Det blev visst riktigt nära som jag sa att det aldrig skulle bli...

Det gjorde så ont men det var fint att riva väggar, att bära ut saker, att slänga o sortera,att hjälpa hjälpa hjälpa att skapa någonting liknande liv i detta allomfattande avgrundsdjupa kaos som dom befinner sig i, med en utflyttad galen s.k pappa som kommer om natten och vrålar i mörkret utanför, en trasig åttaåring som biter på allt och en sexåring som är så förbannad att man sällan skådat dess like, en mamma som ser ut och är som en chockad zombie och en liten nästan tvååring som bara är en glad skit som äter och sover och sen inte bryr sig nämnvärt om annat.
Det är förbannat fint att kunna.
 få.  göra.  skillnad.
att få gnistor i den trötta mamman, att få åttaåringen slapp i käken och sexåringen att skratta från hela magen och den lilla snart tvååringen att fortsätta bara fortsätta sitt obekymrade liv
och han, den där andra,  kommer säkert i natt igen men vi har iallafall gett dem
 några. timmars. luft.

Och i åttaåriga Os rum, det där som speglar hennes inre och är fullkomlig kaos. De där 5 kvm som tog 6 timmar att städa och där jag många många många gånger tänkte att jag skiter i det, jag skiter i det,jag skiter i det, men ändå någonstans höll ut och jag jobbade mig metodiskt igenom barbieskor och tuggummin, snorpapper och pet shops, böcker och teckningar, fågelfrön och kapsyler och ni vet man hittade allt allt allt där det absolut inte inte inte skulle vara  och så plötsligt längst in, bakom hårborstar och mc donaldsleksaker utan arm,två barbiesar utan kläder och en blockflöjt, lättåtkomligt från ena sidan och omöjligt att upptäcka från den andra, längst där inne...

bara en låda.

alldeles hemlig orörd och helig och jag borde inte ta mig fan, nej nej nej men hjärtat slår för hårt och skräcken för vad jag ska hitta tar överhanden, för hon har mått så dåligt och  alla runt omkring och ingen har tid och tänk om jag om jag om jag kan göra skillnad bara jag får veta så jag öppnar liksom bara gläntar ni vet försiktigt...

alla mina brev. i en ordningsam liten hög, staplat med jämna kanter. Samlat med kuvert och tillbehör, som orört fast ändå alldeles tummat på. Och så teckningen hon gjort. tre personer i ett hav och med en åttaårings hackiga allvarsamma handstil: Jag, moster och lillasyster.
Bara det. bara vi.

och såklart att jag gråter både då och nu mina älskade ungar vad jag ska bära er så gott jag kan tills mamman kan igen för jag vet att hon kan och jag vet att allt är så fel och helt åt fanders men vi ordnar det här det löser sig alltid för hur det än är och hur det blir och alltid kanske kommer att vara så har vi varandra, vi har simringar och armpuffar och kärleken och viljan. Jag har viljan och jag vet nu mer än någonsin att jag gör skillnad för er och bara det gör att orken kommer farande och batterierna fylls och kämparglöden blossar alldeles het och varm här under.

Det ordnar sig. vi ordnar oss.
och vi börjar nu.