Hellre Rosa till tjejer och blått till killar än diarre över ett helt hus, det är väl lite så jag tänker.

Jag har köpt rosa garn till tjejen och blått till killen för att virka nya mössor och så går det när dom får bestämma tänker jag och funderar över det där könsneutrala vi försöker jobba med här hemma...
Lille Hans har varit med på jobbet i två dagar och gjort succe både på kontoret och i kollektivtrafiken men idag jobbade vi hemifrån och tur var väl det för plötsligt så började han diarrea ganska ordentligt och visste ni att hundar liksom springer gärna runt på 70-80 kvm när de har diarre, samtidigt som de bajsar såklart och sen sätter de sig gärna på ändan och hasar fram som för att klia baken lite och vill ni så kan vi snacka grova fartränder i parketten men jag känner att jag kan pausa där om det är okej med er.
Min grundfamilj lider av min mammas bortgång och jag försöker lappa ihop och finnas tillhands och jag glömmer inte bort mig själv men hur jag än trängs så får jag inte plats och några gånger varje dag tänker jag att nu rasar jag och allt ihop och så mår jag illa och blir yrslig men det går över och passerar och min man säger att han aldrig känt så inte en enda gång i sitt liv och vi är alla olika och jag är avundsjuk i det fallet just där och då. Jag är så förbaskat trött på att vara trasig inombords och utomhus och det känns som en lång labyrint att springa i med olika små lurendrejerihål där influensor,magsjukor,sorg, oro, rädsla, vabbande och otillräcklighet ligger på lur och jag vill bara få vara frisk och komma in i de enklaste rutinerna med sova, äta, älska och jobba men den stigen känns väldigt avlägsen som om den inte fanns. Och jo. faktiskt stundtals så tycker jag synd om mig själv för det är så förbannat jävla helvetes trögt just nu. Det är så det ligger till. Muntert, inte sant?

Tacksamhetslista:
Mina underbara små barn, hur kunde de bli så himlens fina bara sådär?
Min man. Det knakar lite ibland. men ändå. min man.
Min hund den fina lilla bajskorven som förgyller varenda minut han inte bajsar diarre.
Mitt jobb. för att de står ut med min tafflighet, glömska och förvirring.
och min styrka, som finns nånstans djupt inom mig, ärvd efter min mor rakt av.
Min hemlighet. Än är den bara min men jag är stolt och glad för den och nej för fan jag är inte med barn.
Mina vänner. Tack gode gud för dem som jag vore en blöt fläck i asfalten utan.
Min blogg och du som läser just nu. Det är fantastiskt och skitballt att just du är här. Det vet du va?

Det är inte så illa pinkat eller hur, och nu blev jag lite glad igen.
Sannerligen