxenlekar så länge jag slipper sockerbiten i mjölet och flest samlagsställningar på en minut. Jag ska dricka vin och äta som om det inte fanns någon morgondag och sen ska jag sova sju kvart i timmen alldeles barnfri, och det är där jag lägger mitt fokus.

Mina strumpbyxor vill komma förbi och fram, de vill ta den plats de förtjänar nu när höstens vindar börjar smeka runt vaderna som en lömsk liten rävaunge. eller nåt. och då kom jag att tänka på en klänningsvecka med start på måndag och jag undrar blygsamt om någon vill hänga på så säg?

För övrigt måste jag tänka på att släppa ner axlarna och slappna av, andas djupare än nu och älska mig själv lite mer än jag förtjänar.

2011-08-23T17:15:00.000+02:00

Hoppsala som morfarn sa. Jag är beroende.
Allt är BästaCoolaKvinnans fel.

Jag säger TACK, men min familj säger nog inte samma.

På återseende,om några år, i en annan galax.

Alldeles för rädd.

2011-08-22T18:14:00.002+02:00

Jag är hemma från jobbet med halsont och cementhuvud.
Jag ligger stilla i min säng och ibland smyger jag upp och äter chokladbollsmet direkt från bunken.
Det rusar ideer i mitt huvud och jag vill virka och sy, klippa och klistra på en å samma gång, och sen vill jag brodera en prunkande vinröd ros med stora vackra blad men så fort jag rör mig så förstår jag att det inte går för sig.
Jag är sjuk på riktigt men på det där mysiga sättet som inträffar så sällan. Jag orkar läsa och äta godis och titta på underbara svartvita filmer, jag orkar mysa med barnen om dom ligger stilla men hoppar dom i sängen så ramlar mitt huvud av nästan iallafall.
jag skulle vilja ha en bärbar dator, det skulle jag verkligen för då skulle jag kunna blogga i sängen och ramla runt på fina sidor som Kollijox, Mokkasin, Textilspanieln och Mrs Pitepalten, och så alla ni andra som redan vet vilka ni är. Jo just det, och en ny favvo som jag hittade igår. Så in i bängen bra. Herre jöstanes, här är HON. En sån där person som får mig att bli lite grön av avund fast på ett snällt sätt och alldeles lycklig över att hon delar med sig. Som ni andra fantastiska. Oj vad ni ger där ute. Fan vad ni delar.
Det är fint tycker jag. Sen vill jag ha ett nytt objektiv till kameran så jag kan ta mer porträtt och oxå ett fint bildredigeringsprogram har ni några tips, och gärna väldigt gärna skulle jag vilja köpa en blixt oxå. Det var väl det i begärsträsket för tillfället och det där med en köpfri månad vore nog inte så dumt eller kanske ett köpfritt år. eller två. då kanske jag har råd med en liten blixt sen?

Och drömmen jag hade imorse, den där febriga om att jag och lilljäntan klev in på tunnelbanetåget och lillkillen som blev kvar utanför alldeles ensam och tåget lämnade perrongen och den där förtvivlan som fanns i hans blick och antagligen i min.Och jo nog handlar det om mig och avsked och mamma såklart, och jag måste bara skriva ner det så att det blir text och kanske att jag kan släppa det sedan för just som det är för stunden så kan jag inte tänka mig nåt värre och ibland är jag.

alldeles för rädd för livet.

Tro hopp och kärlek i triss.

2011-08-21T22:18:00.001+02:00

Helgens skapelser.

Tro hopp och kärlektavlan i tre varianter.

Vilken är din favorit?

Kära syster. Platsen är här.

2011-08-21T01:04:00.000+02:00

Jag gör några tygtavlor samtidigt som jag avverkar min finaste Lördag på länge. Jag har sprungit i skogen och hurra varit ett med naturen och det känns så himla speciellt och det vet du ju om du känt det någon gång.
Här hemma är vi nära och kära, och barnen mår oxå bra.
Kanske har jag inte skrivit riktigt hur viktig ensamheten är för mig nu, hur den liksom petar och tränger sig på.
Så jag åker. Om två veckor från nu så sitter jag där i stugan med mina tyger och garner, och en bok jag ska ta med mig är Kära syster för den verkar så förbannat bra, men det vet jag ju inte riktigt än.
Sen fick jag för mig ni vet så där himla starkt och ändå förvånandsvärt impulsivt att vi bara måste skaffa en liten boxervalp och jag googlar och hittar både det ena och det andra och kroppen skriker Det är rätt, du behövert medan hjärnan bromsar i takt med mannen. Det är svårt när man måste mäta hjärnans vilja kontra hjärtat...som bäddat för konflikt vill jag säga så jag sover på saken som mormor skulle ha sagt.
Det är natt i Stockholm och just exakt nu, finns det ingen plats jag hellre är på.
Än här.

Det är fredag och vi mixar cancer med ett försök till kontakt.

2011-08-19T11:03:00.000+02:00

Idag och bara idag har jag pratat med två kunder som avbokat sina tider för det är ingen ide längre. Dom behöver inte ordna med sin hörsel för dom ska inte leva länge till...
Två st olika och oberoende. På olika platser i Sverige och med olika bakgrunder och olika åldrar.
Samma Lika besked.
Samma jävla pissochskitcancer.
Jag har gråtit i takt med regnet som vräkte utanför, så förbannat förlösande och jag öppnade mitt stora fönster så att det kändes som om jag satt där mitt ibland de hårda arga droppparna som kastades ner, men det var varmt och gott om ryggen och datorn höll sig torr.

Och min pappa bor hos oss i några dagar och han gråter och han pratar så att det går hål i örat och hjärtat och här och där men plötsligt så händer det bara.. Det blir alldeles tyst. Och så frågar han. Han frågar det jag har väntat på. I fem månader har jag väntat varje dag.
Det är fem månader sedan pappa och som jag har.väntat.varje.dag.på.att.du.ska.se.mig.

Är det aldrig jobbigt för dig, blir du aldrig ledsen?

Och samtidigt som det gör så inidjävulenont att han inte ens sett mina tårar, min förtvivlan och min lilla grop jag byggt, att han inte ens hört mina skrik eller förstått min avgrunds djupa helvetessaknad överhuvudtaget. Så är det så himla skönt. Att han inte har märkt.
För jag förstår ju då.
Att han inte ens har sett mig. Att hans egen sorg har varit i vägen och så jävla tjock att inget inget kommit varken in eller ut.. Han struntar inte i mig. Han ser bara inte. Mig.
Alls.
Jag är inte bortvald. Han väljer inte överhuvudtaget. för han har inga alternativ. Bakom sin mur.
Så nu sitter vi här. En bakom muren och en i gropen. Vi får väl se hur det går. Har jag grävt en grop kan jag väl gräva en tunnel.
Det ska inte va så svårt.

Det var ord och kusiner i möten på en höft.

2011-08-15T19:02:00.001+02:00

Ibland är det som om orden behöver några dagar att landa för att komma ut och hamna rätt.
Och så kommer dom bara och det rinner ur en som en bra låt, man diggar med foten och tänker så enkelt det är varför var jag så rädd. Sen var det inget mer med det, men jag försöker lära mig för jo det blir en nästa gång och en nästa gång. Det är ju så livet är men det är fint att vara nära igen.

Och så har jag en kusin.
Vi var såna bundisar förr han och jag.
Lika gamla och alldeles olika men ändå var det vi och han var den första killen jag älskade på riktigt fast inte på det sättet.
Det kom elände i vägen och flera år blev ännu fler innan han så äntligen kom tillbaks i helgen.
Vi sprang på Gröna Lund och tog vid där vi slutade och det är så förbannat häftigt när man möts och vi är vuxna nu för det var 18 år sedan och ändå finns det inget bättre än att krama honom.

Jag längtar efter sömnen för den försvann visst bakom kröken och om två dagar springer jag mitt första lopp med nästan utläkta benhinnor kanske om jag hoppas tillräckligt mycket.
Vad gjorde ni i helgen på en höft?

En vanlig Onsdag och ni får träffa dem allihop.

2011-08-10T14:54:00.001+02:00

För att bryta av lite. Bli mindre smärtsamt personlig för ett ögonblick.

Jag vill presentera mina vänner, aporna.

De föddes allihop i den lilla stugan vid vattnet.

Sommarkvällen var ljuv, det var den sannerligen.

Här är Franco. Han stannade bara ett dygn innan han hoppade på första bästa snubbe och åkte till Linköping. Det är där han är nu och jag hoppas att han håller sig till honom, det hoppas jag verkligen. Det var nog meant to be.

Herman gillar tåg helt enkelt.
och en morgon för inte så länge sedan...Han hade hört om X2000.
jaja. Åk då.
Det sista jag hörde av honom var att han hade det bra. han bor i majorna och hänger i en barnvagn om dagarna.

Rosa. Vet liksom inte vad det ska bli av henne. Hon är jävligt hemtam.
Vill helst inte gå ut.
Det är klart man blir orolig. Jag tror det är en fas hon måste igenom. Lusfri är hon iallafall, för tillfället.

Roine heter apan högst upp. Mer vild än tam, inga skogspromenader här inte.
Men ibland kommer han nära. Lägger huvudet i knät för att bli kliad bakom örat.
Det är när han saknar Veijko,som flyttat till en vindsvåning på Söders höjder.
Det gick liksom inte att ha dem ihop längre. Vi var tvungna att göra nåt.
men visst.
Det är tomt det är det ju.

Vi är bara vilse hoppas jag.

2011-08-09T21:34:00.002+02:00

Att mötas i sorgen eller att gå omvägar, genvägar och vilse.
Jag trodde vi var bättre än så, det var det jag trodde.
En spricka växer till en jordbävning och där står du och här står jag.
Och jag kan inte.
Säga vad jag vill.
För jag vet ju inte.
För att det är stopp.
Orden kommer inte ut för tanken har inte kommit fram.
För jag behöver plats men vågar inte ta.
Och du räcker ut en hand men jag orkar inte greppa.
Tänker att du måste bygga en bro men du tror att jag just grävt en vallgrav.
Stängt en dörr. Svalt nyckeln.
Det är ju inte jag. Inte jag.
Jag. vill. inte. stå. själv. på. min. ö.
Jag. vill. inte. sitta. själv. i. min. grop.

Jag vill att du håller i mig.

den motsträviga är jag.

2011-08-09T08:21:00.000+02:00

Det är morgon och det är trögt.
Natten bar med sig svettiga drömmar och skrynkliga lakan.
Varma barn med sötunken andedräkt nära nära ingen rast ingen ro.
Jag vill bort det känner jag ända ut i de sommarkluvna hårtopparna och jag är så ledsen.
Det är så mycket jag borde men är motsträvig åt alla håll och jag förminskar min värld.
Det låter inte så bra det hör jag ju men det ligger på lur och måste ut som allt annat som bränns.
Jag är så väldigt väldigt besviken.
Det är fånigt så att jag inte vågar stå på mig men ändå så ligger det där och sköljer över mig så att jag får kallsup och frustar saltvatten så att det smakar blod i munnen och jag behöver resa mig och säga stopp dra i handbromsen och sätta ner foten men det känns som såpa på golvet och jag glider tillbaks igen.
Igår skrattade jag så att jag hade kramp i magen hela eftermiddagen.
Idag blir det inte så och det måste få plats.
Jag gör plats.

Men jag är jävligt motsträvig.

Den alldeles riktiga storebrorsan.

2011-08-06T10:16:00.000+02:00

För ett år sedan så satt han bara där.
I baksätet mellan ungarna, jag tror att han föddes på Essingeleden helt enkelt.
Han heter Kauen och är fjorton år, men det växlar för ibland är han bara sex. Egentligen borde han väl vara 365 år vid det här laget eftersom han har födelsedag varje dag och äter tårta till frukost.
Det beror nog på dagsformen helt enkelt.
Han är iallafall lillkillens storebrorsa och han bor på en annan planet som heter Panourus men det är inga problem för han har en egen rymdraket som han kommer hit med varje dag.
Vissa dagar fäktas han bara med tjurar fast på ett snällt sätt så att ingen dör. Andra dagar kan han flytta på vilka stenar som helst och han är alltid alltid alltid starkast i världen.
Han är kompis med alla rymdvarelser och är inte rädd för någonting. hemma på sin planet har han snälla tigrar, guldfärgade hundar , blåa hästar och jätteröda kaniner. Alla bor i hans trädgård.
Han har jättefina fåglar oxå, som små bebiskråkor.
Och en gång gick han till frisören och färgade håret rött men nu är det gult igen, som det ska.

Djupt i hjärtat och om tiden vill så skriver vi en bok, för att hedra honom. Han kommer nog inte att finnas för alltid.

Att få en ny dammsugare och bli gudmor på samma dag.

2011-08-05T17:16:00.000+02:00

Ibland har det hänt så mycket så att orden stockar sig och stannar av klingar ut. Jag vill så mycket och så gärna men jag kan inte välja och då blir det noll.

Men nu börjar jag bara. Att bara berätta om tillexempel idag.
Att det är fredag. Att jag börjat jobba efter fyra alldeles för korta semesterveckor och att det ändå är fint på nåt sätt och speciellt när det är helg. Jag är glad över att vara familjesamlad igen och så har vi köpt en ny dammsugare och jag hoppas det inte är för att jag är kvinna som jag faktiskt blir lite lycklig när jag tänker på det.
Varmast av alla blev jag igår då min barndomsbästa bästis Pyret Pillemån Cickelkvist bad mig att vara gudmor till hennes nyfödda. Jag blev stum. Röd och rörd. och sen grät jag ett tag och hoppade runt på kontoret och folk undrade ju men för mig betydde det så mycket.
Att jag fortfarande är viktig för henne.
Att jag fortfarande betyder.
Att jag. Skulle duga. Som Gudmor.
Och nej att innebörden inte längre är som förr.
Men ändå.
Nu börjar jag gråta igen.

Nästa gång ska jag berätta om Kauen. Det ska jag bara.

Jag vill mycket men jag måste skärpa mig.

2011-08-02T22:29:00.002+02:00

Ön tog emot mig med stora varma armar och ett strilande ösregn.

Vi har gjort så mycket och jag vill berätta om dom fulla männen på flyget och korsstygnen jag plitat med och jag vill skriva om när lilltjejen försvann och hur det kändes inte bara i magen utan precis exakt i hela min kropp som om den skulle brista och ramla död ner, men sen kom hon ju tillbaka och plötsligt var det inget mer med det. Jag vill säga en sak om min svärmor som har det besvärligt nej hon är urusel, på att kommunicera men hon är en jävel på handarbete. Ni vet ju att jag vill berätta om den där energin, det magiska som alltid och alltid kommer till mig på ön och som sitter i och jag har stoppat ner i en burk för kristider. Den vill jag berätta om. och pensionatet från 60talet som vi fick en extra visning på och jag vill vara orealistisk och drömmande och kasta mig in i det med hull och hår men vi skulle riskera oss, och ingenting är värt det. Så var det med det. Jag har druckit tio liter vin och ätit åtta kilo choklad om det räcker så imorgon är det enbart vatten och bröd i månader och som om det inte räckte så börjar jag jobba oxå. Hujeda mig att det blir åka av.

A me kolla här då.

Gardiner som bara ligger där och duger.

Helt enkelt tvunget att bo i mitt hus.

Jag kommer att lära mig att sy på riktigt det kommer jag ju.

Till min mans samling inne på toaletten. Det är där man klipper sig med gamla grejer.

Jaja säger min man men jag vill ju oxå samla.

inspiration till min barnbok om lillkillens låtsasfigur.

Gubben och kanariefågeln är kanske den finaste jag har sett.

Det är jag och Susanne. Vid fontänerna.

Om jag någongång. Någongång hamnar i en jävla hängmatta.

Jepp. Måste bli min.

Taget.

Sov så gott och vakna torrt.

Gräv i skiten och sug fett med energi.

2011-07-27T09:25:00.000+02:00

Jag är ensam hemma i några dagar och lägger sömnen åt sidan.
Är mörkrädd som få och tänker att kan den där Anders, så kan väl någon annan.
Vänner bjuder jag hem och tömmer på energi känner jag.
Jag är som en liten slingerorm, med sugproppar överallt och huj vad jag slörpar i mig av det som erbjuds.
Resten tar jag när dom inte ser.
Och så tänker jag att jag måste få hjälp med det här.
med min sorg.
Jag funderar över att bli kristen på riktigt men tror att det tar för lång tid.
Att träffa ett medium vore en sak, men tänk om mamma gömmer sig där bakom och vägrar komma ut för hon kallade det humbug och sen sa hon att låt det som är vara och så sa hennes pappa att ju mer man gräver i skiten ju mer luktar det och tänk om han hade rätt då.
Nej. nu åker jag till Öjn. Till min familj.
Och suger ut deras energi.

slurp
slurp

Här med två veckor i bagaget.

2011-07-24T13:19:00.000+02:00

Varma omfamningar på den orangea plastmattan i köket.

Utspilld mjölk som ligger i gräset och vi skrattar för det gör ju inget.

Nyplockade blåbär till frukost med ett å ett annat Odon och några mosade smultron bredvid.

lukten av nya flytdjur i plast och sand till förbannelse på fuktiga sommarlakan.

Varmt och kallt, kvalmigt och blåsigt.

Mycket kärlek och en väldans massa osämjor om vems tur att välja bok och vem som är dum och inte dum och vem får ägget på morgonen fast ingen tycker om det och är det inte lördag idag så går jag hem till stockholm för där finns inga insekter som bits.

Och på kvällen har jag virkat in min sorg i små fina apor och grytlappar.

Jag har verkligen varit här, och ibland förflyttat mig milslångt bort i tanken.

För att stå ut med mig själv och det som gör så himla ont.

Och någonstans i mammas hörna.

Den där insikten som gör riktigt ont.

Att jag har gjort mitt yttersta.

Jag har vrängt och vridit mig själv utochin.

Och varje dag.

Jag har verkligen verkligen försökt.

Att sörja rätt.

För om jag gör det. Och om jag lyckas.

Då kommer hon tillbaks till mig.

Hur mycket vatten det blir på ett år.

2011-07-07T10:03:00.000+02:00

Imorgon åker vi. Jag och mina kalvar.
Det är ett år sen sist och jag minns det som om det var igår.
Jag försöker stilla mina förväntningar. Andas fler än tre gånger och hoppas för allt vad tygen håller.

Att det blir bra. att det blir fint. att jag får frid.

Mycket har hänt och vattnet har forserat fram under den där förbannade bron alla pratar om.
Barnen är större och har mer trots innanför västen. Mamman är trött men har slutat röka för gott.
Vår gråa fina hund, som smälte in i björkstammen när solen gick ner.
hon är ju inte med oss längre och kanske är mamman mörkrädd om natten.

Men jag tänker att vattnet är kvar och sommaren är här.
Det finns garanterat blåbär i busken och jag får virka i stillhet om natten.
Tystnaden är med och annars kan jag hänga med sommarpratarna.
Vi får besök från både den ena och den andra men oftast är vi ensamna och vänder stenar vid stranden.
Det är så jag vill ha det.

Vi ses om två veckor, det är det vi gör.

Jag är bara så förbannat rädd att allt ska bli för svårt för mamma är fortfarande död.
Hon finns verkligen inte.
Inte alls finns hon.

Adressen är ändrad, jag bor under täcket.

2011-07-06T23:44:00.000+02:00

Ni vet att det händer så mycket och jag har lagt orden åt sidan.

Det är armar och ben och jag håller ordning på mig själv

Det är där jag lägger min tid.

Gudskelov ropar jag semester varje morgon och det är fint som snus.

Ni ser lilljäntan på bilden har fyllt två år och det firade vi tillsammans

med en Hejhej Kissemiss-tårta

och en labil svärmor vid sidan om.

Det är sånt som liksom spottar grus i maskineriet

för jag orkar inte med intriger nu, och inte heller sedan.

Jag får väl ta till gropen om det blir övermäktigt tänker jag

och reser vidare till nuet där vi haft grillafton med finfina vänner.

Det är sånt som förnöjer och lyfter upp och jag är så djävulskt tacksam för det så jag går barfora ut i sommarnatten och viskar ett mjukt hurra innan jag gråter lite för mig själv i kudden under täcket bara för att det är där och endast där som man kan få stopp på världen för ett ögonblick.

som om jag vore mano med en väldig fart.

2011-06-29T21:01:00.002+02:00

En dag efter många med sorg så kommer den där välbekanta känslan tillbaks.
Lite som en projektil, som en bomb som ett serieteckningsPAOH rätt i bilden!!!
Energin liksom sprudlar som ett vulkanutbrott och jag pulserar jag brinner jag fullkomligt forsar fram
för det kom så plötsligt och det är så fint och det bara rinner över och jag cyklar så att benen bultar under mig och jag lyssnar på P3 och skrattar högt åt morgonpasset där på Valhallavägen och håller på att köra över en pudel med sommarkappan på.

och så gör jag det, jag gör fel jag gör fel för jag tänker att det är bäst att passa på, nu när lusten är här.
Så jag gör det jag inte orkat innan och jag gör det med glädje och gärna flera saker samtidigt för jag VILL ju äntligen äntligen äntligen skapa något och det känns som om jag befinner mig In the mood av Glenn Miller mest hela tiden och det.

Det kan aldrig vara bra i längden.

Så nej visst kraschar jag. Big time som man visst sa på 90talet. rätt in i en liten bergvägg kör jag huvudet och vill bara gråta som ett litet barn vid någons axel men vi renoverar och det byggs och svärisarna är här och barnen behöver mig och jag måste jobba och morfarn har sorg och systern bor i helvetet gånger 130 och vännerna är på semester och förresten så har jag inte tid just nu. Jag har verkligen inte tid.
Men. så kommer det en lucka. Det blir som en spricka i bergsväggen och det sipprar ner lite dunderhonung där nånstans och jag blir stark o modig och spränger mig ner till gropen igen.

Jag kurar en stund. ganska länge tänker jag kura.
Medan jag kurar åker jag på jobbresa i dagarna två, men gropen kan följa med för det är ändå ingen som ska komma nära.
Fast det är klart att på kvällen ska jag sova hos en vän och det var längesen vi sågs och vi dricker nog vin på balkongen och jag tror och hoppas och måste tänka att hon har en finfin axel att luta sig emot om jag behöver pysa ut lite.

för det behövs ibland.

(och vill ni möta en som verkligen varit in the mood fast på ett fruktansvärt sätt men som skriver så förbannat ruskigt fint och galet som jag nästan aldrig läst förut så ska ni gå hit direkt! Gör det bara. Och lämna ett heja-plakat längs vägen, minst.)

Vi tar lite pioner och några liljor så kör vi.

2011-06-23T19:52:00.000+02:00

Jag fick plats med en midsommarstång här nere i gropen.
Den är full med pioner som faktiskt blommat ut lagom till festen.
Vi åker till stugan i sörmlänska skogen, och vi är bara som vi är.
Vi har två skjortor och två klänningar och lite tofsar i håret på en del.
Det blir bra. Det blir fint.
Och om det inte blir det så lindar jag mannens armar hårt omkring mig.

Och lyfter jag bara blicken en liten liten bit så ser jag er.
För jag tror bestämt att ni sitter där uppe allihopa.
Dinglar med benen och skålar i rose och på nåt vis känns ni så himla nära.
Ni skriver så fint till mig, ni liksom lyfter mig några snäpp och jo.
Ni gör det lite lättare. Och ni vet. Visst gör ni det.
Att jag är så glad för det.

Trevlig midsommar, trevlig helg och fridens alla liljor.

Jag sitter i gropen och Håkan är här.

2011-06-22T20:59:00.001+02:00

På Måndagen äter jag sallad vid hamnen i Nyköping och tänker att här skulle man ju kunna bo.
På Tisdagen äter jag sallad på torget i Västerås och tänker att här skulle man ju kunna bo.
Jag tror att jag är flexibel fast jag hjärtar ju Stockholm men vill helst bo på ön.
Sen äter jag platta persikor och lyssnar noga på Håkan och tycker han är fin på nåt sätt fast jag vet ju att han var bra dum minst en gång på Grand Hotel.

Vet ni, att annars tror jag att jag har landat nu.
I Gropen.
Det känns som om det är här jag blir en stund.
Det gör jätteont. Verkligen riktigt förbannat ont gör det men jag ligger på rygg med armarna ut.
Jag låter det skölja över mig gång på gång och om igen för jag tror att det blir bättre sen.
Det är ingen sorg som tassar på tå direkt utan snarare förvrider den mitt ansikte till ljudlösa skrik om natten men det är okej för mamma är borta och det måste nog göra såhär ont tror jag att jag vet.
Livet är oxå fint och snällt mot mig tänker jag när jag ser min familj som är vackrare än en sommarmorgon i augusti med dagg i gräset, och sen vännerna då.
Det är några stycken och dom sitter snällt runt gropen och väntar.
Jag är så himlens tacksam över dem och att de inte går härifrån.

Det är när hon ringer ner till gropen och kvittrar, som jag förstår att hon är tillbaka igen och jag är dum som inte förstår att den här gången är han förändrad, den här gången är det på riktigt och jag tror att det är så enkelt men det är det inte.
Det värsta man kan göra är att låta barnen kastas mellan två föräldrar säger hon och jag säger att det är värre att leva i psykisk ohälsa varje dag men hon är utom räckhåll och när det är som svårast så måste jag mäta ut distans igen och ta avstånd.
Liksom släppa den handen som jag tycker att hon ändå räcker ut. Det är hennes liv. Det är hennes liv.
Jag kan inte vill inte får inte för jag orkar inte då.
I min grop är alla platser upptagna.
I höst ett speciellt datum ska jag berätta för henne.

Allt det jag aldrig sagt förut..

Jag gör egentligen allt för att överleva och jag gör det ganska bra.

2011-06-19T13:25:00.000+02:00

Jag sjunker som en sten när jag måste och hoppar lite uppåt när det går.

Jag längtar efter min virkning och den egna tiden, och jag får öva öva öva på acceptans. Var sak har sin tid och idag var det visst tid att dammsuga och mata barn och därimellan dansa till Buena Vista Social Club, och förresten så är jag lite bakis eftersom jag var på tjejfest igår så jag får väl inte klaga ens här....

Helgen har varit fin och jag har varit ute i svängen och hämtat energi. Nu regnar det och jag åker på jobbturne i ungefär-Sörmland i dagarna två, och mellanlandar hos pappan i ensamheten.

Det blir bra det här men vi måste byta kupefilter i bilen för det luktar gammal mjölk om fläkten och det är väl kväljande nog. Jag vet att ni är här ute och jag vill så gärna höra fem ord eller en hel kommentar om er helg.

Vad pysslar ni med egentligen och hur mår ni ?

små korta berättelser från en grop nära dig.

2011-06-15T20:31:00.001+02:00

I den svarta gropen långt ner.
Det är tre månader sedan mamma dog och här sitter jag.
Det blir värre med tiden och väggarna är sorg.
Och det är inte jättesvart ska jag säga för ibland hetsköper jag svindyrt tyg på Panduro tillexempel och ibland försöker jag lära mig att äta enligt LCHF. Därimellan cyklar jag och springer så att kroppen skakar.
Men det är nåt nytt. En ny fas.
Den bjuder på lokomotivrusande hulkningar.
Ingen som helst varning.
Ni vet, annars brukar ju tårarna bränna till lite först,
kanske kliar det lite i ögonen och man känner att man blir röd och lite ledsen.
Nu kommer hulkningen först.
Som en spasm reflex projektil skjuter den genom kroppen
och för några sekunder gråter jag utan tårar.
som om kanalerna inte hänger med.

Den bjuder på annat oxå.
Som att man glömmer durkslaget och häller direkt i slasken.
Att man lägger mobilen i kylskåpet.
Ibland ganska ofta varje dag sitter man i telefonen med kunder och får black out.
Vem pratar jag med. Varför. Ringde jag upp.
Man säger konstiga saker och kollegor skrattar fast egentligen är det på riktigt men det vet ingen och jag tänker inte säga något.
Sömnen är ryckig och hackig och alldeles för liten
och jag har egentligen inte lust till någonting alls.

Jo. Jag vill virka. Jag vill sitta i min stuga och jag vill virka och jag vill sy.
Jag vill lyssna på P1 sommarpratarna och jag vill dricka ett glas ros'e på kvällen.
Jag vill vara ensam och ensam och ensam.

Ibland tror jag att den här svarta lilla gropen är självvald.
För här nere, bland sorgen och det som bränns.
Här vill ingen annan vara så här får jag vara i fred.

en himla massa ord och egentligen bara om saknad.

2011-06-10T00:22:00.000+02:00

Jag har samlat ihop mina texter från bloggen och det blir 241 sidor oredigerat trams.
Men då har jag tagit bort iallafall hundra inlägg och några gravidveckostatusar.
Jag tänkte att jag skulle printa ut det och se om jag kan få till nåt.
Det är intressant att granska sina texter, och det är ledsamt och så skrattar man ibland.

Jag skriver väldigt mycket om att jag börjar små nya liv. Små och smala liv där man inte ska äta choklad.
Jag skrattar åt det samtidigt som det är en käftsmäll och en i solar plexus, att jag håller på sådär ofta.
Och plötsligt får jag en insikt och en lampa tänds, som hos UppfinnareJocke. blinkblink.
Jag är ju en chokladätare.
Det är ju mitt bästa. Min favorit. Min räddare i nöden ibland och en vän och ibland bara så förbannat gott.
Så jag tänkte mig en ny deal, men jag har inte utformat den ännu.
Den handlar om acceptans, föga förvånande hipp hipp hurra.

och när vi snackar choklad ska jag berätta vad som hände sist jag åt en liten chokladkaka.
en sån lagom med fem bitar, typ som en plopp fast det var det inte.
Jag satt o mumsade på den framför datorn slirpetislurpetidamtadam.
Sista biten kom för fort som alltid och precis när jag skulle kasta den i munnen som typ
Piff å Puff som äter jordnötter så hejdade jag mig.

Det var redan ett bett på min chokladkaka.

Ett litet rackarnsbett, med tre tandavtryck.
men inga barn var ju hemma och jag hade ju precis köpt den.
Så nån liten snorig skitunge som säkert var alldeles bedårande har alltså, i en affär långt borta, öppnat min choklad från det hållet som jag trodde var botten och tagit sig en tugga och sen lagt tillbaks den i hyllan som om ingenting hänt och jag kan inte sluta tänka på baciller.
Små baciller, röda baciller döda baciller.
Urk vill jag säga men då tänker jag på att min pappa alltid sa urk på burk smakar turk och undrar om det finns någon som vet hur han tänkte...
Han sa oxå alltid Nu ska vi se sa blinda Sara, och han sa det så ofta att det blev en del av vardagen och när jag var runt tjugo så kom jag på att den där Sara hon var ju blind och kunde ju inte se och jag skrattade en hel dag.
Jag är rädd att det säger mer om mig än honom.

Vi har haft magsjuka och tillomed i skorna kom det kräks.
Det känns som om det har rett upp sig men mamman är trött.
Herr P-Å hälsar på titt som tätt och jag orkar liksom inte tjafsa, men inte heller bjuda till.
Va här då för fan men jag luktar svett så skyll dig själv.

Och för en tid sedan så var en vän hos mig på ett spontanbesök och det slutade med att vi satt uppe i köket till morgonkvisten och drack vin så det knakade i husväggen.
Det var precis som förr och ändå inte och det var alldeles varmt i hjärtat i flera dagar efter det.
Jag ville bara skriva det för att det räknas när jorden luckras upp under mig och man bara glider mer än faller men det finns ändå inget riktigt stopp.
För jag saknar min mamma runt månen och tillbaks. solstopp månstopp stjärnstopp.

men för i helvete.

2011-06-07T18:51:00.000+02:00

Det är som på bilden, rätt så grått just nu.

olika nyanser och en del mot grönt, men det är jävligt trögt att ta sig fram ur ett stenblock.

Men ni ser solen där i hörnet, den finns faktiskt jo för det gör den.

Och när jag minst anar, så smeker den över hela min bild igen.

Det är där jag måste lägga mitt fokus sådana dagar som idag.

Det kommer inte alltid att vara så här.

Det blir lite om ön och den där Åsa och sen undrar jag vad du gör just nu.

2011-06-05T21:05:00.000+02:00

Vi är hemma från ön fast vi inte borde.
Jag känner med bestämdhet att det är där jag vill vara.
Bland hav och karga stenblock, några tistlar och andra salmbär.
Fördomsfulla urgotlänningar och kreativa kvinnfolk.
Det är där. Jag vill vara.
Och jo vi har ju tittat på bo. Några nästen dit vi skulle kunnna flyga.
Mannen är harig och jag pushar på.
Ju mer jag pushar desto mer sätter han ner tassarna.
Ni vet så det karvas spår i jorden.

Nåväl. det ordnar sig med den saken men nu är vi hemma iallafall och det är fint nog.
Vi klipper gräs med trasig gräsklippare och vi bråkar och sen försöker vi klå varandra i ett ruttet dataspel på mobilen. Barnen är rutinlösa och vi är solbrända.
Ibland når det mig med smärta att hon inte finns längre och det är då jag tycker synd om mig själv.
Ansiktet skrynklas ihop fast jag inte vill och läppen åker fram som på ett ledset barn.
Det är väl någon reflex kan jag tro och idag plockades hennes vävstol ner från kammaren.
Någon Åsa hade köpt den och jag tänker grattis och det var väl fint och sen tänker jag fan.

På Gotland har jag sprungit intervaller och lite längre för att vara mig och jag mår bra av det där.
Sen fanns det ju loppisar i varje hörn och jag fyndade lite som blev väldigt mycket men jag missade teakjordgloben för 25 kr med en steglängd och det mår jag fortfarande dåligt över.
Egentligen mår jag så dåligt för det så att jag köpte en plastig guldjordglob för en tjuga istället.
Jag frågar mig fortfarande varför men är väl en dålig förlorare när det gäller kärlek och loppisfynd.
Jag känner tro hopp och kärlek och så virkar jag en hel del.
Det var väl det.
Vad gör du?

Måndag med solsveda och längtan bort.

2011-05-30T20:17:00.000+02:00

Jag har dagsfärsk solsveda på en måndag och packar inför vår Ö-vistelse.
Det känns fint som smör att få komma bort från huset trädgården jobbet vardagen och sorgen.
nej jag tar ju med mig sorgen i korgen såklart, men allt det där andra får vara kvar.
Jag vill vara nära min familj och jag vill jogga i tallskogen.
Jag har anmält mig till mitt första lopp någonsin och det är på allvar.
Jag ska vinna hela skiten, och menar min egen tävling med mina egna mål.

Och igår vet ni.
Då tog jag fram mina fina smalklänningar.
Och jag provade dom en efter en.
Och jag fick på mig allihop. med dragkedja och allt.
Inte att dom satt som en smäck som Laila Bagge skulle ha sagt,
men mer som ett skinn och jag tänker att det är nära nu.
Jag har svårt att välkomna sommaren och drömmer hemska mardrömmar om natten.
Det är om mord och hissar som aldrig kommer upp, och jag vill inte veta vad det betyder.
Jag målar naglar i knallrosa och provar brun utan sol men kanske aldrig mer.
Raimon har klippt mig vacker och någonstans så tror jag på mig själv igen.

Jag längtar efter min mamma, och allra helst igår.
Den första Mors-dagen och jag sov i hennes nattlinne om kvällen.

till det som fanns i vitmålade vävtapeter.

2011-05-26T21:47:00.001+02:00

Jag tänker på blanka golv man kunde spegla sig i.
Kala väggarna ingen människa kunde få hemtrevliga hur mycket tovat de än satte upp.
Hur det mesta kändes dött därinne, fastän livet aldrig varit så närvarande.
Jag vet hur hela registret fanns med när jag gick där fram och tillbaks.
Från djupaste chock till hoppfullhet.
Förtvivlan och förvirring och någonstans ibland kanske glad.
Jag vet hur mina snöblöta finkängor lyfte mig över dom där golven.
När jag liksom log så att man såg tandraden speglas i tavlorna med änder och öändliga stränder.
Hur jag nästan skrattade fram "det går bra nu" när alla kallade oss den glada familjen, när personalen sa att mamma var den coolaste patient dom haft på väldigt länge.

Jag minns hur jag slog mina nävar mot den vitmålade vävtapeten och
jag minns hur kallt det var där.
På de blanka golven och jag minns att jag skämdes någonstans över vilken salig röra av saliv och tårar det var runt just mig.
Hur jag liksom bet mig i kinden.
För att få känna.

Något annat.

Jag avskydde att åka dit.
Jag ville inte andas in sjukhusluften och jag
ville. inte. vara. där.

Men nu saknar jag det.
jag saknar Radiumhemmet så att det brinner inuti.
jag saknar att få göra skillnad.

jag saknar att ha någonstans att gå.

Som en påminnelse, en postit lapp i fejjan eller smäll i en karamell. Glöm inte bort att du är värdefull.

2011-05-23T20:46:00.001+02:00

Min Lördag var den bästa av dagar.
Jag sov tills jag vaknade, bara en sån sak.
Sen trampade jag iväg trettio minuter och fikade fyra timmar i solen med en alldeles mänsklig vän.
Och så himla soligt kanske det inte var, fast i hjärtat när jag cyklade hem.
Nej just det. jag cyklade inte hem.
Jag cyklade till förortscity där jag slog ihjäl några timmar på shopping.
Sen. Åkte jag hem.
Och då var jag sådär frodig och glad och tacksam som man alltid vill vara.
Det höll i sig ungefär fjorton och en halv timme.
Det blev Söndag mitt i allt och mannen åkte igen.
Till Bästkusten, för jobb i dagarna tre.
Nemas Problemas som jag så käckt sa och styrde upp ett bullbak utan dess like med två vilda rödkindade sötmonster. Jepp, jag slog ihop händerna så att mjölet yrde i köket samtidigt som jag gnolade på lilla söta fröken fräken och svängde mitt rödrutiga förkläde i takt med...
Bulldegen jäste inte.
Så lite lätt leila-rosig knådade jag ihop en ny, på tre röda.
Den jäste inte.
Vi bakade ut den för barnens skull och det smakade som man kan tro men det märkte inte dom.
Med ångan uppe smällde vi ihop en sats brysselkex, men dom brände vi i ugnen.
På med kläder nu ska vi ut. Ut ut ut, i det fina vädret för nu ska här målas staket, hurra.
Pappan ska överraskas och alla blir glada, men färgen var slut och det var väl själva fan så vi gick till parken istället med målarklädda barn bland alla strandshorts.
Och någonstans där kände jag att jag inte kunde andas.

Inte andas alls. chip chip...

Och jag satt i solen och försökte njuta av mina sandiga barn men inom mig slogs det dubbelknutar i flera rader. Jag hann tänka på min mamma och på min man och på att jag var tjock och misslyckad och att ingen ville ha mig fast jag visste att det inte var sant så satt jag där och nästan övertalade mig själv att;
Jo. Du är visst värdelös. Visst det. Visst det. Visst det.
Och på natten grät jag och sydde klart ett lapptäcke.
Imorse vaknade jag och kände att det var väl själva fan för det var kvar alltihop precis som jag stängde in det igår och hur jag än gned med tvål och aceton och diskmedel så lyste värdelös i min panna.
Blink blink. V.ä.r.d.e.l.ö.s. Blink blink.

Jag lämnade lillkillen på dagis och tog mig an dagens uppgift som dagismamma i vårt lilla familjekooperativ på två små 1 ½ åringar med minsta möjliga entausiasm och kände att det är väl nu som jag går sönder och det är lika bra det.
Exakt klockan tio och en minut kom mensen glatt travande eller flödande eller forsande eller forserande.

Jag är trettiofem år. jag har haft mens en gång i månaden i exakt ardeton jordsnurrar och det mina vänner blir 216 gånger fast det känns som fler ändå. Varje dageninnan dessa 216 gånger mår jag skit och tycker att jag är tjock och dum och ful och så kommer det förmodligen att se ut resten av mitt mensiga liv.
Så.
Nu har jag skrivit in i min kalender. Ett år framöver. En dag i månaden är märkt med Jävla helvetes dag.
Så slipper jag analysera och tro att det är nu det brister.
Det gör det inte.
Nu är jag okej.
Jag har min sorg i korg där jag går.
Men jag är inte värdelös. Inte dum och inte ful.

Jag är mensig och ganska bra.

finfredag fast det skälver av sorg och träningsvärk.

2011-05-20T09:31:00.001+02:00

Det är finfredag och jag har energi nog att önska att jag var lite smartare.
Två vilda barn och en alldeles mosig mamma stod längtansfullt innanför dörren när mannen kom hem igår.
Det var fint att inte sova ensam och de där snusningarna jag kan bli galen på ibland var som en vacker symfoni.
Det är en härlig, skön och stark känsla att ro ihop vardagen själv, men det är förbannat fint att vara två.
Jag känner mig ganska okej och väntar ibland på en stor smäll eller ett svart mörkt hål, någonting som ska nocka mig fullständigt men det verkar som om sorgen tagit en annan väg.
Eller att jag helt enkelt bär den, det kanske är det jag gör.
För det gör så outgrundligt jävla skitont så att kroppen skälver, men ändå står jag upp och jag förundras.
Verkligen. Varje dag.
Annars lyssnar jag på Morgonpasset och dricker mycket vatten fast utan kolsyra. Igår cyklade jag nästan två mil i idiot-tempo och det är så typiskt mig för det var två år sen sist och ändå är det allt eller inget.
Jag tröttnar på mig själv men gillar känslan av träningsvärk, så det går väl jämt ut tänker jag och så plockade jag skitfina blommor i vår trädgård igår och försökte sätta ut sådär fint som bästa blomsterflickan men jag lyckades inte så ni får njuta av hennes bilder istället. Säg grattis oxå. För att hon är en stark person. Som fixat sånt som får en annan att snubbla ner i hålet bara vid tanken.

Trevlig fredag till alles, och tjong i medaljongen.
Klart slut.

Idag är en annan dag.

2011-05-18T08:09:00.000+02:00

Idag vaknade jag glad.
Så jag tar till vara på det. Bäst så.
Tar finkjolen på och bäddar ner snorjäntan i vagnen.
Kanske promenerar jag till vattnet innan jag tar en kaffe i solen.
Jag dricker inte kaffe, men det kändes bra att skriva det.
Idag är en annan dag.

Det är mitt 400:de inlägg och min man är en sten.

2011-05-17T20:51:00.001+02:00

Vi pratade om det häromdagen.

Att det fanns en ganska lång tid i livet.

Då det allra värsta någonsin, skulle vara om mamma eller pappa dog.

Den långa tiden varade ungefär i trettio år och tio månader för min del.

Sen föddes min son. Då blev det annorlunda. Över en natt.

Jag är. Så väldigt glad. Att mamma inte lämnade oss tidigare.

Jag är så oändligt ledsen. Varje dag så hjärtat brister.

En bit ramlar bort.

För att mamma inte är här längre.

Men det finns ivriga barnhänder som inte är sena med att laga.

Det finns en man i mitt liv som är som den största klippan.

Han är inte grå ännu, men han står fast.

Och när jag faller. Så tar han emot.

Hur tung jag än är.

Om Paolo, sorgen och att combatcrawla i hallen en helt vanlig dag.

2011-05-14T07:42:00.001+02:00

Det är tidig morgon och jag önskar mig fler jordglobar.
Alfahannen har åkt iväg på jobb i dagarna sex och lämnat den lilla klanen hemma.
Jag är rädd att inte orka när det brister, för det är inte om, utan ofta.
Jag hoppas att jag ska sy lite om kvällarna och sen vill jag göra om i barnens rum och så vill jag plantera och det vore fint med shopping, men vi var ju panka den här månaden ja visst.
Jag har hört att man kan leva på kärlek så då gör vi väl det fint nog.

Jag är ledsen som allra mest och tycker det blir värre med tiden.
Jag förstår ju att det vänder det gör jag ju men kanske inte när...
Min pappa, ni vet Ensamheten.
Han beter sig illa och är oförskämd så det står härliga till.
Man undrar när man ska rita upp den där gränsen.
Den där röda gränsen som säger stopp fast ändå välkommen.
Jag gör vad som helst för dig men ändå inte allt.
Den som lägger ner hans sorg på marken och säger bär den själv för det måste du.
Eller åtminstone, bär min sorg, så tar jag din.

Det är en svår väg att balansera. Nog den svåraste.
För att underlätta hänger jag med Paolo en kvart om dagen.
Min man kom på mig med att combat-crawla i hallen.
Hn kände sig osäker tills Paolo ropade Kom igen nu rå, pressa lite till.
Hans min var rolig, inte Paolos alltså den är bara sträng.

Nu ska jag ta hand om mina små kalvar.
Som luktar smuts, värme och gammal sollotion, och ändå det ljuvligaste.
är det inte underligt?

och lite lite orättvist.

Om New York en alldeles annan dag.

2011-05-11T22:27:00.000+02:00

Nej men jag känner att jag gärna skulle bränna av ett inlägg om New York nu.
Typ om alla underbara restauranger jag besökt och alla glassar vi åt i Central Park.
Det var sol nästan jämt och lyckan var regel på nåt sätt.
Vi hade en filt i gräset, jag låg i min mans knä och han läste tidningen samtidigt som jag fick obegränsat med huvudkill.
Vi hade så sjukt mycket pengar att göra av med, och jag minns att vi skojade om det.
Att vi kanske skulle ta barnen och flytta dit, vara lite wild and crazy liksom, hoppa ett rejält språng ur bekvämlighetszonen och bara flippa ur fast på ett smart sätt.
Sen strosade vi hemåt men det tog flera flera timmar för vi besökte varje dammig bokaffär på hörnan som vi kunde hitta för att inte tala om alla second affärer... och min man höll om mig så där stolt utan att vi kom i otakt en enda gång på hela vägen och...

Nej men fan. jag har ju aldrig varit i N.Y. Jag har aldrig ens velat åka dit. Fören typ för ett år sen.
Då började det jävlas med mig. Förlåt. Jag hade ingen lust att skriva om mammas gravsättning.
Jag gör det en annan dag.

att bara vara på den Sörmlänska ängen.

2011-05-06T15:42:00.000+02:00

Jag lämnar dem jag älskar mest, för en helg med Ensamheten.
Jag behövs i Sörmlänska skogarna och jag behöver dem.
Jag behöver tystnad och jag behöver ro.
Någonstans inom mig kokar det och jag måste försonas eller vad fan det nu heter.
Jag måste släppa fram och hålla tillbaks och balansera med en gnutta förstånd.
Lättare sagt än gjort men svårt att skriva.
Jag tänker sy på mitt sorgetäcke i mammas symaskin.
Jag tänker jogga och valla min pappa på ängarna.
Han behöver komma ut, fast till tystnaden.
Och jag ska oxå.
verkligen.
försöka.
att bara vara.

det är så förbannat svårt.

Min mamma.

2011-05-04T12:50:00.002+02:00

Och pappa skrek ditt namn rakt ut.
Jag minns hur jag tänkte inte halka inte halka inte halka när jag tog trappan i tre steg.
Från sömn till vaken på en sekund.
Jag kommer aldrig att göra dig rättvisa mamma.
Du kommer aldrig att få den bästa texten.
Den stannar. Djupt inom mig.

Du lutade dig mot pappa, och jag önskar att han hade suttit stilla.
Att han hade gett dig det lugnet du alltid gav oss.
Att han hade hållt dig hårt, låtit dig lämna.
I lugn och ro.
Du skulle ju ändå gå.

Men han visste inte.
Och han drog i din kropp, och han skrek.
Sitt allra högsta skrek han och jag höll dig stilla.
Jag viskade i ditt öra att du skulle resa försiktigt och att jag älskade dig.
Svarade du, eller var det bara luften som lämnade dina lungor?

Jag går sönder av minnena och jag önskar att just den delen kan lämna mig nu.
Jag ångrar ingenting med dig mamma.
Jag har inget ogjort med dig förutom framtiden.
Och den var inte för oss.
Men jag önskar att du hade fått somna stilla.
Nära oss.
I ro.

Jag saknar dig som om jag aldrig saknat förut.

Jag försöker iallafall slutföra början på ett sätt.

2011-05-02T20:55:00.000+02:00

Jag är inne på att fullfölja saker.
Ett jävlaranamma har kommit till mig.
Fast inte som en positiv fläkt utan mer som Detvarvälsjälvafaaanomdetinteskullebliklartnångång.
Ungefär så.
Så igår gjorde jag färdigt den gälla dockdräkten till lilltjejens omåttliga förtjusning. Bara för att få den minen skulle jag kunna göra fyra till. direkt.
Sen knixade jag till slutet på min sminkväska så nu har jag en sån igen. Känns fint och ser ut som en glass som fanns förr som jag glömt namnet på, men den var säkert godare.
Idag firar jag en vecka som absolut ickerökare, och nej jag rökte inte mycket förut, men mycket vill ha mera och en cigarett varje kväll blev till tre om dagen och sådär höll det på och det är inte meningen att jag ska gå runt och tjuvröka hela dagarna så jag läste Allen Carrs bok "Äntligen Ickerökare" och så slutade jag.
Och allting går superbra. Jag luktar finfint och jag känner mig pigg och fräsch när jag kysser min man vareviga dag och det är inte så jättejättejättesvårt att låta bli och det finns inte en enda fördel med rökningen som han den där Allen inte stuckit hål på. Hipphipp Hurra borde jag ropa men det är sjukt så sjukt så sjukt för jag sörjer verkligen mina cigaretter. Jag saknar dom. Och jag vet att det är ett beroende och gift och ett enda helvete, men så jävla illa trodde jag inte att det var.
Jag vet att det. BARA. gör. mig. ont. och. ändå. är. jag. så. himla. ledsen. att. jag. aldrig. mer. ska. få. göra. det. igen.
Totally crazy, och jag ska snart lämna det förutom att jag bara måste klämma in att jag var ute i fredags på en rejäl pubrunda runt hela stada tillsammans med finfina vänner från nu och förr och det var första gången.
I hela mitt liv. Som jag inte rökte på en festkväll.

Totally crazy, som jag sa.
Och nu har jag just avslutat vårens första intervallpass och jag är så laddad och taggad att jag nästan överväger att starta en träningsblogg hur jag nu tänker att jag ska hinna med det, och sen är jag ledsen för jag önskar att jag kunde skriva mer om saker i den här bloggen som man inte får säga för det skulle bli lite roligare då. Jag önskar överhuvudtaget att jag skrev mer just nu för det finns roliga saker att berätta som inte kommer förbi och fram för sorgen ligger för som en ganska fet gräddhinna, men förra veckan hade jag två dagar på raken som jag nästan bara var glad rakt igenom hela dagen och det var nästan för mycket begärt men fint när det varade.
Nu är det måndagskväll och kallt som fan och lilljäntan har magknip och svärföräldrarna kommer tre dagar för tidigt och jag har gått upp tre kilo på två veckor.
Men jag är iallafall ickerökare. Hurra!

När våren kittlar i magen går jag hel ur det här för en stund.

2011-04-28T20:56:00.000+02:00

Vi överraskar pappan med picnic vid Mälaren och lilltjejen ramlar i efter ungefär tre minuter och fyra sekunder. Vi matar änder fast jag egentligen säger nej och sen tänker jag att jag borde lyssna på Roy Orbinson igen. Det var längesen Dionne var med oxå och musiken är viktig.
Och jag läser "sluta röka"-boken från pärm till pärm och säger högt till mig själv att jag faktiskt tycker att det är roligt att sluta röka men är inte det lite för mycket begärt en torsdag kan man undra tyst i sin vrå.
Sen virkar jag dock-kläder på tunnelbanan, och skäms lite för att jag faktiskt skäms för de gälla färgerna som lilltjejen valt ut till en klänning och jag borde sträcka på mig mer, det borde jag överlag och nu precis ska jag skriva det jag känt hela dagen men inte vågat riktigt.
Idag har det varit en riktigt bra dag, och det kittlade vår i magen minst en gång och kanske var det två.

Jag går hel ur det här.