Jag är så glad för att ni finns

Ni som är här är så underbara så det är inte klokt och jag är så gnällig som jag aldrig menade att vara, och jag vill bara säga förlåt för nu kändes det så dumt för jag vet ju, jo det gör jag faktiskt att ni tycker att jag skriver fint och att ni visst det visst det visst det vill läsa det jag skriver, för ni är så förbaskat duktiga på att tala om det för mig och göra mig stolt och glad o stark men jag är rädd om er så in i hjärtat för ni lyfter mig allt som oftast och jag skäms lite för att det är så mycket klag och liten verkstad här och egentligen igår så var jag mest absolut så himla ledsen för att jag inte är en fin julgransprydnad på mitt jobb, utan mer som en alldeles gammal dammig och solblekt smällkaramell på sniskan,  för antingen så är jag sjuk eller så vabbar jag eller så är jag där men har koncentrationssvårigheter och jo men nej jag känner mig otillräcklig och jag hoppas att det snart går över.

Idag forsar energin igen så att jag får lust att göra en loop och combatcrawla fram på Karlaplan i morgonrusningen men hur skulle det se ut och Hasse skulle nog bli rädd och få diarre igen och jag är på riktigt ganska nervös för att han ska bajsa ner en eller två tunnelbanevagnar om det vill sig illa så jag håller energin inom mig och pyser ut lite här och lite där istället så räcker den längre....

Och det roligaste av allt som jag vill berätta förutom att lillkillen äntligen bajsade för hela slanten igår så är det att jag har gett mig själv en sjuhelvetes morot, ni vet en för flera tusen riksdaler och i slutet av Mars strax efter mammas första årsdag, så får jag äta upp den, i värmen, och det bästa av allt, det bästa är...

att jag verkligen vågade.