Om fyrbenta och lössen och tilltufsade lungor en alldeles ovanlig måndag innan jul

Det är åtta månader sedan nu, som vi hade det där samtalet jag och Elsa.  Att det nog var läge att avsluta, att jag inte skulle blunda längre utan hjälpa henne iväg.  Mannen förevigade oss där och då och det är ett av de käraste korten jag har. 24 timmar senare somnade hon in i mitt knä med en förnöjsam suck och jag har aldrig ångrat det beslutet. Jag fick tio finfina år med henne, bakishunden som vi kallade henne. Som sov till 15 på dagarna om hon fick, älskade lövhögar och luktade som en soptunna både fram o bak.
Nåväl, det har varit de första åtta månaderna i mitt liv, utan husdjur och jag känner att nu har jag provat det oxå. Ingen hit. inte min påse te. Big NoNo och enough is enough.
Och jo, valpkisset skrämmer mig lite och även nattvaket faktiskt. Sist var jag ju tjugofem och singel utan förpliktelser och all tid i världen, men nu är jag ju småbarnsmamma och har vanan inne tänker jag och letar med ljus och lykta efter vår nya kärleksbringande odörspridare. någonstans här ute finns den,jo för det gör den.
Annars har jag haft lunginflammation i sju dagar nu och trodde att jag nog skulle dö nånstans i fredagskväll, men det var ju tur att jag inte gjorde det för på Lördagen fick mannen 38 gr feber och ni kan ju bara föreställa er det scenariot. Nu är även lillkillen sjuk och jag kämpar på och förvånas över hur ihärdigt det sitter i. att jag faktiskt inte orkar sitta upp längre stunder ännu...fast det gått sju dagar, fyra med penicillin. Som en gammal gammal människa känner jag mig nog mitt i allt och dessutom är jag säker på att jag har fått löss för kusinbarnen som sov här förra veckan har det. Jag är säker. men va fan. Fram med det bara. Lite löss oxå, det låter som en bra kombo. Kanske gifter sig fint med lunginflammationen. Jag är på gång som ni förstår. Nu är jag på gång.